Kortfattad översikt av närtidshistoria 1985 – 1995

1989 löses Sovjetunionen upp, vilket väcker mycket tumult och omvälvning. Det tidigare till Sovjet anknytna Östeuropa kämpar till sig frihet och självständighet och mottas med öppna armar i marknadsekonomins björnkram. Världen domineras numera av USA (i och med NATO), EU, Japan samt det något medfarna OSS och Kinas nya kapitalism.

Japan är, trots en liten kris under åren 1992 - 93, en stark ekonomisk makt, med viss anknytning till USA, och dominerar fullständigt Sydkoreas och Taiwans ekonomier.

USA är världens NATO-dominerande ledare, polis och förebild, som mobbar och utfryser alla som inte vill vara med på dess villkor.

Exempel på detta är Cuba och Nicaragua. Den förras existens som en revolutionär socialistisk regering med växande band till Sovjetunionen endast 150 kilometer från USA har ända sedan dess oförlåtliga revolution 1959 ansetts som något som en supermakt med självrespekt inte på några villkor kunnat tolerera. Efter Sovjetunionens fall har det (tillsammans med Nordkorea och Vietnam) betraktats som spillror av ett dödsdömt system som snarast bör sopas undan. Denna inställning har visat sig i sådant som Bill Clintons "Cuban Democracy Act" som förbjöd all handel med Cuba via amerikanska dotterbolag utomlands. (90 % av denna handel utgjordes av livsmedel, läkemedel och medicinsk utrustning.)

I Nicaragua stred 1985 den sandinistiska regeringen mot Contras-rebellerna. Föregående var stödda av det nicaraguanska folket och senare av USA, med motiveringar som Reagans presschef Patrick Buchanan uttryckte dem: "Vem behöver Centralamerika bäst? Väst eller Warszawapakten?!" Contras slog till mot bränsleförråd, kultur- och fritidscentra, hälsovårdscentraler, jordbrukskooperativ och skolor. Och denna väl beprövade strategi tröttade ut nicaraguanerna, som i valen 1990 till slut valde att rösta för fred och lät den massivt USA-stödda partikoalitionen UNO segra.

I Syd- och Mellanamerika har USA en rad marionettregerade bananrepubliker, vars underkastelse upprätthålls med rättså brutala medel - tortyr, "försvinnanden" - som länder som El Salvador, Guatemala, Paraguay och Costa Rica bittert fått erfara. I Panama råkade Manuel "Born to Inform" Noriega i onåd, och hela landet fick känna av följderna när USA invaderade för att befria världen från denna skurkaktiga figur.

Haitis diktator "Baby Doc" Duvalier störtades 1986, och motsättningar följde förstås mellan dennes folkvalde efterföljare Aristide och USA.

I förbindelse till USA (genom NATO och andra gemensamma intressen) är EU, som vuxit sig till en betydande ekonomisk makt och konkurrent till USA. Vissa EU-länder, som Storbritannien, Frankrike och Danmark, håller sig fortfarande med kolonier med s. k. specialavtal. Ledarna i det f.d. östblocket som efter Sovjets upplösning fått självständighet trängtar nu med brinnande hjärtan att bli kvitt denna igen genom att gå med i EU och få ta del i allt de heliga marknadskrafterna kan erbjuda. Men införandet av demokratiska val har givit förutsättningar för oväntade episoder, som när kommunisterna segrade i Bulgariens val 1990, och USA:s National Endowment for Democracy (en speciellt skapad vikarie för CIA) såg sig tvunget att ingripa.

