Azazel,
Satan, Belial, Mastema, Satanail, Sammael, Semjaz, Beelzebub, Lögnernas Fader,
Prinsen av Förseelse, Hin Onde, Archon, Demiurgen, Iblis, Shaytan, Terementen,
Mörkrets Prins, Demon, Hin håle, Fan, Lucifer, Skam, Pocker, Mefistofeles ...
Kärt barn har många namn. Och det är förstås fråga om
Djävulen.
av Tinet Elmgren
För Kurt Olsson, Nösnäsgymnasiet, Stenungsund 1999
Djävulen är ingen som har kommit till helt plötsligt. Hans förfäder
finns att hitta i gamla dualistiska religioner: Egyptiernas Set, Mesopotamiernas
Huwawa, Kanaaniternas Mot och Persiens Zoroastriers Angro Mainyush eller
Ahriman.
Djävulen föddes i judendomen. De äldre böckerna i tora nämner bara ett antal demoner, vilket visar de sista spåren
av polyteism, och Jahve inbegriper både gott och ont; när världen är i
harmoni faller inte Jahves mörka skugga över mänskligheten, bara hans välvilliga
storslagenhet - men blir hans makt motarbetad, är hans hämnd fruktansvärd.
Medan israeliterna var ett krigiskt erövrarfolk passade den här bilden av Gud
förträffligt, men när de segrat över alla de som stod i deras väg och började
bygga upp ett fungerande fridfullt samhälle, började de mer och mer
koncentrera sig på frågor om rätt och orätt, ont och gott. Och i ett sådant
klimat blev det svårare att leva med klyvningen mellan en allsmäktig och älskande
gud och hans tillfälliga utbrott av grymhet (ett problem som praktiskt taget
alla monoteistiska religioner har att kämpa med). Att skylla hans fasansfulla
uppvisning av vrede på mänsklig svaghet verkade otillräckligt med tanke på
skalan av straffet. Israeliterna försökte alltså försona sin Jahve med
existensen av ondska i världen genom att skapa en tvilling.
Denne får sin första skepnad i Jobs bok, som stn, som är fullkomligt lojal mot Jahve, men har tagit på sig
uppgiften att vara mänsklighetens huvudantagonist. Satans figur väckte stort
intresse i tiden efter israeliternas exil, och hans historia som den fallna
rebelliska ängeln, kastad ut från himlen, som gör sig själv till Jahves
rival, utarbetades i Apokryferna. Dock var han ännu inget emot den Satan som
skulle växa fram i kristendomen.
Även om det är snudd på kätteri att nämna detta faktum i de av dagens
kristna kyrkor som befinner sig i huvudströmmen, är Nya Testamentet historien
om kriget mellan Jesus och Djävulen, mellan gott och ont. Utan Djävulen skulle
Jesus inte ha någon eller något att besegra, och inget sätt att kunna undvara
tillkorta-kommandena här och nu och att ledsaga till "Guds rike".
Nya Testamentet klargör att Djävulens drivande ambition är att besegra
Kristus och tillintetgöra kyrkan. Det är lite ironiskt att när de kristna
fann sig själva attackerade av först judarna, sedan romarna och slutligen
dissidenter i sina egna led, vände de sig till Djävulen som ett sätt att försäkra
kyrkans framtid. Genom att göra Satan till upphovsman till allt ont som skedde
dem - och därigenom demonisera alla som sökte slå ner kyrkan - skapade de en
motståndare med en unik makt att förena kristna och stärka deras beslutsamhet
i stridandet för "den goda saken".
Kristendomen är en utpräglat dualistisk religion. Det finns bara gott och
ont, svart och vitt, ljus och mörker, för och emot. Den som inte dyrkar Gud
dyrkar Djävulen.
