Воля   ¤ ¤ ¤   Свобода

Tinet Elmgren
RY002, April 2003
Proseminarium 2p.

Inledning  ¤  Lexikalitet  ¤  Etymologi  ¤  Religion/Filosofi  ¤  Politik/Historia  ¤  Sammanfattning  ¤  Referenser

INLEDNING

I det ryska ordförrådet finns det två olika ord för ”frihet”: воля och свобода.

Inför arbetet med detta ämne frågade jag en riktig ryss om hans uppfattning i frågan. Денис Владимирович Сиротинин, 22-årig grafiker, född och uppvuxen i staden Невинномысск i Norra Kaukasus, såg inte direkt några större skillnader i ordens betydelser. ”Kanske det fanns en skillnad mellan [dessa ord] under tiden före revolutionen, men i den moderna uppfattningen har den nog nötts bort till stor del. [...] Enligt min uppfattning är ordet ‘воля’ mer ålderdomligt och poetiskt, medan ‘свобода’ är mer umgängligt, och används oftare i vardagslivet.”¹ Efter att ha funderat ett tag på saken, åminde han sig om att han någonstans i en artikel om ”den ryska mentaliteten” hade läst att skillnaden för ”den moderna ryska människan” ligger i att ”воля är en fullständig handlingsfrihet, som inte begränsas av någonting, medan свобода är en frihet, som begränsas av lagen.”²

För många filosofer och forskare, både ryska och västerländska, tycks ämnet vara mycket intressant, och en del olika betydelser har lästs in i dessa ord.

De båda orden har ganska annorlunda ursprung rent etymologiskt, men har genom historiens nycker kommit att betyda ungefär samma sak, om också med vissa nyansskillnader. Hur och varför detta har skett skall undersökas i detta paper.

Vad angår källmaterial, har i funktion av ett ”genomsnittligt ryskt lexikon” använts Современный толковый словарь русского языка (Норинт, Sankt Petersburg 2001).

Tillämpade etymologiska ordböcker är Max Vasmers Russisches Etymologisches Wörterbuch (Carl Winter Universitätsverlag, Heidelberg 1950), Этимологический словарь русского языка  (Издательство Московского Университета, Moskva 1968), Этимологический словарь русского языка av А. Г. Преображенский (Государственное издательство иностранных и национальных словарей, Moskva 1959), samt Историко-Этимологический словарь современного русского языка av П. Я. Черных (Издательство «Русский язык», Moskva 1993).

För att komma åt diverse filosofers och forskares tankar kring ämnet har verket Ryssland - ett annat Europa (Sveriges Utbildningsradio AB/SNS Förlag 1995), den norska kvällstidningen Aftenposten (Söndag, 16. juni 1996), och Internationella Dostojevskij-sällskapets hemsida (http://www.dostoevsky.org/) kommit till nytta.

1    Intervju med Денис Владимирович Сиротинин, 9/4 2003 (min övers.)
2    Intervju med Денис Владимирович Сиротинин, 26/4 2003 (min övers.) På ryska blev det något av en ordlek, med tanke på att воля även har betydelsen ’vilja’: ”«Воля» – это полная свобода действий, ничем не ограниченная, а «свобода» - воля, ограниченная законом. (Небольшой каламбур получился, не правда ли?)”

LEXIKALITET

När man slår upp orden воля och свобода i ett genomsnittligt ryskt lexikon³, kan man upptäcka vissa avgörande skillnader mellan dem.

Воля motsvarar i första hand det svenska ordet ”vilja”. Som vi kommer att se snart, har dessa två ord också samma ursprung. I andra hand har воля följande betydelser:

”2. Воля
1. кого, чья. Talspr. Möjlighet och rätt att handla, förfoga över någon/något enligt sitt godtyckande; makt. Много воли дали кому-л. (missbilligande; man har ”släppt lös” någon)
2. Trad. - folkl. Frånvaro av avhängighet till någon, möjlighet att förfoga över sig själv enligt sitt eget godtyckande, frihet. Жить на воле. Выпустить птиц на волю. < Волюшка, -и; ж. Folkl. - poet.”⁴ 

Om свобода står följande:

