Civil Olydnad

Tinet Elmgren

För Kurt Olsson, Nösnäsgymnasiet, Stenungsund 1999

Får man trotsa lagen?

Henry David Thoreau, 1849: "De som, medan de protesterar mot regeringens handlingar, ändå lyder, är onekligen dess mest samvetsgranna stöttepelare och ofta det allvarligaste hindret för förändring."

Lydnad

Det finns folk som är starkt kritiska till olika förhållanden i samhället. Det som kan tyckas lite underligt här i Sverige är att nästan alla som protesterar ändå väljer att vara lydiga.

Det finns åtminstone en orsak till detta: svenskarna lever i ett samhälle där deras liv är ganska förutsägbara. Man vill gärna kunna kalkylera de personliga konsekvenserna av sina handlingar.

Man är helt enkelt rädd för följderna av olydnad.

Emellertid ät det bara om man tror på människans opåverkbarhet och absolut ädla sinne som man skulle våga ge människor så mycket makt som en del har idag. Men makten finns inte bara där. Det är inte bara att ta för sig. Det är vi som skapar makt genom vår lydnad och brist på ifrågasättande.

Att påverka och förändra

Så länge man inte bor på en öde ö är man politiskt delaktig. Att köpa mat, bo på ett visst ställe och resa är alltid multinationella handlingar med reperkussioner på människor runt om i världen. Tyvärr är väl de politiska konsekvenserna av vårt vardagshandlande alltför ofta att makten och orättvisorna stärks. Eftersom inget system är perfekt, och samhället faktiskt hålls ihop av det dagliga samarbetet mellan oss medborgare, bör även olydnad bli en vardaglig handling.

Samhället är inte direkt något som vi tänkt ut, utan snarare ett resultat av dialog, samarbete och ickesamarbete, som är i ständig förändring och påverkbart av oss alla. Med det här synsättet finns det i huvudsak tre metoder man kan använda för att förändra sin omgivning.

Nyckelorden är skapa, vägra och hindra. För det första behöver man skapa den gemenskap eller det samhälle man tror på, till en början tillfälligt eller i liten skala. Om man inte vill stödja orättfärdiga system måste man hitta vägar att dra undan sitt samarbete. Detta räcker dock inte för att stoppa en verksamhet. Vissa verksamheter är så förtryckande att man måste söka upp dem för att direkt stoppa dem.

SKAPA - förverkliga sina mål i den storlek som verkar vara möjlig för tillfället.

Kapitalism fanns i liten skala i till exempel italiensk bankverksamhet och holländsk handel många hundra år före den kapitalistiska revolutionen. Det tog åttahundra år av kapitalistisk utbredning innan kapitalismen nådde verkliga politiska maktpositioner. Vilken revolution har varit effektivare än den kapitalistiska ?

VÄGRA SAMARBETA - dra tillbaka sitt samarbete med det man kämpar emot.

Etiska fonder, solidariska banker, bojkotter, skattevägran, värnpliktsvägran och samvetsvägran drar tillbaka samarbete med orättfärdiga verksamheter.

HINDRA - motstånd och civil olydnad.

Civil olydnad eller direkta aktioner söker upp och hindrar (ofta tillfälligt) en verksamhet.

Dessa tre huvudmetoder är inga nyheter. Att skapa, att dra sig undan och att hindra har alltid varit förutsättningarna för att samhällen förändras.

Civil olydnad

Civil olydnad är i traditionen från Thoreau och Gandhi:

En öppen och offentlig handling,

som grundas på ickevåld.

Handlingen är olaglig eller bryter mot en regel, en order eller ett beslut.

Den har dessutom ett samhälleligt, socialt eller etiskt syfte.

De personliga konsekvenserna fyller en viktig funktion.

I ickevåldsrörelsen står civil i motsatsställning till våld. De som utför handlingen uppträder dessutom civiliserat, med andra ord korrekt och med respekt för motparten som person.

Med motpart menas samtalspart, den som aktionen vänder sig till. Dessa kan vara arbetarna på en vapenfabrik, andra aktivister eller ägarna till ett företag.

