Tinet Elmgren

Moderniseringsprocessen som börjat i arabländerna på 1800-talet fortsatte fram till andra världskriget. Det ekonomiska beroendet av europeiska stormakter, som givit omfattande lån på rätt så ofördelaktiga villkor till regeringarna i Mellanöstern för att stödja deras kostsamma reformsträvanden, blev snart ett faktum.

I många fall – till exempel Ottomanska riket – hade ekonomin formats av europeiska behov; landet producerade bara råvaror, medan det gav en marknad för europeiska produkter, vilka konkurrerade ut inhemsk industri. Staten hade sålunda inga inkomster, och kunde inte betala tillbaka de stora lån den tagit från europeiska banker. Då lånen inte kunde betalas tillbaka, tog västmakterna över det ekonomiska styret. När befolkningen i dessa länder protesterade mot skattebördan och den ökande påverkan från europeiska makter, utnyttjades tillfället ofta av de senare, som grep in för att skipa ordning och samtidigt passade på att ockupera hela landet. Detta hände bland annat i Egypten, när en ganska framgångsrik rörelse att störta Khedivens makt uppstod med Ahmed Urabi i spetsen, och utsikten på en mindre medgörlig regering föranledde en brittisk intervention 1882 med förevändningen att en ”revolt” pågick¹.

Under 1800-talet och början av 1900-talet etablerades brittiskt, franskt och (i mindre grad) spanskt och italienskt inflytande över stora delar av Mellanöstern.

Ottomanska rikets regering valde att gå med i första världskriget på trippelalliansens sida. Detta föranledde entente-makterna att fundera på hur dess områden skulle kunna delas upp i fall av ottomanskt nederlag. För att erövra ottomanska områden uppmuntrade man arabisk nationalism, och lovade Sharif Husayn från Hijâz ett vidsträckt område under arabiskt självstyre, om han i gengäld ledde sitt folk i krig mot de ottomanska trupperna. Samtidigt överlade brittiska, ryska och franska representanter en helt annan uppdelning av Mellanöstern i det hemliga Sykes-Picot-fördraget 1915. Ryssland försvann som aktör efter revolutionen 1917, men de båda återstående, Storbritannien och Frankrike, skulle få monopol på ekonomisk verksamhet i var sitt område, och ”direkt kontroll”² i ytterligare var sitt område. Denna dolda kolonialism gick fullkomligt emot Storbritanniens löften till Sharif Husayn om oberoende: de enda områden som lämnades fria åt arabiskt styre var Hijâz och öknen.

De europeiska makternas engagemang i Mellanöstern grundade sig främst på ekonomiska och strategiska intressen.

Tidigt upptäckta oljefyndigheter hade gjort till exempel Persien till ett attraktivt område. 1907 hade Rysslands och Storbritanniens regeringar delat upp landet, och redan två år senare började man utvinna persisk olja. 1914 hade den brittiska regeringen upprättat stark kontroll genom APOC (the Anglo-Persian Oil Company). Även i Irak skulle oljan senare vara en avgörande faktor. I Mellanöstern producerades också bomull för textilfabrikerna i Lancashire. Regionen utgjorde dessutom en marknad för industriprodukter.

Kontrollen över arabländerna var dock viktig inte bara på grund av den brittiska och den franska regeringens intressen i själva regionen. Den stärkte även deras ställning i världen: Storbritanniens närvaro i Mellanöstern stärkte dess ställning som en medelhavsmakt och en världsmakt³. Sjöfarten genom Suezkanalen och flyglinjerna via Egypten skyddades av brittiska militär- och flygbaser. Motsvarande var al-Maghreb viktigt för den franska regeringen för sin plats i imperiesystemet: det gav manskap till armén, samt mineraler och andra råvaror till industrin. Det var ett fält för stora investeringar och ett hem för mer än en miljon franska medborgare. Land- sjö- och luftförbindelser med andra franska besittningar på den afrikanska kontinenten passerade igenom al-Maghreb. I jämförelse var de franska intressena i al-Mashariq mindre betydande, även om förvisso oljeintressen i Irak (som 1939 täckte hälften av vad Frankrike behövde⁴), investeringar i Egypten och Libanon, samt en viss grad av moraliska förpliktelser till de kristna i mandatområdet hade sin vikt.