”Свобода, -ы; ж.
1. Frånvaro av politiskt och ekonomiskt förtryck, frånvaro av inskränkanden i allmänhetens samhällspolitiska liv. Политическая с. Демократическая с. (Samtliga politiska och juridiska rättigheter hos alla medborgare, som bestämmer deras ställning i samhället). С. манифестации. С. слова (medborgarnas rättighet att äga och fritt uttrycka sina åsikter angående alla problem som intresserar dem). С. печати (massmedias oavhängighet från alla element av det politiska systemet). С. совести (rätten att bekänna sig till vilken religion som helst, eller inte bekänna sig till någon religion alls).
2. Statligt oberoende, suveränitet. Сражаться за свободу своей родины.
3. Frånvaro av livegenskap, slaveri. Купить себе свободу. Дать свободу крепостным.
4. Tillståndet hos den som inte befinner sig i fångenskap. Лишение свободы. Выпустить на свободу.
5. Frånvaro av avhängighet av någon, möjlighet att förfoga över sig själv enligt eget gottfinnande. Стеснять чью-л. свободу. Пользоваться польной свободой.
6. чего и с инф. Möjlighet att verka inom något område utan inskränkningar, förbud, oförhindrat. С. торговли.
|| Om själslig oavhängighet, självständighet. С. мыслей.
7. Filos. Möjlighet att påvisa subjektet för sin vilja på grundval av insikt om naturens och samhällets utvecklingslagar.
8. Lätthet, frånvaro av svårigheter vid något. Отвечать на экзамене со свободой и уверенностью. С. манёвра.
|| Otvungenhet, frånvaro av bundenhet. С. в обращении. С. выражении.
9. Talspr. vidd, rymd.
10. Fri, inte upptagen tid; lugn och ro. Час отдыха и свободы.
<> Проститься со своей свободой. Skämts. Gifta sig. Разхаживать (разгуливать) на свободе. Rymma från fångenskap utan att bära en förtjänad bestraffning för ett brott.”⁵

Liksom framgår ovan har воля en mera folklig, traditionell och poetisk karaktär. Свобода för sin del är främst ”frihet” i politisk mening, och har blivit ordet för alla politiska uttryck som importerades till Ryssland från franska revolutionen och senare. Свобода har också ett bredare användningsområde.

3    I detta fall Современный толковый словарь русского языка av förlaget Норинт, Sankt Petersburg 2001.
4    Современный толковый словарь русского языка, s. 91. (Min цvers.)
5    Современный толковый словарь русского языка, s. 726. (Min övers.)

ETYMOLOGI

Ordet воля är av allmänslavisk indoeuropeisk karaktär. Mer eller mindre identiska motsvarigheter finns i så gott som alla slaviska språk, varvid ordets betydelse skiftar i viss mån mellan ”vilja” och ”frihet”. Ord som till utseendet ligger närmare воля, liksom bulgariskans воля, tjeckiskans vůle, slovakiskans vôl’a, och polskans wola har oftast betydelsen ”vilja”⁶. Bildningar av dessa ord, såsom tjeckiskans volnost och volný, samt polskans wolny har dock oftare betydelsen av ”frihet” eller ”fri”⁷. Ytterligare skiftningar finns åt betydelser som ”önska”, ”föredra”, och ”älska”. (Ett exempel på det sistnämnda är kroatiskans verbbildning вòлети⁸, vilket ju har en motsvarighet i den något mera avlägsna spanskans querer, ”vilja; älska”.)

Ordets djupaste ursprung är den ur-indoeuropeiska roten *uel- : *uol- (”vilja”, ”önska”), och därmed vára i samma språk med betydelsen ”val, önskan, föremål för åtrå”. Andra mer avlägsna släktingar är osetiskans bar/barse (”vilja, rätt”), persiskans bâr (”möjlighet”), avestitiskans vára (”vilja, urval”), högtyskans Wahl (”val”) och Wille (”vilja”),⁹ liksom de två senares uppenbara släktingar i svenska språket.

I gammalryska (omkring 1000-talet) hade воля uteslutande betydelsen ”frihet”. Bildningarna вольный och волити har betydelserna ”handlande enligt sin vilja, välvillig, fri, tillåten” respektive ”vilja, önska”. Bildningen волевой (”viljestark, resolut, beslutsam”) uppstod avsevärt senare, och om man ska tro Черных, dök ordet upp i ordböckerna för första gången så sent som 1935, hos Ушаков.¹⁰

Det förefaller som om ordet воля har genomgått en utveckling från den ursprungliga indoeuropeiska betydelsen av ”önskan, föremål för åtrå”, till gammalryskans ”frihet”, till dess nuvarande betydelse – i första hand –  ”vilja”.