Även den enskilda människans psyke klyvs i en gudomlig och en satanisk
aspekt, och det är, vid sidan om diverse instinkter, drifter och psykiska
sjukdomar, förstås framför allt sexualiteten (av incitament från bland annat
Paulus) som tillskrevs den onda sidan. Detta indelande i "goda" och
"onda" egenskaper medförde ett obehagligt och förvirrande ambivalent
förhållande hos människor till sig själva, vilket säkerligen åtminstone
delvis var orsaken till det medeltida samhällets perversa sidor.
Kristendomens dualistiska världssyn ursäktade otaliga avskyvärda
grymheter mot allt som inte var "sant kristet" - judar, muslimer, folk
som litade mer på huskurer än på exorcism och alltså var häxor och
trollkarlar, "kättare" som försökte finna nya vägar inom kristen
teologi, familjer som väckt sina grannars agg, och människor som helt enkelt
betedde sig lite avvikande. Alla dessa anklagades för att ha kontakt med djävulen
och genomföra motbjudande riter där sexuell obändighet förenades med
offrande av spädbarn - alltså anklagelser som var identiska med dem som hade
gjorts mot de kristna själva under Romarriket.
Denna tudelade vanföreställning lever kvar än idag. Det kan man till
exempel märka när man försöker diskutera religion objektivt med en djupt
troende kristen och finner sin samtalspartner oförmögen till så abstrakta
tankemönster som objektivt tänkande i denna fråga. Ronald Reagan hävdade i
sina tal att amerikanerna hade en "gudomlig mission" och att
Sovjetunionen var "antikristus" och "ondskans rike".
Kristendomen har haft en enorm påverkan på det västerländska samhället, och
även om man är en övertygad ateist och tror sig se igenom religionens villoläror,
är det ändå svårt att komma ifrån dess tankemönster.
På liknande sätt har satanismen, som egentligen menade sig vara en slags
"ny-hedendom", blivit förtäckt och förvrängd av ett paranoidt hat
mot kyrkan och allt den står för, och därigenom blivit en
"anti-kristendom".
För att återvända till Djävulens person, har dennas drag skiftat genom
tiderna. Än Guds absoluta negativ - jämlik i fråga om makt, än en fånig
liten figur som låter sig dras vid näsan av helgon, än den tragiske rebellen
av hellenistiskt snitt.
Med tanke på kyrkans med våld uppehållna auktoritet är det inte så
konstigt att Djävulen väckt beundran och sympati hos många (inklusive författaren
själv).
Liksom romantikerna under 1800-talet såg honom, är han en slags hjälte
eller åtminstone antihjälte, "den otämjde, dömde rebellen",
symbolen för upproret mot kyrkan och l'ancien
régime. För om man gör uppror mot en dualistisk världsbild, går man därigenom
med kyrkans synsätt med den onda
sidan.
Och dualismen har sina motsägelser: hur kan det finnas ondska när Gud är
allsmäktig, allvetande och allt älskande? Det mänskliga hjärtat har alltid känt
en viss attraktion till det "onda"; det är svagt och lätt att förföra.
Dessa "onda" begär är ihåliga, men med en Gud som för många ofta
är fjärran och då och då oförståelig, är det kanske inte så konstigt att
de känns lockande.
Eller som Percy Bysshe Shelley brutalt analyserade Djävulens uppkomst (i Essay
on the Devil and Devils 1819-20) :
"Som panikslagna
slavar i närvaron av en svartsjuk och misstänksam despot, har de [kristna]
alltsedan torterat sig själva med att tänka ut någon smickrande sofism, med
vilken de skulle kunna blidka honom [Gud] genom de motsägelsefullaste lovord,
bemödande sig att försona allsmäktighet och godhet och rättvisa i Skaparen
av ett Universum där ont och gott är olösligt snärjt i varandra, och där de
mest beundransvärda tendenserna till lycka och bevarande för alltid blir förvirrade
av elände och förfall. De kristna uppfann eller antog därför Djävulen till
att befria dem från denna svårighet."
Copyright: Tinet Elmgren