I San Remo-konferensen, som följde på trippelententens seger i första världskriget, tilldelades entente-makterna mandat över de i kriget erövrade områdena i Mellanöstern. I praktiken fungerade de som kolonier, även om de kallades för något annat. Officiella kolonier var bara det brittiska Aden-protektoratet i Jemen, Italienska Libyen och Franska Algeriet.

De europeiska makterna ersatte de gamla ”naturliga” gränserna, som hade utgjorts av etinicitet eller religion, med territoriala gränser, som ofta gjorde de nya nationerna synnerligen artificiella.

Den koloniala staten kännetecknades av central administration. Det var kolonialmaktens målsättningar som gällde, och kolonialismen var den centrala kraften. Rättsväsen och domstolar var sekulära, byråkratin stark och effektiv. Kolonialmakten använde sig av olika sätt att förankra sin ställning: man knöt allianser med vissa grupper i samhället – främst rika jordägare och handelsmän, och tog till den av Filip II av Makedonien myntade principen ”divide et impera” för att splittra sammanhållningen i kampen för nationalism – till exempel uppviglades araber och berber mot varandra i Algeriet. Kolonin fungerade som en kanal för gynningen av moderlandets ekonomi, och för spridandet av nya politiska system och begrepp.

Det brittiska kolonialstyret förlitade sig mer på indirekt styre genom att etablera brittvänliga inhemska personer på ledande poster, medan de franska områdena hade ett mer direkt franskt styre. Den franska kontrollen i Syrien och Libanon stöddes efter fördrivandet av Faysal 1920 av franska militära trupper och en komplex hierarki av franska civila administratörer⁵, och dessa utgjorde den beslutsfattande instansen. Det fanns föga utrymme för lokala politiker att idka självstyre. Sålunda var det franska parlamentariska systemet utan legitimitet för landets befolkning, och överlevde inte länge efter Syriens självständighet 1946.

Det främmande inflytandet från kolonialmakten påverkade samhällena i arabländerna på många sätt. Tillkomsten av järnvägen och automobilen drabbade det som nomadernas ekonomi var byggd på, och följden var att nomadiserade herdar praktiskt taget försvann som en viktig faktor i det arabiska samhället under 1920- och 30-talen⁶. Genom mekaniseringen av jordbruket hos de stora jordägarna krävdes inte lika mycket arbetskraft, och detta ledde dels till en polarisering av landsbygden – med rika, mekaniserade jordägare på den ena sidan och fattiga ”primitiva” bönder på den andra – och dels till en stark urbanisering när befolkningsöverskottet från landet flyttade till städerna.

Städerna tog efter västerländsk kultur, och butiker ersatte souqen; restauranger, caféer och biografer dök upp; många representanter för den nya generationen av utbildade kvinnor började gå utan slöja; och moderna vatten- och avloppssystem spreds, liksom elektricitet och telefoner. Tidningar och radio började etableras, och i Egypten dök snart den första rent egyptiska filmstudion upp. Nya tåg- och senare busslinjer minskade avståndet till andra städer och andra länder, och tillsammans med media och utbildning hjälpte de till att skapa en värld där smak och idéer var gemensamma⁷.

I koloniländerna inrättades utbildningsinstitutioner, såväl högre som lägre, vilka tillhandahölls av kolonialmakten, och undervisade på dennas språk och med dennas synvinkel och värderingar. I de franska besittningarna växte det fram många lycées av fransk typ, och studenter som senare skulle bli ledare för sin nation reste till Frankrike på stipendier för att fullfölja högre utbildning⁸. Eftersom i de flesta fall bara högre samhällsklasser kunde skicka sina barn till dessa skolor, bildades en klyfta mellan den högt utbildade medel- och överklassen och de stora massorna i de lägre klasserna, vilka förblev opåverkade av det koloniala moderlandets kultur.

På grund av det ”koloniala arvet” blev statsbildningsprocessen i Mellanöstern i många fall problematisk. ”Nationalism” var egentligen något mycket främmande i denna region, då stora områden med flera olika folkslag dittills hade befunnit sig inom vidsträckta imperier, och kalifatet hade härskat utan att vara någon som helst ”nationalstat”. Det som förenade de olika provinserna i imperiet var islam. Tillhörandet till imperiet likställdes i hög grad med tillhörandet till umma. Att sätta upp gränser mellan etniska grupper stred mot umma-tanken.