Men övergången från kommunism till demokrati gick inte alltid smärtfritt tillväga. Jugoslavien hade vårdslöst slängts ihop efter första världskriget, och med Titos död och järnridåns fall började det bli allt svårare för jugoslaverna att enas. 1991 utropade Slovenien och Kroatien självständighet. Sloveniens "frihetskrig" blev kortvarigt och förhållandevis oblodigt. För Kroatien däremot fördes ett ovanligt smutsigt krig med upprepade massakrer på civilbefolkningen från båda sidor. Media kom att ha en betydande roll i krigshetsningen. Många människoliv senare samma år erkändes Sloveniens och Kroatiens suveräniteter. Bosnien-Hercegovinas befolkning var en blandning av kroater, serber och muslimer, och var och en hade olika önskemål om framtiden. Serberna ville absolut inte domineras av kroater och muslimer. I ett missriktat försök att rädda freden erkände EG 1992 Bosnien-Hercegovina som en suverän stat. Samtidigt utropades i Banja Luca "Den serbiska republiken i Bosnien-Hercegovina" - och kriget var ett faktum. Strategin var en "medeltida krigföring" med syfte att skrämma försvararna till underkastelse och driva bort civilbefolkningen. Det fanns allvarliga brister i de internationella aktörernas förmåga att hantera kriser, men till slut lyckades man få till stånd Dayton-avtalet i november 1995, där Bosnien delades i Republika Srpska och den muslimsk-kroatiska federationen. När Makedonien till slut bröt sig fri hade FN lärt sig en läxa, och var hela tiden närvarande för att förhindra vidare aggression.

I samband med att sovjetmakten bröts tog Tyskland tillfället i akt och återförenades i oktober 1990. Detta medförde stora motsättningar i och med att det forna DDR praktiskt taget över en natt gick över från dogmatisk planekonomi till värsta sortens marknadsekonomi.

Sovjetunionen själv undgick givetvis inte problem vid sin övergång till den västerländska livsstilen. När Gorbatjov var bortrest 1991 passade en grupp konservativa kommunister på att genomföra en kupp för att "rädda fosterlandet", som dock misslyckades. Formellt upplöstes Sovjetunionen samma år, och en rad delrepubliker fick självständighet: Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien, Azerbajdjan, Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Kirgizistan och Tadjikistan.

Förut nämnda statskupp inspirerade tjetjenen Dudajev att utropa ett självständigt Tjetjenien samma år. Den ryska armén försökte att återta kontrollen, för att visa de andra republikerna vad som skulle hända ifall de försökte vara käftiga. Det det blev dock inte den teknologiska uppvisning à la Gulfkriget som militärledningen hade önskat, utan ett bevis på dels militär inkompetens, svaghet och splittring och dels den politiska ledningens hänsynslöshet och tro på våldslösningar.

Före allt detta var Sovjet inblandad i det jihad som utkämpades mellan fundamentalistiska muslimer och "gudlösa, ateistiska kommunister" i Afghanistan, där de USA-stödda Mujaheddin slogs för att bibehålla sitt feodalväsen och mot PDPA:s reformer, som de ansåg vara anti-islamska. I detta krig motsattes det kalla krigets ideologi med det afghanska folkets behov av frihet och demokrati. Ryssarna, som kommit till PDPA:s undsättning, nådde inga goda resultat, och betyngdes även av en hemmaopinjon mot kriget, och valde till slut att dra sig ur kriget. Så segrade Mujaheddin och började slåss inom sitt splittrade självt i stället.

Armenien och Azerbajdjan hade sedan länge tvistat om Nagorno-Karabach, och 1990 bröt en väpnad konflikt ut sedan Armenien krävt att få annektera området. 1994 fick man till stånd en bestående vapenvila. Nagorno-Karabach är numera del av Azerbajdjan.

Iran och Irak slogs mer eller mindre fram till 1988 om vissa gränsdragningar, som Irak tog tillfället i akt att försöka ändra på vid Irans maktskifte. Intressant är att USA och Sovjetunionen för en gångs skull betraktade problemet på likartat sätt och därför kunde förmå sig att uppträda gemensamt i världsorganisationen.

När Berlinmuren revs var George Bush bekymrad över vad som skulle bli av hans vänner i MIIC nu när det kalla kriget var slut, och det egentligen inte fanns någon grund mer för USA:s kolossala militärbudget. Samtidigt pågick motsättningar mellan Irak och Kuwait. Kuwait hade nämligen överskridit OPEC:s produktionskvot, vilket inte var alltför bra för Iraks ekonomi efter kriget. Eftersom Kuwait hade varit en del av Irak fram till första världskriget, lekte irakierna med tanken att invadera Kuwait. Alltså förde USA Irak bakom ljuset och uppmuntrade till att invadera. Och så hade USA funnit sin nya ärkefiende! USA använde sig återigen av sin klassiska strategi att låta landets befolkning lida så mycket att de till slut skulle störta Saddam Hussein. Ett efter ett lyfte bombplanen från hangarfartygen medan Lone Rangers signaturmelodi skränade ur högtalarna, för att släppa ner 90 000 ton bomber över det irakiska folket. I februari 1991 lyckades Sovjetunionen till slut på diplomatiska vägar få Irak att gå med på att dra sig tillbaka efter att en överenskommelse om eld upphör trätt i kraft. Men kriget hade haft en nästan apokalyptisk inverkan på Irak, som före kriget hade varit ett tämligen högt urbaniserat och industrialiserat samhälle. Och när Irak senare tryckte ner ett av USA uppmuntrat kurduppror, kommenterade Bush: "Jag blir frustrerad varje gång oskyldiga civila blir slaktade."