En öppen handling utförs offentligt. Deltagarna smiter inte heller undan konsekvenserna. Civil olydnad är inte att i nattens mörker måla ett anonymt budskap på en laboratorievägg där djurförsök pågår.

Olydnaden kan samtidigt vara brott mot en lag och lydnad av en annan. Martin Luther Kings och den amerikanska medborgarrättsrörelsens olydnad mot rasistiska delstatslagar är ett exempel. Vid flera tillfällen fick de stöd av de federala lagarna.

Även plogbillsrörelsens avrustning av vapen är ett sådant exempel. Om vapnen i fråga säljs till länder där det begås massmord är det ett brott mot internationell lag. Enligt bland annat Nürnbergprinciperna är vi då skyldiga att göra motstånd. Om massmord begås är det istället ett brott när medborgare lyder den nationella lagen som skyddar morden.

Civil olydnad är alltid en politisk handling. Den går utöver deltagarnas privata intressen. Syftet kan vara att rätta till någon felaktighet i samhället eller att skapa en rörelse för en mer grundläggande förändring.

Den civila olydnaden grundar sig på demokrati och ickevåld.

Civil olydnad har främst utvecklats ur liberala traditioner. Trogna medborgare har ärligt brottats med sina demokratiers dilemman, och försökt finna demokratiska medel för dem som är i minoritet och dem som trots höga ideal underkuvas.

De västerländska demokratierna har två grundläggande dilemman. De som i västerlandet är fattiga, hemlösa, arbetslösa eller utslagna är i minoritet och kan alltså inte rösta igenom rättvisa.

Dessutom har många av dem som berörs av våra handlingar ingen rösträtt. De som svälter på grund av en orättfärdig världsordning, eller de som dödas av våra vapen, har inte rösträtt i frågor som berör dem. De bor till stor del åtskilda från oss på andra sidan jordklotet.

Demokratin undergrävs om vi utesluter dem som verkligen berörs. Vi lever i ett globalt apartheidsystem, där till exempel svenskar fritt kan resa runt i tredje världen, medan de fattigaste medborgarna i dessa länder inte släpps in i Sverige, och det finns skyddstullar mot varor utanför EU, så att tredje världen bara inte ska komma med sina billiga varor och konkurrera.

Ett syfte med civil olydnad är att vi ska tappa respekten för aktionen. Politik är inte vad andra utövar vid speciella högtidliga tillfällen. Politik kommer ur våra vardagshandlingar.

Gandhi och den nordamerikanske motståndsforskaren Gene Sharp hävdar att ickevåld är effektivare än våld. Våld leder till mer våld, medan ickevåld motverkar det.

Om man förespråkar ickevåld från en etisk utgångspunkt, kan man utgå från att varje människa har ett oändligt värde, och därmed hävda att en enda människa har lika stort värde som två, eller tusen människor.

Många hävdar däremot att det är rätt att offra ett människoliv för att rädda två, att man kan offra någon för samhällets skull.

De som hävdar ett oändligt människovärde menar vanligtvis att det alltid finns alternativ till våld. I en komplex värld finns oändligt med valmöjligheter, och det skulle då bara vara hypotetiskt att tvingas välja mellan människors liv. Hypotetiska exempel där man måste välja mellan att låta Nelson Mandela eller Pundar-Kalle dö säger inte mycket om vårt samhälle idag.

De etiska kraven i den komplicerade värld vi lever i gäller oss kanske främst som gemenskap och samhälle snarare än individ. Men som individ har vi ett moraliskt ansvar att skapa den gemenskap eller den organisation som praktiskt kan uppfylla de etiska kraven.

Ickevåld är en förutsättning för civil olydnad oavsett om man argumenterar praktiskt eller etiskt. Eftersom aktionerna tillsammmans med sina konsekvenser ska vara en moralisk utmaning, måste ett förtroende byggas upp. Det blir näst intill omöjligt att skapa tillit om man också hotar med våld.

En civilt olydig aktion kan delas upp i tre delar: olydnadshandling, dialog och straff.

Genom olydnadshandlingen tar man bort förutsättningen för motpartens makt – lydnaden. I dialogen under rättegången prövar man sin egen och motpartens etik mot den allmänt accepterade etiken. Straffet efter rättegången blir den moraliska vädjan som utmanar andra människor att fortsätta motståndet.

