Från Lenin till Stalin – brott eller kontinuitet?

 Tinet Elmgren, Maj 2001
ÖCK 606 Lunds Universitet

En av de mest omdebatterade frågorna när det gäller Sovjetunionens ideologiska aspekt är huruvida det fanns en klar kontinuitet från bolsjevismen till stalinismen. Det framgår ganska tydligt i debatten att de som förespråkar en kontinuitet (varav berömdare exempel är Alexander Solzjenitsyn och Richard Pipes) tenderar till att hysa agg mot kommunism i allmänhet, och Sovjetunionen i synnerhet. Det motsatta lägret, däremot, är något mera mångfaldigt i sina övertygelser. Dels består det av personer som, i andan av Chrustjovs ”hemliga tal” för den tjugonde partikongressen, ser Stalin som ett ”otypiskt undantag”, och dels av människor som faktiskt har lyckats se på det hela med lite distans och omdöme.

Ett vanligt argument hos kontinuitetsförespråkare är att varje beståndsdel i Stalins politik redan fanns i Lenins, och att bolsjevismen alltså redan bar på fröna till stalinismen. Och självfallet är detta sant. Men det innebär inte att det är en bekräftelse för kontinuitetsteorin. Varje historisk period – varje politiskt fenomen – har föregångare, delvisa orsaker, ”frön” i den föregående perioden¹. Sådana generaliseringar demonstrerar ingenting om kontinuitet. Vad som däremot mycket sällan nämns är att bolsjevismen innehöll andra viktiga, icke-stalinistiska, ”frön”, och att ”fröna” till stalinismen likaså kan hittas i rysk historisk och kulturell tradition, i sociala händelser som inbördeskriget, i den internationella omgivningen, och så vidare.

Richard Pipes hävdar Lenins roll som Stalins ”skyddspatron”, och betonar att ”varje beståndsdel i det som har blivit känt som stalinism, utom ett – att mörda partikamrater – hade [Stalin] lärt sig av Lenin, och det innefattar de två gärningar som han mest av allt har fördömts för: kollektiviseringen och massterrorn”². Förutom den viktiga distinktionen att ”Lenin” inte är detsamma som ”bolsjevism” (som var betydligt större och mera mångfaldig än Lenin och leninism – Lenin hade långt ifrån den autokratiska roll som Stalin kom att ha), finns det några aspekter här som man bör betrakta närmare.

Bolsjevism var förvisso en starkt auktoritär rörelse. Men att inte kunna skilja på sovjetisk diktatoriskhet före och efter 1929 är att dölja stalinismens själva natur. Stalinism var inte enbart nationalism, byråkratisering, avsaknad av demokrati, censur, polisrepression. Dessa fenomen har förekommit i många samhällen och är ganska lätt förklarade.³

Istället var stalinismen överdrift, utomordentlig extremism, i vart och ett. Det var, till exempel, inte bara tvingande bondepolitik, utan praktiskt taget ett inbördeskrig mot bondebefolkningen; inte bara polisrepression, eller ens terror i stil med inbördeskriget, utan en förintelse genom terror som gjorde tiotals miljoner människor till offer under tjugofem år; inte bara ett thermidoriskt återupplivande av nationalistiska traditioner, utan en nästan fascistisk chauvinism; inte bara en ledarkult, utan deifikationen av en despot. Överdrifterna var essensen av historisk stalinism.⁴

Skillnader i grad växte till skillnader i slag. Vad som hade existerat under Lenin bragtes under Stalin till sådana extremer att dess själva natur förändrades.⁵

Pipes skriver att Stalin med sin bristfälliga utbildning inte hade någon annan förebild eller källa till åsikter än Lenin⁶. Men detta skulle snarare ge ännu mer förklaring åt stalinismens natur av överdrift. Om Stalin nu inte hade någon nyanserad inställning till Lenins åsikter, utan såg dem som den absoluta sanningen, som Pipes insinuerar, är det egentligen ganska logiskt att han skulle sträva efter överdrift i allt detta.

I sin minst sagt tendentiösa skrift uppvisar Pipes, som här får tjäna som huvudsaklig representant för kontinuitetsförespråkare, också en oförmåga till någon sorts nyanserad analys av ”kommunismen” som ideologi. Han citerar Jeltsins tal till den amerikanska kongressen: ”Kommunismens spöke som överallt spridit samhällelig split, fientlighet och exempellös brutalitet, och som ingjutit skräck i mänskligheten, har gått under.”⁷ (Den samhälleliga spliten, fientligheten och exempellösa brutaliteten har vi ju verkligen fått se ytterst talande exempel på i den kubanska skräckregimen och dess terroriserande av sin omgivning…)

Vad detta citat alltså syftar på, är att ideologin skulle ha varit densamma under hela den sovjetiska perioden, och dessutom gälla för resten av världen och alla dess vitt skilda former av ”kommunism”. Detta är att interpretera ideologin icke-historiskt, som om den handlade över samhället och utanför själva historien. Det vilar på en egennyttig definition av den bolsjevikiska ideologin, där den endast skulle vara intresserad av koncentrationen av ”total social makt” Och det ignorerar det faktum att en ideologi kan påverka händelser på olika sätt, såsom kristendomen både har bidragit till förbarmande och inkvisition, och socialism till både social rättvisa och tyranni.⁸ Och om en ideologi påverkar händelser, formas och förändras även ideologin av händelser.

