Anarkismen

av Tinet Elmgren

 För Kurt Olsson, Nösnäsgymnasiet, Stenungsund 1999

‡ Ordet "anarki" har en högst negativ klang i de flesta människors öron. Det förknippas med oreda, förvirring och kaos, och en "anarkist" är en människa som hatar samhället och vill förstöra allt som hederliga medborgare byggt upp.

Etymologiskt härstammar ordet från det grekiska an (mot, icke-) + arch (myndighet, regering). Sin nedsättande betydelse har det fått av att sedan årtusenden den fördomen varit rådande att människorna inte kan undvara vare sig den ena eller den andra. Men med rätt tolkning är den politiska riktningen som bildats därutav faktiskt en av de mest människovänliga.

†

‡ Ett samtal med en anarkist kunde arta sig på det här viset: (Det är Pierre Joseph Proudhon som växlar ord med en kälkborgare.)

                 - Ni är republikan.
                 - Republikan ja. Men det säger ingenting. Res publica, det är de offentliga angelägenheterna ... Kungar är också republikaner.
                 - Jaha, då är ni demokrat?
                 - Nej.
                 - Vad! Skulle ni vara monarkist?
                 - Nej.
                 - Anhängare av konstitutionellt kungadöme?
                 - Bevare mig väl!
                 - Ni är alltså aristokrat?
                 - Ingalunda.
                 - Ni vill ha en blandad regim?
                 - Ännu mindre.
                 - Vad är ni då?
                 - Jag är anarkist.

†

Människosyn

‡ Anarkismen har den ljusaste, mest positiva människosynen av alla politiska ideologier, och denna är själva förutsättningen för den anarkistiska utopin med ett samhälle utan statsmakt, helt grundad på individers och gruppers fria överenskommelser.

Gentemot Darwins efterföljare, vilka såg kampen för tillvaron som den ledande principen i naturen, ville den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin (1842 - 1921) visa att samverkan och ömsesidig hjälp dominerade i naturen. Det var genom samverkan, inte genom kamp, som arterna säkrade sin fortlevnad. För Kropotkin var "gruppers fria sammanslutning" framtidens organisationsform, och inte parlamentarismen, utan den fria samverkan och sammanslutningen var den form som överensstämde med det nya ekonomiska skedet i historien.

Inom anarkismen anses människorna vara perfekt sociala, benägna för fredlig samverkan och social harmoni. Det som förorsakat all grymhet och ojämlikhet i historien är alltså inte att människosjälen i sig bär på ondska och destruktiv egoism, utan att människorna hamnat i en ond cirkel av tvång, utnyttjande, hat, våld och privatägande. Man utgår alltså från att dessa personlighetsdrag har sitt ursprung i miljö och inte arv.

Människorna anses också vara fullkomligt jämlika i sin politiska kapacitet, och just av det här skälet förkastar anarkismen den representativa demokratin. Idealet är demokrati i självstyrande grupper, där medlemmarna i den administrativa gruppen kommer från produktionen och vardagslivet, och med jämna mellanrum väljs in i styrelsen för korta mandatperioder (allt för att undvika att ledarna skulle tappa kontakten med folket, som ju genom historien alltid visat sig ha olyckliga följder).

Men denna bild av människan gäller endast efter ett tänkt tillstånd efter revolutionen. Som det är nu är de flesta människor passiviserade och isolerade från varandra för att de bara inte ska börja ifrågasätta vad regeringen sysslar med. (Exempelvis kan en vanlig genomsnittsman ha extremt svårt att uttrycka några åsikter om ett politiskt problem, men om man frågar honom om ett skede i en fotbollsmatch, är han förmögen till mycket utförliga och kreativa analyser. Detta vittnar om att människan i sanning har enorma intellektuella resurser, och om hon skulle tillåtas och uppmuntras till att använda dem till saker som är avgörande för hennes tillvaro, skulle världen se bra mycket annorlunda ut.) Men för att uppnå en ändring av detta krävs en revolution. (Det bör påpekas att "revolution" inte nödvändigtvis betyder total förstörelse och röd terror, utan även kan vara beteckningen för en rad omvälvande sociala reformer.)

