MÖK 501:4
Hemtentamen 1/8 2003
Lena Eile

Tinet Elmgren

 

Hinder för tillväxt och utveckling i Mellanöstern

  

 

a) “The food gap”       

Den övervägande tendensen i dagens Mellanöstern är urbanisering, vilket innebär att landsbygden, och därmed jordbruket, har föga möjligheter till utveckling.

Det traditionella samspelet mellan nomader, stadsbor och bofasta jordbrukare förändrades under kolonialtiden, när nya kommunikationsmedel gjorde nomadernas roll som transportörer olönsam, och utländska importvaror konkurrerade ut nomadernas produkter. Bönderna fick mer avkastning på städernas marknader än i handeln med nomaderna, och utvidgade även sin odlingsareal, vilket orsakade en minskning av nomadernas betesmarker. Mandatgränserna hade dragits tvärs genom deras traditionella vandringsområden, och begränsade betesmarkerna ytterligare.1 I kombination med avsiktlig sedenteringspolitik har de flesta nomader därmed tvingats till att bli bofasta.

Redan i förkoloniala tider har det funnits en relativt stark tendens till urbanisering. Under det sena 1900-talet och dess på många håll enorma befolkningsökning tog den sig dock så extrema mått att det inhemska jordbruket har fått det allt svårare att försörja stadsbefolkningen. Ytterligare förvärras situationen av att det är främst landsbygdsbefolkningen som utgör rekryteringsbasen för arbetskraftsmigration.

Övergången till produktion av ”cash crops” är en annan anledning till problemen med livsmedelsförsörjning i regionen, och även den tog sin början mycket tidigt: halva bruttovärdet av Libanons huvudsakliga grödor utgjordes på 1840-talet av råsilke2. Denna tendens förstärker dock ytterligare behovet att importera livsmedel, då de redan knappa jordbruksresurserna som finns används till att producera ”lyxprodukter” för export. Statlig jordbrukspolitik, uppmuntrad av Internationella Valutafonden, riktar sig ofta in på att höja lönsamheten i jordbruket genom just produktion av ”cash crops”. Detta bildar en ond cirkel, då småbönder tvingas lämna sina ”olönsamma” jordbruk och flytta till de redan överurbaniserade städerna.

 

Det kanske största problemet inom jordbruket i Mellanöstern är den begränsade tillgången till vatten. Mellanösterns jordbruksutveckling har alltid varit djupt involverad med sökandet efter nya sätt att tillvarata vattenresurser.

Ett problem inom detta område är att man, trots nya teknologier som underlättar tillvaratagandet av vatten, inte har riktat tillräckligt mycket uppmärksamhet till sociala och politiska angelägenheter, som till exempel vem som ska få tillgång till detta vatten, och vem som ska gynnas av de nya landområden som därmed kan bevattnas. Ett annat problem gäller borrandet av djupa brunnar, vilket förmodligen enbart kommer att ge kortvariga vinningar inom jordbruket. Vidare är vattenavsaltning så dyrt och omständligt, att enbart de rika oljeproducerande länderna kan kosta på sig det.3

För de länder i regionen som har de ekonomiska medel som krävs – de olje-exporterande länderna och Israel – kan ett sätt att övervinna vattenproblemet vara att satsa på ”virtuellt vatten”4 – import av livsmedel, vars produktion skulle kräva stora vattenresurser. För resterande länder är detta dock inte lämpligt, eftersom de inte har tillräckligt av egna kapitalackumulerande industrier eller råvaror för att inte vara avhängiga av en hög grad av självförsörjande inom jordbrukssektorn.

 

Problemet inom jordbruket är i själva verket till stor del statsskulden, genom det inflytande i ekonomisk politik den ger långivare som IMF, Världsbanken och US AID. Dessa uppmanar de skuldsatta ländernas regeringar att bedriva en mera marknadsekonomisk politik, vilket leder till höjda priser (vilka gynnar storgodsägarna, men inte småbönderna eller de fattiga stadsborna), avskaffande av subventioner för säd, gödningsmedel och maskiner (vilket åter igen gynnar enbart storgodsägare), och, sist men inte minst, storskaliga satsningar på ”cash crops”, vilket slutgiltigt eliminerar möjligheten till självförsörjande inom jordbruket.5

Medan jordbruksproduktionen i sig är högre än någonsin, råder mycket ojämlika förhållanden i regionen. Människor är inte hungriga för att det inte finns tillräckligt med mat, utan på grund av den explosionsartade befolkningsökningen, och den orättvisa fördelningen av maten.