I Israel finns det stora problemet om vilken närapå mytisk nation som skall få återuppstå: judarnas Eretz Yisrael eller palestinernas Falastin.

1986 hämnades USA ett bombattentat på en västtysk nattklubb som utförts av libyer. I bombattentatet hade tre människor dött, varav två amerikanska soldater, och många skadats. I USA:s hämndaktion dödades 40 -100 människor, varav en enda bevisligen var icke-civil, och hundratals skadades.

I Somalien rasade 1991 - 95 ett inbördeskrig. Likaså i Angola under mer eller mindre hela perioden 1985 -95, och i Rwanda 1990 - 95. I Angola fördes kriget mellan de rivaliserande grupperna FNLA, UNITA och MPLA (varav sistnämnda stöddes av Sovjetunionen, vilket betydde att Kina och USA måste stödja de båda andra). I Rwanda stred FPR, regeringen och extrem-Hutuer under ganska kaotiska förhållanden. Men gemensamt för dessa tre inbördeskrig var att omvärlden kände sig maktlös och handlingsförlamad.

I Eritrea började EPLF (Eritrean People's Liberation Front) på slutet av 80-talet samarbeta med etiopiska väpnade rörelser emot Mengistus stalinistiska regim. EPLF och den etiopiska väpnade oppositionen erövrade sina respektive länder och tvingade Mengistu att fly 1991. I en FN-övervakad folkomröstning i Eritrea röstade 91% för självständighet från Etiopien. Förhållandet mellan de båda länderna var först rättså bra, men när Eritrea började ta ut avgifter från Etiopien för utnyttjandet av eritreanska hamnar, surnade Etiopien och spänningen ökade mellan länderna.

I Sydafrika kämpade ANC mot apartheid-regimen. Sharpeville-massakern 1960 hade tvingat ANC att överge sin ickevåldspolitik, men ANC kunde inte besegra den vita minoritetsregimen och dess överlägset utrustade försvarsmakt. Där fick de hjälp av andra stater, som utsatte Sydafrika för ekonomiska sanktioner. Dessa hade inte liten betydelse för att regeringen beslöt sig för att förhandla med ANC till slut och de gemensamt började avveckla apartheid.

På Himmelska Fridens torg i Beijng ägde stora studentdemonstrationer rum 1989. Studenterna ställde krav på demokrati och kritiserade den marknadsekonomiska utvecklingen, som hade burit med sig skuggsidor som inflation, arbetslöshet och klassklyftor, och många andra grupper slöt sig till deras sida. Statsledningen satte in stridsvagnar och kulsprutor som mejade ner demonstranterna. Detta stadgade den utveckling, som kom att leda Kina från Mao till Mammon.

Vietnam är en av de tre sista kommuniststaterna, och har under sig marionetterna Laos och Kambodja.

I Filippinerna tvingas den korrupte Ferdinand Marcos fly 1986. Början på slutet för denne var mordet på senator Benigno Aquino, som Marcos' hustru Imelda och överbefälhavaren Fabian Ver låg bakom. I det påtvingade presidentvalet i februari 1986 vann Aquinos änka Corazon, men förlorade i röstsammanräkningen. Detta helt uppenbara valfusk gjorde att Marcos tvingades fly sedan Aquino fått stöd av revolterande grupper inom landets krigsmakt. Samma dag som Marcos, Imelda och Imeldas skor lämnade landet, svor Corazon Aquino presidenteden.

Och så var världen en liten bit mer demokratisk.

Tillbaka