Långt före Lenin hade hans landsman Michail Bakunin (1814 - 1876) formulerat en teori om behovet av en medveten revolutionär förtrupp. Bakunin ville, som alla anarkister, se revolutionen som en spontan process, men problemet var, hur det spontana folkliga angreppet skulle kunna ledas i "rätt" riktning. Eftersom folket saknade organisation och kunskap ville Bakunin bilda hemliga celler som verkade utan att synas. Anarkisterna skulle vara som "hemliga lotsar", som skulle leda massorna genom en "diktatur utan tjänstetecken, utan titel, utan officiell rätt och så mycket effektivare som den saknar maktens alla yttre tecken".

Men i det här sammanhanget måste man betona den viktiga skillnaden mellan att "leda" och att "vägleda". Förtruppens roll är inte att bestämma, utan att visa folk hur de kan tänka själva och bli medvetna om sina ekonomiska och politiska behov. "Tjäna folket!", som Mao sade.

Å andra sidan vore det kanske vettigare att ge folket detta medvetande från första början, så att hela ansvaret inte skulle vila på de anarkistiska förtruppernas axlar.

Detta änme har vidareutvecklats av Rosa Luxemburg, som säger att motsättningen mellan den frihetliga spontaniteten och de medvetna förtruppernas ofrånkomliga medverkan endast kan helt lösas den dag, då sammansmältningen mellan vetenskapen och arbetarklassen fullbordats, då massan blivit fullt medveten och inte längre har behov av "ledare" utan bara av "verkställande organ" för sitt "medvetna handlande".

Samhället

‡ I all anarkistisk teori står individen som den primära sociala enheten. Men i skillnad till liberalismens individ är anarkismens en starkt social varelse. Individerna betraktas alltid som ingående i kollektiv grundade på produktions- och arbetsgemenskap. Produktions- och arbetsgrupperna är lika viktiga som individerna.

Den främsta symbolen för människans ofrihet är den moderna centraliserade statsmakten. Anarkismen bygger på den viktiga teoretiska distinktionen mellan stat och samhälle. Målet är ett självstyrande samhälle utan statsapparat, eller som James Buchanan, nobelpristagare i ekonomi, säger: "det idealiska samhället är en anarki där ingen människa eller grupp av människor utövar tvång mot andra".

Samhället bestående av individer i sociala grupper är den naturliga och viktiga enheten. Motståndet mot nationalstaten överförs också till nationen som social enhet. Anarkismen är mycket starkt internationalistisk.

Politiska metoder

‡ Anarkismens  politiska metoder är helt inriktade på att framkalla den process varigenom staten avskaffas eller upplöses. Detta innebär ett absolut motstånd mot deltagande i den bestående statsmaktens politiska organ, inklusive parlamentariska församlingar. "Inga representanter, inga kandidater", som Proudhon sade. I stället förespråkas "direkt aktion" mot statsmakten. Beroende på situation och tidpunkt har formerna för denna varierat från individuella terroraktioner till revolutionär generalstrejk.

En kampform, som speciellt kommit att förknippas med anarkismen, är det politiska attentatet, eller "den individuella terrorn", som man säger i anarkistisk teori. Exempel på denna är Narodnaja volja (=folkets vilja), organisationen som i ett attentat 1881 dödade tsar Alexander II, och Röda armé-fraktionen (Baader-Meinhofgruppen) i Västtyskland (som i och för sig var en kommunistisk grupp, men använde sig av denna metod). Teoretiskt motiverades den individuella terrorn som en direkt aktion som samtidigt var en "handlingens propaganda" (i rysk anarkistisk tradition under benämningen "excitativ" terror). Men en förklaring till denna anarkistiska terror, som föga bidragit till massornas sympati, är att den utförs av organisationer och individer som betraktar sig som en förtrupp till massorna, men som i själva verket är isolerade från den.