 

  

b) “The resource gap”

 För att kunna göra de satsningar som behövs för att uppnå bättre utveckling krävs resurser, vilka många av länderna i Mellanöstern saknar av en rad anledningar.

Vad gäller realkapital, har många av dessa länder under efterkrigstiden hamnat i en enorm statsskuld, vilken tynger ner alla försök att utveckla resurserna. Anledningen till detta är främst den enorma andelen av BNP som utgörs av militära utgifter, på grund av interna konflikter och det kalla krigets påverkan på regionen. Bland utvecklingsländer är siffran den högsta – 13 %, jämförbart med regionen med den näst högsta andelen: Östasien med 5 % av BNP6.

För att kunna betala tillbaka skulden, har IMF, den främsta långivaren, föreslagit strukturanpassningsprogram (SAP). De marknadsliberala reformer som dessa föreskriver har dock visat sig underminera ländernas ekonomi ytterligare.

När Egypten inkorporerades i SAP 1985/86, innebar detta att importrestriktioner på till exempel textilprodukter måste avskaffas, vilket betyder att den inhemska textilindustrin inte kan stå emot de billiga importvarorna. Egypten tvingas alltså exportera bomull som råvara, och därmed återvända till koloniala förhållanden.

Det nyliberala argumentet är att Egypten borde ”öppna sig mer” för utländsk investering. Denna kommer dock att utebli så länge som lönerna för egyptiska arbetare inte pressas ner till samma nivå som i Kina och Bangladesh.

 

Andra områden som påverkas av SAP är hälsovård och undervisning. Dessa hade dessförinnan varit statligt ägda och rikligt subventionerade, men bör nu privatiseras för att sänka statens utgifter. Resultatet är minst sagt katastrofalt.

God hälsovård och utbildning finns bara tillgänglig för dem som har råd att betala för den, medan de fattiga massorna måste hålla till godo med de undermåliga statliga faciliteterna – om ens det: alltför många sjukhus på den egyptiska landsbygden står numera fulltständigt övergivna9.

Med denna bakgrund är det inte svårt att förstå varför antalet analfabeter faktiskt ökar i regionen10.

Det högsta antalet analfabeter finns bland kvinnor och fattiga, främst på landsbygden. Detta speglar också skillnaderna i tillgång till utbildning.

Resurserna som staten tilldelar utbildning har saktat av efter de makroekonomiska svårigheterna som många arabländer fann sig i efter mitten av 70-talet, tillsammans med de ovan beskrivna SAP. Låg kvalitet på utbildningen leder till en ond cirkel, som förhindrar den sociala och ekonomiska utveckling som krävs i regionen.

På akademisk nivå är många arabländer bland dem som har den lägsta nivån av forskningsmedel. Dessa länder har i vanliga fall skaffat sig teknologi genom kontrakt med utländska firmor och fortsatt beroende av utländska konsult- och kontraktfirmors expertis, vilket begränsar möjligheter till sysselsättning, och ytterligare höjer kostnaderna för anskaffandet av teknologi.

En annan kritisk faktor är att teknologisk utveckling är en mycket kostbar process, som kräver en stark social efterfrågan och en tillräckligt stor marknad för att berättiga dess kostnad. Dessa saknas dock i de flesta arabländer. Undantaget som bekräftar regeln är emellertid den militära sektorn, framför allt i Egypten och Irak.11

 

c) “The gender gap”

 

Kvinnor är mindre delaktiga och deltagande i det offentliga livet och på arbetsmarknaden i Mellanösterns arabländer än någon annanstans. Detta har sin grund i en rad olika faktorer, bland vilka återfinns inte bara den kulturellt betingade synen på kvinnor och arbete, utan också statlig policy, utbildningsfrågan, samt arbetsmarknadens och befolkningens struktur.

Traditionellt är den arabiska kvinnans roll ”mor och husmor”, liksom i alla andra patriarkala system. Därmed blir arbete och annan sysselsättning utanför hemmet en onaturlighet. Detta gäller främst stadslivet, eftersom jordbrukets karaktär kräver större arbetsinsats från både män och kvinnor i familjen.

Traditionsbundna tendenser mot kvinnors deltagande i arbetslivet kan motverkas av feministisk organisation på gräsrotsnivå, men också feministiska drag hos statlig policy. Ett exempel är Demokratiska Folkrepubliken Jemen, som hade en för denna region anmärkningsvärt feministisk familjelagstiftning, och där regeringen uppmuntrade kvinnor att gå in i arbetslivet. Andelen kvinnor i arbetskraften var 20 % 1984, vilket kan jämföras med bara 5,6 % i den högst konservativa Arabrepubliken Jemen12.