När nationalismen uppträdde i arabländerna var den ett verktyg till att kräva oberoende från kolonialherrarna. Möjligheterna till en pan-arabisk stat hade mer eller mindre slagits i spillror i det före detta Ottomanska riket, och det föll sig nu lättare att hävda självständighet inom de högst artificiella områden som de europeiska kolonialherrarna ritat upp på Mellanösterns karta. Detta ledde dock i många fall till att etniska grupper fann sig uppdelade mellan flera olika stater, liksom i fallet av Kurderna, och dessa fann sig då utan möjligheter att delta i strävandet för nationellt självbestämmande.

Det koloniala styret lämnade i många fall efter sig institutioner och strukturer som antogs av de nya självständiga staterna och bildade en fungerande ram för självstyret. Detta skedde på både gott och ont.

Efter första världskriget och uppdelningen enligt San Remo-konferensen var det i princip bara Turkiet av de strategiskt viktiga områdena i Mellanöstern som lyckades utmana det påtvingade fredsfördraget, och få sina egna krav infriade⁹. Vad gäller övriga delar, karakteriserades mellankrigstiden av anglo-fransk dominans. Detta gav förvisso kolonialmakterna utmärkta tillfällen att befästa sina strategiska intressen i området, men mandaten hade förbundit sig att förbereda respektive lands självförvaltning. Den arabiska politiska aktiviteten under mellankrigstiden var mestadels inställd på att uppnå denna självständighet.

Precis som första världskriget hade tjänat till att lösa det ottomanska imperiets grepp om dess arabiska provinser, skyndade andra världskriget med dess försvagande av kolonialmakterna på slutet för den anglo-franska dominansen i Mellanöstern, och ledde till beviljandet av officiell självständighet för de flesta stater i regionen.

De ökande nationalistiska rörelserna i protest mot imperialistmakterna födde stora oroligheter i Mellanöstern under den första halvan av 1900-talet. Många nationer krävde självständighet, och när kolonial-makten inte kunde hålla ordning längre, fick den i flera fall ge vika och tillåta att landet blev självständigt. Ofta innebar detta dock att den före detta kolonialmakten hade sett till att ett stort antal fördrag hade slutits, så att den kunde sitta kvar vid makten på ett eller annat sätt. I princip kunde länder som redan utvecklat ett någotsånär starkt nationellt medvetande lättare nå självständighet på politisk väg, genom förhandlingar. I andra fall kunde det uppstå regelrätta självständighetskrig, som i det algeriska kriget 1954-1962.

När självständigheten väl uppnåtts, var det emellertid inte alltid så lätt. Nästan omedelbart blev de nya stater som slutit sig samman i Arabförbundet tvungna att ta itu med problemet med Israel, och led ett förnedrande nederlag i kriget 1948. De fick möta den nya eran av självständighet i vanheder och ömtåliga för strömmarna av missnöje som deras politik hade fött¹⁰. Dessutom fann de att efterkrigstiden ingalunda betydde full frihet och självständighet, för i det kalla kriget kunde de lätt bli brickor i de båda supermakterna USA:s och Sovjetunionens spel.

Det förekom många arabiska förslag till ömsesidig lojalitet, vilka varierade från ett betonande av regional identitet till pan-arabisk eller pan-islamisk förening¹¹, varav det starkaste förkroppsligades en tid i Gamâl abd al-Nassers person¹². Dock skulle gränserna som Storbritanniens och Frankrikes regeringar hade ritat upp visa sig vara mer hållbara än vad många arabledare skulle ha önskat sig, inte minst på grund av nederlagen i krigen mot Israel, vilka hade en splittrande verkan på Arabförbundet.

Två olika mönster kom att uppstå för utvecklingen i arabländerna efter självständigheten. Det ena var de nationalistiska revolutionära republikerna, exemplifierat av bland annat Egypten, Syrien och Irak, och det andra var den traditionella monarkin, som till exempel de familjestyrda och oljerika Saudi-Arabien och diverse små sheikdömen på arabiska halvön, samt de något mer ”moderna” och byråkratiskt utvecklade Jordanien och Marocko.