En betydligt sympatiskare och konstruktivare, för att inte säga mänskligare, gren av det anarkistiska idéträdet har vuxit i rakt motsatt riktning. Den ryske författaren Leo Tolstoj delade alla anarkismens politiska ideal, utom ett: han trodde på en moralisk revolution och förkastade varje form av våldsanvändning. Det riktiga sättet att bekämpa statsmakten var att vägra lyda den, att inte göra militärtjänst, att inte betala skatt. Tolstojs pacifistiska anarkism påverkade starkt den indiske frihetsledaren Mohandas Gandhi, som gjorde lydnadsvägran till den viktigaste nya metoden för politisk kamp. Gandhi gav sin ickevåldsprincip namnet "ahimsa" (sanskrit: "icke-skadande, icke dödande", efter den första föreskriften i etiska förpliktelser i hinduism, jainism och buddhism).

Ekonomisk & politisk organisation

‡ Det anarkistiska framtidssamhället består av självstyrande kommuner och inom dessa av självförvaltande produktionsenheter. Kommunerna kan sedan eventuellt sammansluta sig till federationer, men med fullständigt bevarad självstyrelse. Den enda form av myndighet som skymtar därutöver är något slags statistikkontor som hjälper kommuner och federationer att samordna sin produktion.

I anarkism kan man inte skilja på ekonomisk och politisk organisation. Den kommande ekonomiska organisationen är samtidigt den politiska styrelseformen. Den anarkistiska självstyrelsen utövas just i produktionsgrupper. Proudhons mål var att ersätta statsmakten med ett system av fria sammanslutningar, som han kallade federationer. I stället för en organisation genom staten kom en samhällets fria organisation uppbyggd på naturliga grupper. De främsta naturliga grupperna var produktionssammanslutningar inom industri och jordbruk. De var grundstenarna i det federalistiska samhällsbygget.

En tvistefråga var om arbetsersättningen skulle ske efter prestation, som Proudhon tänkte sig, eller efter behov i form av en överenskommelse inom kollektivet. Den senare, mer kommunistiska och mindre liberalistiska principen, har i och med Kropotkin blivit den dominerande.

Utopi

‡ Starkare än någon annan ideologi betonar anarkismen att framtidssamhället kommer att skapas av människorna själva under revolutionen. Därför menar man att det inte går att förutsäga på förhand hur det nya samhället kommer att se ut.

Ändå formulerades de allmänna dragen i en anarkistisk utopi redan tidigt av Proudhon. I de fria sammanslutningarna skulle direkt demokrati råda, och varje delegerad makt skulle kunna återkallas omedelbart.

Proudhons federalism sträckte sig över nationsgränserna. Slutmålet var att upplösa nationalstaterna och ersätta dem med en internationell federation (lite som i Star Trek, alltså), som fortfarande bevarade varje grupps och minoritets fillständiga autonomi.

Den anarkistiska lärans diffusa natur

‡ Det finns otaliga strömningar inom anarkismen: förutom de "frihetliga kommunisterna" kan man nämna individualanarkister (vars främsta förespråkare var den Nietzsche-inspirerade Max Stirner), kollektivanarkister, anarkosyndikalister och många andra varianter: ickevåldsanarkister, pacifistiska anarkister, anarkistiska vegetarianer, och så vidare. Gränserna mellan dessa riktningar är allt annat än klara och tydliga.

Rudolf Rocker har karakteriserat anarkismen som "ett samhällssystem som inte är oföränderligt och självuppfyllande, utan snarare kan ses som en klart avgränsad trend" i mänsklighetens utvecklingshistoria, en strävan mot frihet som tar sig olika uttryckssätt under olika epoker. När otidsenliga samhällssystem överges för att de innebär förtryck, upptäcker man enligt detta synsätt nya problem som rör människans frihet och som kräver nya befrielseformer, i en ständig kamp.

Det är alltså emot anarkismens grundprinciper att dogmatiskt följa någon särskild anarkistisk tänkare.