Enligt Henry David Thoreau är straffet den viktigaste delen av civil olydnad. Rädslan för de personliga konsekvenserna hindrar oss från att stoppa våld och skapa ett rättvisare samhälle. Medlet för att bryta denna paralysering är paradoxalt nog att ta konsekvenserna av olydnaden, straffet. Det är nämligen då straffet börjar förlora sin makt. (Thoreau ansåg till och med att kamp utan att människor sitter i fängelse är kraftlös.)

Ickevåldets etik

Dagens maktrealism har ett utopiskt drag. Den offrar människor och värden idag för att uppnå något tänkt mål imorgon. Kommunisterna i Sovjet skapade en diktatur för att nå frihet, FN bombade Jugoslavien och Irak för att stoppa våldet, och den svenska regeringen började montera ner välfärden för att öka välståndet.

Ickevåld försöker göra motsatsen. Etiken hör ihop med våra livsvillkor. Civil olydnad kan därför förstås som ett samtal om två ämnen: vad som är rätt och fel och vad som är möjligt och omöjligt.

Mål och medel hänger ihop. En del av målet förverkligas i aktionen, och detta kan inte göras ogjort.

Våra handlingar styrs av vad vi uppfattar som möjligt. Det kan anses självklart att det är regeringen som ska stoppa giftiga utsläpp, men när plötsligt miljöaktivister i Danmark och USA själva börjar proppa igen giftiga avloppsrör förändrar detta synen på vad som är möjligt, och vilka som kan vara aktörer.

Lyd lagen och förstör inte egendom är två moraliska principer i den västerländska kulturen. När miljöaktivister offentligt monterar ner maskiner som skövlar naturen, och lagen skyddar skövlingen, konfronteras dessa principer, och vi får en möjlighet att fördjupa vår förståelse för vad som är rätt och fel.

Civil olydnad är inte att sätta sig över lagen. Även då lagen bryts ignoreras den inte. Deltagarna smiter alltså inte undan ansvaret för handlingen. I stället är civil olydnad en politisk handling som konfronterar lagen och hävdar en högre rätt. Att hävda ett högre värde än lagen innebär inte att man själv har sanningen. Det är bara en utgångspunkt för dialog.

Även om civil olydnad inte sätter sig över lagen finns det inget som generellt ger någon rätt att bryta mot lagen.

Det finns till och med goda skäl för att civil olydnad är fel. Lagen är framvuxen genom mycket tankemöda, ibland i dialog med medborgarna. Lagen kan förutsättas vara ganska genomtänkt. Att bryta mot lagen är därför inget man kan göra lättvindigt.

Vad är det då som kan ge rätt att bryta lagen?

Att hävda individens rätt att följa sitt samvete kan bli problematiskt beroende på vad som läggs i begreppet. Om samvetet är individens privata övertygelse kan det bli ett försvar för vilken handling som helst.

För Thoreau är samvetet något som går utöver individens privata övertygelse. Det skulle kunna tolkas som ett gemensamt vetande om vad som är rätt och fel. Thoreau hävdade till och med en skyldighet att göra vad vi uppfattar som rätt.

Civil olydnad kan lika lite som lydnad vara rätt i sig. Precis som med alla andra handlingar måste man bedöma olydnad utifrån etiska krav.

Etik är inte något man ensam kan resonera sig fram till. Etik handlar om människor och deras behov. I filosofin tycks ibland etiken handla om idéer, analys och logik snarare än om vilka krav våra medmänniskor ställer på oss. Men vi är inte etiskt ansvariga inför idéer eller logik, utan inför våra medmänniskor.

De som beskjuts av vapen, som fabricerats i vårt land, bryr sig nog knappast om våra tankebanor eller vårt sinne. Frågan är varför vi passivt låter vapnen lämna fabrikerna. Vi vet ju att de används. Att underlåta att handla är också en handling. Etiken - våra medmänniskor - ställer samma krav på oss oberoende om våra handlingar är lagliga, olagliga eller passiva.

Civil olydnad = vilken som helst kriminell handling?