Свобода är likaså av allmänslavisk karaktär, och förekommer i de flesta andra slaviska språk i stort sett i samma form; i de allra flesta fall med betydelsen ”frihet”, men med vissa variationer i huvud- och sidobetydelser. Serbokroatiskans svobóda/slobóda har betydelsen ”mod, frihet”, slovenskans svobôd/slobôd ”tillåtelse, avsked” och svobóda/slobóda i samma språk ”frihet, avsked”, medan tjeckiskans svoboda betyder ”frihet, hjälte”¹¹.

Besläktade ord i icke-slaviska indoeuropeiska språk är något svårare att finna. Släktskap finns till gammalpreussiskans subs (”själv, egen”), och gammalhögtyskans Swâba¹² (”Schwabisk”, ursprungligen ”den som hör till sitt eget folk”). Besläktat är också gotiskans sibja¹³, och därmed högtyskans Sippe (”klan”). Vasmer ger även en linje genom det urindoeuropeiska sabhâ (”församling, gård, domstol”) till det indogermanska svobhâ och sobhâ med samma betydelse¹⁴.

Den urindoeuropeiska roten är *se- : *sue- (: *seue-) : *s(e)uo-, samma rot som hos ryskans свой, себя, собой. Därmed är den urindoeuropeiska grunden *s(u)e-bho- : *s(u)o-bho-.¹⁵ Av denna rot är sprunget också urslaviskans свобьство/собьство (”person”); och свобь, till свой, i samma språk betyder ”den fria, egna klanmedlemmens tillstånd”.¹⁶

Черных sammanfattar det så här: ”Från första början var begreppet свобода förbundet med tanken om tillhörandet till sitt kollektiv, till sin släkt, sin klan, sitt folkslag – med ett ord, till de sina [к своим].”¹⁷ Från detta har ordet med tiden evolverat till ”frihet” i först specifikt politisk mening (i och med franska revolutionen och inlånandet till ryskan av politiska begrepp om ”frihet”, vilka uteslutande översattes med hjälp av свобода), och därefter ”frihet” i rent allmän mening.

6    Max Vasmer, Russisches Etymologisches Wörterbuch, Carl Winter Universitätsverlag, Heidelberg 1950, band I s. 224.
7    П. Я. Черных, Историко-этимологический словарь современного русского языка, Издательство «Русский язык», Moskva 1993, band I s. 165.
8    Ibid.
9      Этимологический словарь русского языка, Издательство Московского Университета, Moskva 1968, s. 157-6.
10  Черных, band I s. 165.
11  Vasmer, band II s. 596.
12  Ibid.
13  A. Г. Преображенский, Этимологический словарь русского языка, Государственное издательство иностранных и национальных словарей, Moskva 1959, band II s. 262.
14  Vasmer, band II s. 596.
15  Черных, band II s. 148.
16  Vasmer, band II s. 596.
17  Черных, band II s. 148 (min övers.).

RELIGION OCH FILOSOFI

I sin roman Onda andar framställer Dostojevskij sin uppfattning om skillnaden mellan orden воля och свобода. Däri kan skönjas influenser från filosofen Schelling, och dennes koncept om ”vilja” och ”själv-vilja” i traktatet Om mänsklig frihet.

De följande fyra grundsatserna i Schellings system ligger mycket nära Dostojevskijs världssyn: människan bestäms av hennes eget val, vilket skapas av hennes fria vilja. Det ultimata målet för mänskligt strävande är deifikation. Deifikation - att bli ett med Gud - bör uppnås genom bön och kontemplation. Om emellertid människan väljer ”ont” över ”gott”, motiveras hon av sin åtrå att bli Gud inte med Gud, utan utanför Gud. I Dostojevskijs terminologi vill människan då bli en människogud, och detta är roten till allt ont i världen.

Schelling ser två sorters ”vilja”: ”själv-viljan” - blind, passionerad och omdömeslös, och ”viljan” - upplyst av förnuft. Det är det förra slaget, ”själv-viljan” som strävar efter att utanför Gud bli till vad den endast kan bli med Gud, och är därmed det som leder till all mänsklig  olycka. ¹⁸

Dostojevskijs uppfattning om skillnaden mellan воля och свобода korresponderar med Schellings koncept: свобода är detsamma som Schellings ”vilja”, och воля är ”själv-vilja”. Även här är alltså свобода en frihet inom gränser, i detta fall Guds vilja.