Av just denna orsak är det svårt att kritisera anarkismen som sådan. Det ligger i dess natur att kritisera och kritiseras, och att var och en skall kunna hävda sina egna åsikter, oavsett vad andra tycker om det.

†

Kommunism, Liberalism & Anarkism

‡ Detta är också en av de viktiga skillnaderna mellan anarkism och marxism. (Marx själv var dock i och för sig inte "marxist", utan motsatte sig detta slags persondyrkan, liksom anarkisterna.)

För att distingera sig från marxisterna antog den anarkistiska international som skapades efter splittringen mellan marxister och anarkister år 1871 följande resolution:

1. Proletariatets första plikt är förstörandet av all politisk makt.

2. Varje upprättande av en s. k. provisorisk och revolutionär politisk makt för att 
    genomföra denna förstöring kan blott innebära ett ytterligare bedrägeri och
    skulle för proletariatet medföra samma faror som alla för närvarande bestående
    regeringar.

En huvudsaklig motsättning mellan anarkism och kommunism är individen contra kollektivet. Proudhon angriper våldsamt det "kommunistiska, statliga, diktatoriska, auktoritära, doktrinära systemet", som "utgår från principen att individen är i det väsentliga underordnad kollektivet".

Proudhon beskriver i följande ordalag det samhällssystem han tillskriver kommunisterna:

"En kompakt demokrati, skenbart baserad på massornas diktatur, men där massorna inte har mer makt än som är nödvändigt för att bevara det universella slaveriet efter följande från det gamla enväldet lånade principer:

Maktens odelbarhet.

Uppslukande centralisering.

Systematiskt undertryckande av alla initiativ från individer, organisationer eller kommuner, vilka uppfattas som splittrande.

Inkvisitorisk polis."

Som vi har lärt oss från "det stora Sovjetiska experimentet", så visade sig denna vision ju stämma ganska bra överens med hur verkligheten kom att arta sig. Till exempel ion 1959 ansetts som nn en gammal rysk uppfinning som daterar tillbaka till 1500-talet.

Vidare talar Proudhon sålunda, att de "auktoritära" socialisterna hoppas på en "revolution ovanifrån", och att kommunismen, trots Marx' idé om att den skulle tyna bort "när den inte längre behövdes", strävar efter att bibehålla staten. "Regeringen är till sin natur kontrarevolutionär", sade Proudhon. "Sätt en Vincent de Paul vid makten: han kommer att bli en Guizot eller en Talleyrand."

Eller som George Orwell mycket klarsynt påpekade i 1984: "Ingen griper makten i avsikt att släppa den ifrån sig." Därför är en provisorisk regering bara provisorisk i sin provisoriskhet, så att säga.

Bakunin spann vidare på dessa tankar: "Jag vill att man ska organisera samhället och den kollektiva eller samhälleliga egendomen nedifrån och uppåt genom fri sammanslutning, och inte uppifrån och nedåt genom någon som helst myndighet (…). Det är i den meningen som jag är kollektivist och absolut inte kommunist."

Anarkismen kan påstås vara en mellanform mellan kommunism och liberalism, då man givetvis tagit de "bästa" bitarna ur vardera. Komprimerat kan dock skillnaderna beskrivas så här:

Kommunism – Anarkism – Liberalism:

trygghet – frihet – möjlighet

gemenskap – social individualism – egoism

centralstyre – självstyre – marknadsstyre

Liberalismen betonar betydligt mer än anarkismen individens möjlighet. Alla ska ha samma möjligheter i livet, men det är bara naturligt om det går bättre för vissa än för andra. Liberalismen är också mindre revolutionär än anarkismen, och strävar mer efter att förändra samhället i ramen för de spelregler som existerar. Konkurrens och vassa armbågar är bara ett tecken på hälsa. Liberalismen är mer darwinistiskt orienterad, medan anarkismen, som sagt, baserar sig på medmänsklighet och hjälpsamhet.