Härom dagen råkade jag lyssna på ett radioprogram, där Vänsterpartiets riksdagsledamot Thasso Staffelides och Socialdemokraternas riksdagsledamot Carina Hägg debatterade om civil olydnad.

Hägg var mycket ivrig på att låta begreppet "civil olydnad" underordna alla sorters kriminella handlingar, som till exempel inbrott och mord. Men civil olydnad är inte vad det bokstavligen kan tolkas som. Det är inte lagbrott i allmänhet, utan det är lagbrott med ett visst syfte. Och detta syfte är att utveckla demokratin och att "föra en dialog". Det bör även påpekas att kriminella handlingar nästan alltid genomförs för egen vinnings skull, medan civil olydnad görs för samhällets skull.

Dessutom brukar "lagbrottet" i civila olydnadsaktioner innebära att aktivisterna är ohörsamma mot ordningsmakten; att trädkramare vägrar lämna sina platser trots polisens uppmanande, till exempel.

Det verkar finnas viss osäkerhet vad som gäller begreppets innebörd. Många associerar civil olydnad främst med hemliga sabotageaktioner mot samhällets bästa, militanta veganer som bränner ner korvkiosker och anarkosyndikalister som maskerade med skidhuvor ropar slagord. Men allt detta hör hemma under begreppet "direkt aktion".

Civil olydnad är inte direkt aktion. Direkt aktion är ett försök att direkt förverkliga sina mål. Civil olydnad är snarare att utmana lydnaden för att få ett nytt beslut.

Det viktigaste med civil olydnad är att aktivisterna står för sitt dåd. Det händer att man informerar polisen i förväg om vad som kommer att hända under aktionen, så att de kan förbereda sig i lugn och ro. Mellan aktionen och tillfångatagandet brukar aktivisterna bjuda polisen på kaffe och bullar. Det viktigaste är inte att förstöra saker, utan att uppmuntra till en dialog.

Carina Hägg ansåg det även vara lite suspekt att man skulle engagera sig politiskt utanför ramen för parlamentarisk demokrati. Men situationen är nu den att alla människor inte sitter i riksdagen. Det fungerar kanske inte alltid att försöka utse en representant som sedan ska tala för tusentals människor. Man kan inte påverka sitt samhälle genom att vilja att någon annan ska göra det för en.

Liten olydnadshistorik

Stoikernas "världsförnuftets princip" är en av rötterna till den moderna civila olydnaden. "Om samhällslagen inte ger uttryck för alla människors lika värde, är det rätt att bryta mot samhällslagen." Många av slavupproren under antiken var inspirerade av Stoicismen.

"Det rätta sättet att bekämpa statsmakten är att vägra lyda den, att inte göra militärtjänst, att inte betala skatt", sade Leo Tolstoj. Skattevägran praktiserades på 1800-talet av både anarkister och marxister.

I och med Thoreau blev straffet den viktigaste delen av det nya begrepp han lanserade: "civil olydnad".

Mahatma Gandhi ledde kampen för Indiens självständighet med icevåldsbaserad civil olydnad, och samma maetod användes av Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen i USA.

Dessa båda kamper var grupperade kring en stark ledare, och hämtade sin styrka från individualistisk "själslig rening" för att bekämpa sin rädsla. Men när plogbillsrörelsen blev verksam på 1980-talet, följde de ett helt annat mönster. I stället för att några få ledare bar ansvaret för allt och alltså riskerade att bli utbrända, lät sig plogbillarna inspireras av bland annat feministiska organisationer, och bildade så kallade "vängrupper", utan ledare, där gruppmedlemmarna genom samtal och ömsesidigt stöd vann styrka.

Plogbillarna har hämtat inspiration från gamla judiska profetior om att vapen skall smidas om till jordbruksredskap, och sysslar med att oskadliggöra vapensystem. Grupperna lämnar dock alltid några vapen intakta, för att visa omvärlden att deras kamp måste fortsättas, och att andra måste fortsätta den.

Andra organisationer som nuförtiden tillämpar civil olydnad är trädkramare och andra miljöaktivister, för att nämna exempel.

§ Källor:

§ Civil Olydnad, Per Herngren

§ Ett eftermiddagsprogram klockan15:45 i P1

§ Intellektuella diskussioner med min mor

Tillbaka