18  Tatyana Buzina, Dostoevsky and Schelling’s Philosophy of Freedom, sammanfattad i Dostojewskij und Deutschland - unter Berücksichtigung seiner internationalen Bedeutung, (XI. Symposion der Internationalen Dostojewskij-Gesellschaft Baden-Baden 4.-8. Oktober 2001), s. 14, http://www.dostoevsky.org/Dostres.pdf

POLITIK OCH HISTORIA

Franska revolutionens ”frihet” översattes till ryskans ”свобода”. Men vad fanns det för frihet innan den? Politiskt frihetssträvande i Ryssland före 1700-talets slut handlade kanske främst om bondeuppror. Och ordet för denna frihet var воля.

Lars Erik Blomquist uttrycker det så här: ”Vólja är den ryska allmogens frihetslidelse, den som utgår ur den samlade vreden över de eländiga förhållandena, den som river ned, förstör och sätter i brand. Det är en spontan protest, anarkistisk till sin karaktär, ledd av gestalter ur folkdjupet som blivit legendariska: Bolotnikov och Stenka Razin på 1600-talet, Bulavin och [...] Jemeljan Pugatjov på 1700-talet.”¹⁹

Då denna sort av frihetssträvande alltid är skrämmande för både borgarskap och stadsintelligentsia, är det kanske inte så förvånande att den ”upplysta” friheten kom att översättas med ett annat ord. ”I förhållande till vólja”, fortsätter Blomquist, ”är svobóda ett tämligen nytt begrepp i Ryssland. Ordet står historiskt för en by där inget liveget arbete förekommer, språkligt ligger det nära slobóda som fått betydelsen av förstad där utländska hantverkare, ofta experter,  tillåtits uppehålla sig. Svobóda är därför från början ett slags frihet som andra har eller har skaffat sig - friheten som fristad. Och för ryska intellektuella alltsedan 1700-talet har svobóda varit en frihet som kunnat förknippas med ett distinkt politiskt program: en frihet inte bara från någonting utan också till någonting. Därmed har svobóda också setts som en högre form av frihet än den som bönderna själva försökt ta sig.”²⁰

Blomquist ser spänningen mellan de två friheterna i Ryssland som ”en spänning i kampen mellan spontanitet och ordning, utlevelse och kontroll, för all del också landsbygdstradition och stadstradition.”²¹ Lektor Ivar Magnus Ravnum har (i en artikel i Aftenposten 16/6 1996) lånat sin analys av orden från Blomquist, men lägger anmärkningsvärt nog till: ”Vólja er steppenes uendelige, ubegrensede frihet.”²² Han går vidare, och ser paralleller mellan de två olika typerna av ”frihet” och Rysslands ”euroasiatiska dilemma” (vilken, i korta drag, går ut på att Ryssland inte kan bestämma sig för om det är asiatiskt eller europeiskt, och allting är i grund och botten Bysans’ fel). I denna analys får det ”ohämmade” och ”ödeläggande” inom ordet ”vólja” stå för det djupa trauma som Europa mer eller mindre medvetet känner inför ”Asien” - eller mer konkret: hunnerna och mongolerna.

Detta trauma fortlever förvisso även i Ryssland (som, i likhet med många andra nations-bildningar i området - till exempel Tyskland och Finland - gärna ser sig självt som ett ”bålverk mot Öst” som beskyddar det kultiverade Europa mot ”gula faran”). Ett regelrätt historieförfalsk-ande om ”mongolokets fasor” har pågått under många sekler²³, och stadsbons/intelligentens skräck inför bondeuppror har hos Ravnum sannolikt smält samman med skräcken inför ”österns horder”.

Därmed har воля även i det politiska/historiska perspektivet fått en snarare negativ klang, även om det i detta fall kan bero på vilken ”sida” man själv står på.

19  Lars Erik Blomquist, ”Läs och du skall bli fri! - Den ryska intelligentsian under 200 år”, Ryssland - ett annat Europa, Sveriges Utbildningsradio AB/SNS Förlag, Stockholm 1995, s. 144.
20  Ibid.
21  Ibid.
22  Ivar Magnus Ravnum, Russlands euroasiatiske dilemma, Aftenposten söndag 16. juni 1996, http://www.aftenposten.no/bakgr/960616/kronikk.htm
23  Som inledning till mer objektiva studier i ämnet rekommenderas t.ex. intervjun med historikern Rafael Hakimov – Malleable History for Your Eyes Only – i Ogonyok, augusti 2002, http://www.ropnet.ru/ogonyok/win/200291/91-78-79.html

SAMMANFATTNING

De ryska orden воля och свобода kan båda översättas till det svenska ordet ”frihet”. Det finns dock vissa nyansskillnader i de båda orden, vilka bör tagas hänsyn till.