De nationalistiska revolutionära republikerna följde ett mönster av välbärgade pro-västerländska och konservativa härskare som störtades av mindre utbildade och bemedlade militärer, vilka betonade nationalism och anti-imperialism, och till en början sökte genomföra radikala reformer, varefter dock deras starka styre med den ökande administrationen och därmed byråkratiseringen blev allt mer osäker, vilket födde en stark militärmakt och polis, där regeringens inflytande ökade till ibland diktatoriska utmått, med ”kosmetisk demokrati”.

I Irak, en statsbildning vars gränser självsvåldsligt hade ritats ut på Mellanösterns karta vid Sykes-Picot-fördraget, och som aldrig tidigare hade utgjort någon nationell enhet på något sätt, gavs Faysal, Sharif Husayns son, tronen 1921. Kungariket Irak blev en bas för en stat, där arabisk nationalism och enhet fick sitt kanske starkaste uttryck. Irak förklarades vara en suverän och självständig stat, men styret var ”indirekt” kontrollerat av Storbritanniens regering, som hade en fast fot i landet, inte minst genom sina oljekoncessioner. Det ledande skiktet, som brukligt var under denna period, lierade sig med Storbritannien. Under 1940- och 50-talen förekom mycket protester och demonstrationer mot det brittiska inflytandet, främst ledda av kommunister, även om det i Syrien grundade Baath-partiet kom att få mest stöd hos allmänheten. Men även om det fanns politiska partier, fanns ingen konstitutionell demokrati, och därför var militären det enda verktyget att förändra de politiska förhållandena med.

1958 genomfördes en militärkupp, ledd av Abd al-Karim Qasim i Baath-partiet, varunder kungafamiljen och den hatade premiärministern Nuri al-Said dödades. Därefter följde en rad av militärregimer, som avlöste varandra med militärkupper. Alla regimer utlovade storskaliga reformer, men den politiska situationen var så osäker och ansträngningen att hålla sig kvar vid makten så stor, att härskarna hade föga tillfällen att implementera sina reformer¹³. Trots detta var Irak ett av de bäst utvecklade moderna länderna i Mellanöstern fram till Iran-Irak-kriget i fråga om industrialisering, infrastruktur och utbildning.

I Egypten hade det länge funnits anti-brittiska känslor, och dessa kulminerade när den brittiska administrationen lämnade Palestina åt sitt öde 1948. 1951-52 var en mycket orolig period med bondeuppror och gerillakrig i byarna mot feodalherrar. Oron samlades i Kairo, och i de våldsamma upploppen 27. januari 1952, ”svarta lördagen”, angrep folkmassor praktiskt taget alla byggnader som hade med Storbritannien och den egyptiska eliten att göra, och många människor dödades. I den raskt därpå följande ”de fria officerarnas kupp” avsattes kung Farouk och skickades i exil. På bara ett par dagar hade kuppmakarna fått makten i hela landet. Snart förbjöds politiska partier, revolutionsråd infördes, och monarkin förklarades officiellt avskaffad. Nasser, som var en av kuppmakarna, blev president. Egypten förklarades vara en uttryckligen sekulär stat, och islamistiska tendenser, främst i Muslimska Brödraskapet, togs itu med, och dess medlemmar fängslades. Storskaliga jordbruksreformer och en kraftfull alfabetiseringskampanj påbörjades. 1955 lämnade den brittiska administrationen officiellt Egypten, och Suezkanalen nationaliserades strax därpå. I ett sista försök att hävda sin imperialistiska makt intervenerade brittiska armén i Suezkrisen 1956, men det blev klart att de europeiska stormakterna inte längre var ensamma herrar på täppan, då USA:s regering tvingade fram FN:s eldupphör. Nasser hade gjort sig till mer eller mindre envåldshärskare i Egypten, och ville dessutom bli ledare för en slags socialistisk arabisk federation. Arabförbundet blev redskapet i denna strävan. Men det hårda nederlaget i Junikriget förstörde utsikterna på detta, då konkurrensen emellan medlemsstaterna fördjupades, och Nasser dog snart i en hjärtattack.

Efterföljaren blev Anwar al-Sadat, en annan av kuppmakarna från 1952. Sadat å sin sida lade stor vikt vid religionen, och inledde Infitah, ”den öppna dörrens politik” med omfattande privatiseringar. På många sätt försökte Sadat göra tvärt emot Nasser, och ett av dem skulle bli hans fall: i Camp David 1979 gick han med på en separatfred med Israel, och mördades två år senare av en utbrytargrupp från Muslimska Brödraskapet. Efterföljaren Mubarak för sin del har lyckats snärja in Egypten i en fatal avhängighet av USA.