†

Anarkismens historia

‡ När industriarbetarna på 1830-talet trädde fram som en maktfaktor, höjdes den svarta fanan vid sidan om den röda. (Den allra första svarta fanan lär för övrigt ha varit den anarkistiska agitatorn Louise Michels underkjol, som hon under en demonstration tog av sig och svängde på en käpp.)

I Internationella Arbetarassociationen, som var den första Internationalen, och splittrades vid Pariskommunens nederlag 1871, förenades både marxister och anarkister. Den frihetliga idén spelade dock knappast någon egen roll under 1800-talet, och till exempel kritiserade Proudhon 1848 års revolution för att vara en politisk revolution, en borgerlig fälla, vilket den i stor utsträckning också blev. Den internationella arbetarrörelsen kom att domineras av den politiserande, valinriktade, reformistiska socialdemokratin, som inte arbetade för social revolution utan för att erövra den borgerliga staten på laglig väg.

Sedan de blivit till en svag minoritet avstod anarkisterna från tanken att verka inom de stora folkrörelserna. Från och med 1876, efter Bakunins tillbakaträdande och snara frånfälle, fick fantasteriet och äventyrligheten insteg i anarkismen. Man isolerade sig från omvärlden och organiserade sig i små hemliga grupper, som agerade under det nya slagordet "handlingens propaganda". Och detta hade sina avskräckande effekter gentemot arbetarklassen, vilket socialdemokraterna utnyttjade till sin fördel.

En av de första som kom på bättre tankar var Kropotkin, som varnade för "illusionen att man kan besegra de sammangaddade utsugarna med några kilo sprängämnen". För att lösgöra arbetarna från de så kallade socialister som förde dem bakom ljuset, var det nu anarkisternas oavvisliga plikt att tränga in i fackföreningarna. Dessa var ju demokratiskt uppbyggda organisationer som stod utanför valintrigerna, det var här den ekonomiska kampen organiserades, och var de inte därför de på samma gång revolutionära och frihetliga organisationer som ensamma skulle kunna motverka och upphäva de socialdemokratiska politikernas olycksbringande inflytande?

Anarkismen i ryska revolutionen

‡ Anarkismen, som fått sitt andra uppsving i den revolutionära syndikalismen, levde upp i en tredje form under ryska revolutionen. 1917 års revolution var - tvärt emot den numera allmänna uppfattningen - inte bolsjevikernas verk, utan en väldig massrörelse, en våg ur folkdjupet som svämmade över och dränkte de ideologiska gruppbildningarna. Den tillhörde ingen enskild, bara folket. Det var en äkta revolution som hämtade sin kraft ur folkdjupet och spontant skapade organ för direkt demokrati, och i det avseendet visade den alla kännetecken på en social revolution med frihetliga tendenser. Men de ryska anarkisterna var för få, och det blev i stället Lenin och hans krets av professionella revolutionärer som genom sin skicklighet eller också sin förslagenhet (meningarna går isär på den här punkten) grep tag i revolutionen och med tiden förvanskade den till att passa in på sina egna speciella uppfattningar.

Anarkismen i den spanska revolutionen

‡ De spanska anarkisterna lät sig till en början djupt hänföras och inspireras av den ryska revolutionen, men insåg snart vart den skulle leda. Det stimulerade dem istället i förberedelserna inför en revolution av ett helt annat slag. Grymt besvikna över den sovjetiska hägringen såg de i anarkismen "det enda hoppet om förnyelse i denna mörka tid".

Anarkosyndikalismen var, som José Peirats påpekar, "genom sin mentalitet, sitt temperament och sina reaktioner det mest spanska i hela Spanien". Den var en egendomlig blandning av gamla traditioner och framsynthet.