Den ursprungliga indoeuropeiska roten hos ordet воля har innebörden av ”vilja”, ”önska”. I dess olika arvtagarspråk har betydelsen utvecklats på olika sätt, med ett spektrum av innebörd varierande från ”möjlighet” till ”vilja”. I det ryska språk som talades omkring år 1000 hade воля allra främst innebörden av ”frihet”. I och med inflytandet från свобода, med dess inkräktande på området för betydelsen ”frihet”, har innebörden av ”frihet” i воля begränsats i viss mån, och dess andra betydelse av ”vilja” har förstärkts.

Свобода är bildat på ramma rot som urslaviskans ord för ”person” och ”sin/sig”. I början var ordet starkt bundet till tanken om tillhörandet till sitt kollektiv, till ”de sina”, och hade därmed en något smalare innebörd av ”frihet” än воля. Med importerandet av upplysningen till Ryssland blev det emellertid свобода som användes vid översättandet av de nya begreppen om ”frihet” främst inom politisk diskurs. Detta kunde möjligen bero på dels nyansen av ”samhällelighet” och ”tillhörande till kollektiv” som låg inom ordet свобода, och dels på en önskan hos 1700-talets borgerliga stadsintelligentsia (vilken genomförde importeringen) att undvika associationerna hos ordet воля till det hotfulla folkliga frihetssträvandet i de bondeuppror som hade härjat i Ryssland under 1600- och 1700-talen. Då свобода blev allt mer vanligt genom användandet av dessa främst politiska begrepp om ”frihet”, har dess användningsområde breddats ytterligare sedan dess.

Betydelsen ”frihet” i воля är numera något föråldrad, och ordets främsta betydelse är ”vilja”. Innebörden av ”frihet” i ordet воля är främst en ganska folklig, poetisk och filosofisk sådan, och det är en ”frihet” bortom lagar, politik och andra begränsningar skapade av människohand. I ordet ligger också ett visst mått av negativ laddning – en ”besinningslös”, ”hämningslös” och ”omdömeslös” frihet.

Hos ordet свобода är innebörden av ”frihet” än idag starkt knuten till dess bakgrund som ordet med vilket upplysningens politiska friheter översattes. Friheten i свобода är främst en ”frihet” i politisk mening. Men då dess användningsområde med tiden har breddats, har det kommit att bli ”förstahandsordet” för att uttrycka det allmänna begreppet ”frihet”.

 TILLBAKA

REFERENSER

Lars Erik Blomquist, ”Läs och du skall bli fri! - Den ryska intelligentsian under 200 år”, Ryssland - ett annat Europa, Sveriges Utbildningsradio AB/SNS Förlag, Stockholm 1995

Tatyana Buzina, Dostoevsky and Schelling’s Philosophy of Freedom, sammanfattad i Dostojewskij und Deutschland - unter Berücksichtigung seiner internationalen Bedeutung, (XI. Symposion der Internationalen Dostojewskij-Gesellschaft Baden-Baden 4.-8. Oktober 2001), s. 14, http://www.dostoevsky.org/Dostres.pdf

П. Я. Черных, Историко-этимологический словарь современного русского языка, Издательство «Русский язык», Moskva 1993.

Этимологический словарь русского языка, Издательство Московского Университета, Moskva 1968

Intervjuer med Денис Владимирович Сиротинин, 22-еrig grafiker, född och uppvuxen i staden Невинномысск i Norra Kaukasus, 9/4 respektive 26/4 2003

A. Г. Преображенский, Этимологический словарь русского языка, Государственное издательство иностранных и национальных словарей, Moskva 1959, band II

Ivar Magnus Ravnum, Russlands euroasiatiske dilemma, Aftenposten söndag 16. juni 1996, http://www.aftenposten.no/bakgr/960616/kronikk.htm

Современный толковый словарь русского языка av fцrlaget Норинт, Sankt Petersburg 2001

Max Vasmer, Russisches Etymologisches Wörterbuch, Carl Winter Universitätsverlag, Heidelberg 1950, band II