 

Eftersom kvinnorna hör till de lägst utbildade grupperna i samhället, bör arbetet som hon ska utföra när hon träder in på arbetsmarknaden inte kräva särskild utbildning. I länder med mycket lätt industri, som Marocko och Tunisien (där i synnerhet textilindustrin är en stor arbetsgivare), deltar också en förhållandevis stor del av kvinnorna i arbetslivet13 (26 % respektive 21 %14). I motsats till dessa har Algeriet satsat mest på tung industri, och där utgör kvinnorna bara 4,4 % av arbetskraften15.

Vice versa bör kvinnor tillåtas ta del av högre utbildning för att kunna utföra arbete som kräver just detta. En positiv effekt av det senare kan iakttagas i Libanon, där skolor med högre undervisning spreds ut över landet undan inbördeskriget, och underlättade det för flickor att delta i högre undervisning och till en förhållandevis stor del universitetsutbildning. 1990 var över en tredjedel av de ekonomiskt aktiva med högre utbildning i Libanon kvinnor.16 Av hela arbetskraften utgör kvinnor 27,2 %17.

 

En annan viktig faktor för kvinnligt arbetslivsdeltagande är själva arbetsmarknaden. I länder med hög arbetslöshet är det främst kvinnor som förvägras arbete. Och när vissa stater har beslutat sig för att följa IMF:s och Världsbankens strukturanpassningsprogram, innebär strävandet efter lönsamhet att arbetare avskedas, vilket igen drabbar kvinnorna först.

Motsvarande är kvinnors deltagande i arbetslivet relativt högt i många länder där det snarare råder brist på (manlig) arbetskraft, i synnerhet där arbetsmigration till de oljerika länderna eller Europa är vanligt förekommande, liksom Tunisien, Marocko och Egypten (21 %)18.

 

Vidare är en viktig faktor befolkningsökningen. I länder med hög befolkningsökning är familjerna stora, och kvinnorna har till synes tillräckligt med arbete hemma. I länder som Tunisien, där man genom statliga program lyckats tygla befolkningsökningen19, syns också effekterna i det kvinnliga arbetslivsdeltagandet.

Kvinnligt arbetslivsdeltagande bidrar i sin tur till att minska familjernas storlek, och därmed befolkningsökningen.

 

Genom att delta i arbetslivet kan kvinnor uppnå bättre möjligheter att delta i andra offentliga sammanhang, eftersom det kan bidra till att bryta sig ur hemmets ganska begränsade sfär.

Utbildning, familjeplanering och medveten statlig policy för främjandet av kvinnans ställning är de viktigaste nycklarna till kvinnoemancipationen i Mellanöstern.

 

___________________________________________________________________________

1   Allan M. Findlay, The Arab World, Routledge, London och New York 1994, s. 144.

2   Charles Issawi, An Economic History of the Middle East and North Africa, Columbia University Press, New York 1982, s. 124.

3   Findlay, s. 159.

4   J. A. Allan och Amy Otchet, Now you see it, now you don’t …, UNESCO Courier, februari 1999, vol. 52, nr. 2.

5   Martha Wenger och Joe Stork, The Food Gap in the Middle East, Middle East Report, september-oktober 1990, s. 18.

6   Findlay, s. 50.

9   Aida Seif El Dawla, Health: Sick, Social Watch 2002, http://www.socwatch.org.uy/1996/egypt.html

10   Arab Human Development Report 2002, UNDP, s. 51.

11   Arab human Development Report 2002, s. 68.

12   Helen Lackner, Women and Development in the Republic of Yemen, Gender and Development in the Arab World, Zed Books, London och New Jersey, och UN University Press, Tokyo, 1995, s. 88.

13   Valentine M. Moghadam, The Political Economy of Female Employment in the Arab Region, Gender and Development in the Arab World, s. 19.

14   Siffran är från 1994. Gender and Development in the Arab World, s. 185.

15   Ibid.

16   Samih Boustani och Nada Mufarrej, Female Higher Education and Participation in the Labour Force in Lebanon, Gender and Development in the Arab World, s. 104-105.

17   Gender and Development in the Arab World, s. 185.

18   Ibid.

19   Salma Galal, Women and Development in the Maghreb Countries, Gender and Development in the Arab World, s. 55.

 

Tillbaka