När Frente Popular segrade i valen 1936, och anarkisterna lite motstridigt och mot sin ideologi valde att delta i en regering, dröjde det inte länge förrän "massorna sprängde de trånga ramarna för den seger som hemförts vid valurnorna. De hade ingenting till övers för de parlamentariska spelreglerna och väntade inte ens tills en regering bildats för att befria fångarna". Arrendebönderna upphörde med att betala arrende. Lantarbetarna ockuperade mark och satte igång med att odla den. Byborna kastade ut kommunalpamparna och började styra sig själva. Järnvägsmännen inledde en strejk för att kräva nationalisering av järnvägarna. Murarna i Madrid krävde arbetarkontroll som en första etapp mot socialisering. Det uppstod tusentals kollektiv och nya fabriksadministrationer där arbetarna kontrollerade produktionsmedlen.

Tyvärr var den spanska högern inte lika entusiastisk, och ett militärt uppror från detta hållet startade det spanska inbördeskriget, där de av Franco ledda rebellerna skulle komma att segra.

Men den lärdom de spanska kollektiven skänkt världen inspirerade Emma Goldman till denna hyllning: "Kollektiviseringen av industrierna och jorden uppvisar det största resultat någon revolutionär period lyckats uppnå. Även om Franco skulle vinna och de spanska anarkisterna utrotas, kommer den idé de försökte förverkliga att leva vidare." 

†

Några anarkistiska tänkare

M     Michail Bakunin (1814-1876)

Bakunin var en grov, ovårdad kringresande bohem med enorm livshunger. Hans anarkistiska tänkande går på den handlingskraftiga linjen. Han anser att det är nödvändigt att riva ner för att bygga upp. "Lusten att förstöra är också en skapande lust." – "Den ande som förstör och förintar är allt livs outgrundliga och evigt skapande källa."

Han ville förinta staten och införa folkets direkta kontroll över sig självt. I Första Internationalen utkämpades häftiga meningsskiljaktigheter mellan honom och Marx, då Bakunin ville ha ett frihetligt folkligt styrelseskick, inte som Marx ett auktoritärt; var federalist, inte som Marx centralist; trodde inte på politisk/parlamentarisk aktion, till skillnad från Marx som förordade politisk aktion som ett av många sätt att erövra staten.

'     Pjotr Kropotkin (1842-1921)

Kropotkin är något av en symbol för anarkismens mer ädla och goda sidor. Han tog avstånd från Bakunins kollektiva anarkism och konspirativa metoder, och försökte i stället måla upp ideal för framtidens samhälle.

Kropotkin lade tyngdpunkten på solidaritet: "Av var och en efter hans förmåga och åt var och en efter hans behov." (Ett slagord som även används av marxister, och som omkring 50% av de amerikanska medborgarna tror ingår USA:s konstitution, enligt en undersökning 1976.)

Kropotkin ville se ett decentraliserat samhälle, byggt på människornas medfödda instinkt att hjälpa varandra.

&     Pierre Joseph Proudhon (1809-1865)

Proudhon är den som grundligast utvecklat de syndikalistiska idéerna. Varje människa har rätt till det hon producerar, och rätten till produktionsmedlen tillhör alla.

Kapitalismen belönar folket för produktionen men tillåter inte att folket äger produktionsmedlen. Socialismen ger inte folket frihet och oberoende. Proudhon kallade sin egen uppfattning för mutualism. Produktionsmedlen ska ägas av kooperativa arbetarföreningar. Detta är anarki, och för att komma dit, är det nödvändigt med revolution. Individerna ska förenas genom fria överenskomelser och opponera sig mot auktoritet.

Proudhon vänder sig mot den "ackumulativa (=växande) egendomen". Alla människor har rätt till egendom, men kapitalismens ackumulativa sätt att fungera gör vissa rika och andra egendomslösa, därför är alltså (ackumulerad) egendom en form av systematisk stöld. Slutsats: "Egendom är stöld."

Källor:

ª Anarkismen, Daniel Guerin

ª Politiska åskådningar, Reidar Larsson

ª Makt, lögner och motstånd, Noam Chomsky

ª Noam Chomsky - En politisk biografi, Milan Rai

Tillbaka

Copyright: Tinet Elmgren