I jämförelse med de nationalistiska revolutionära republikerna har kanske de något mer moderna monarkierna av Marockos och Jordaniens typ kommit närmare ett västerländskt demokrati-ideal.

Liksom Irak var Jordanien i hög grad en artificiell stat formad för att passa den brittiska maktens intressen. Och liksom i Irak och Egypten var härskaren som tillsattes i Transjordanien 1921 – Abdullah, Sharif Husayns son han också – brittvänlig, och – inte minst i ögonen hos den ansenliga mängden palestinska flyktingar – han var en ”zionistkonspiratör”, då han förhandlade med den israeliska regeringen. 1951 mördades han och ersattes av sin politiskt svage bror, som bara satt vid makten i två år. Denne efterträddes av Husayn, Abdullahs sonson, som regerade i ett knappt halvsekel. Trots att Husayn regerade under mycket svåra förhållanden och ansågs vara en av de svagaste arabiska monarkerna, överlevde han otaliga mordförsök, kuppförsök och kriser förknippade med Junikriget och PLO.

Kuppen i Irak 1958 uppträdde vid en tid då även Jordanien hemsöktes av ökande spänningar på grund av Nassers anhängares rörelse mot kung Husayn. Men då armén var Husayn trogen, och den brittiska regeringen tillhandahöll ytterligare militärt stöd, uteblev den väntade kuppen i Jordanien.

När USA:s regering övertygats av den Jordanska regeringens väst-vänlighet, blev Jordanien ett mål för massivt ekonomiskt stöd. Detta lyckades Husayn och hans regering använda till att bygga upp landets ekonomi. Men efter intifadan 1987, som ”väckte omvärldens samvete”, tvingades han avstå från sina krav på Västbanken, vilket blev ett ekonomiskt bakslag i form av uteblivna biståndspengar och utvandrad palestinsk arbetskraft. Husayn, som dittills härskat i envälde och blockerat samhälleliga handlingsmöjligheter och förbjudit fackföreningar och allmänna val, beslöt inför den knakande ekonomin och de folkliga oroligheterna 1989 att utlysa parlamentsval med flera politiska partier. I Gulfkriget lättade det politiska trycket ytterligare, då andra problem svetsade samman folket mer.

Trots viss ”demokratisering” höll kung Husayn fortfarande ett fast grepp om landet, och valen kännetecknades allmänt av ett mycket lågt valdeltagande. Liksom i fallet av Syrien och Marocko efterträddes Husayn efter sin naturliga död 1999 av en mycket västerländskt påverkad son. Men detta ledde inte till några större förändringar i landet, då kungen ju inte styr ensam.

Anledningarna till den jordanska monarkins överlevnad var till stor del kung Husayns politiska skarpsinnighet, arméns lojalitet till honom, och ansenligt ekonomiskt stöd från främst USA¹⁵. Generellt tenderar, i varierande grad, stöd från armén, USA-vänlighet, och – främst i den Saudi-Arabiska typen av monarkier – det materiella välståndet av olja vara gemensamma nämnare för traditionella monarkier. Eftersom de flesta nationalistiska revolutionära republiker har uppkommit genom just militärkupper, kan kanske den första nämnaren vara den viktigaste. När det inte fanns några parlamentariska institutioner och inget utrymme för rent politisk förändring, var militära lösningar de mest effektiva. Makten låg i vapnen.

Tillbaka till index

Noter:
____________________________________________________________________________________

1 Albert Hourani, De arabiska folkens historia, Alhambra 2001, s. 223.

2 William L. Cleveland, A History of the Modern Middle East, Westview Press 2000, s. 160.

3 Hourani, s. 253.

4 Ibid.

5 Cleveland, s. 212.

6 Hourani, s. 264.

7 Hourani, s. 267.

8 Hourani, s. 258.

9 Cleveland, s. 170.

10 Cleveland, s. 171.

11 Cleveland, s. 212.

12 Hourani, s. 279.

13 Cleveland, s. 318.

14 Hourani, s. 288.

15 Cleveland, s. 322.