Inbördeskriget hade till exempel en avgörande påverkan på bolsjevismen, och återupplivade den självmedvetna teorin om ett stridiskt avantgarde, vilken utvecklades av Lenin 1902, som hade varit ogenomförbar eller ologisk i åtminstone ett årtionde, och inplanterade i det en gång civilt tänkande partiet vad en ledande bolsjevik kallade ”militär-sovjetisk kultur”. Och framför allt förändrades den officiella ideologin radikalt under Stalin. Detta manifesterade sig i återupplivandet av nationalism (i motsats till den tidigare internationalismen), statism (i motsats till tanken om nationalstatens bortvittrande), antisemitism (i motsats till den tidigare föreningen av alla nationaliteter och etniciteter) och konservativa, eller reaktionära, kulturella och beteendemässiga normer; upphävandet av idéer och lagstiftning som hade varit till arbetares, kvinnors, skolbarns och etniska minoriteters fördel, såsom avskaffandet av en stor mängd revolutionära och bolsjevikiska symboler; och en övergång från betoning av vanliga människor till ”ledare” som skaparna av historien. Detta var inte bara korrigeringar utan en ny ideologi som förändrades i dess essens och inte representerade samma rörelse som tog makten 1917.⁸

Även det vanliga påståendet att stalinismen hade sitt ursprung i 1902, när Lenin skisserade sin plan för ett konspiratoriskt och avantgardistiskt parti, som kunde inspirera till massornas revolution medan det gäckade den tsaristiska polisrepressionen i Vad bör göras?, är endimensionellt och icke-historiskt. Bolsjevismens organisatoriska karaktär utvecklades under åren, ofta i påverkan av yttre händelser, från det oregerliga, löst organiserade partiet som deltog framgångsrikt i demokratisk politik 1917, över det centraliserade och byråkratiserade partiet under 1920-talet, till det terroriserade partiet på 1930-talet, varav många exekutivkommittéer och byråer hade arresterats och avrättats.⁹

Partiets växande centralisering, byråkratisering, och administrativa intolerans efter 1917 främjade förvisso diktatoriskhet i enpartisystemet och understödde Stalins stigande till makten. Men att argumentera att dessa utvecklingar förutsåg stalinismen är en helt annan sak. Ens under 1920-talet, efter byråkratiseringen och militariseringen som inbördeskriget hade fostrat, var den högsta partieliten inte – och hade heller aldrig varit – det disciplinerade avantgarde som det hade fantiserats om i Vad bör göras?. Det förblev oligarkiskt.¹⁰ Stalinism, däremot, är inte oligarkisk, utan autokratisk politik.

Efter 1936 och Stalins stora utrensningar, trots en kontinuitet i organisationsformer och officiell nomenklatura utåt, hade enpartisystemet givit väg åt ett enpersonsystem, det härskande partiet åt en härskande person. Detta var en sig förgrenande förändring från ett oligarkiskt parti till en autokratisk ”führeristisk” regim, och speglades i ett system av förändringar i den politiska processen, det ideologiska mönstret, organiseringen av den högsta makten, och officiella beteendemönster. De skenbara kontinuiteterna som regelmässigt specificerades i sovjetologisk litteratur – ledare, parti, terror, klasskamp, censur, marxism-leninism, utrensningar, och så vidare – var konstgjorda eller illusoriska. Termerna kan fortfarande ha varit tillämpbara, men deras betydelse var en annan.¹¹

Stalins nya politik 1929 – 1933 på det ekonomiska området var en radikal avvikelse från bolsjevikiskt programmatiskt tänkande. Ingen bolsjevikisk ledare hade någonsin förordat någonting som liknade tvångskollektivisering, ”likvidering” av påstått välbärgade bönder, halsbrytande tung industrialisering, förstörandet av hela marknadssektorn, och en ”plan” som i själva verket inte alls var någon plan, utan endast hypercentraliserad kontroll över ekonomin.¹²

(Men vad gäller planekonomin, finns det en intressant konflikt mellan Cohen och Trotskij. Vid uppradandet av förändringar som ett revolutionärt parti i den gamla bolsjevismens anda skulle företa sig om det störtade sovjetbyråkratin på 30-talet, påpekar Trotskij att den nya makten inte skulle avskaffa, utan bevara och vidareutveckla experimenten i planekonomin¹³. Om detta vittnar om bolsjevismens mångfald eller brister i ekonomisk insikt hos Trotskij kan ju diskuteras.)

Många aspekter av stalinismen visade snarare på en återgång till förrevolutionära tider. Ett exempel är den återupprättade familjekulten, som Trotskij såg som ett klart resultat av de fördjupade klasskillnaderna sedan Stalin: ”Privilegier har bara halvt värde om de inte kan överföras på avkomman. Men rätten att testamentera är oskiljaktig från privat egendomsrätt.”¹⁴ Och det fanns gott om andra exempel: vid sidan om de moderna fabrikerna, städerna och skolorna utvecklades till exempel en tsarliknande politisk autokrati, en medeltida ledarkult, så gott som livegenskap för de kollektiviserade bönderna, och den vitt spridda användningen av praktiskt taget slavarbete¹⁵. Likaså fanns det mycket tydliga draget av folkets ”lillefar”-förhållande till Stalin, precis som tsaren hade varit folkets ”lillefar”, vars goda avsikter förvrängdes av de illvilliga tjänstemännen. Det folkliga stödet för stalinismen förtigs ofta i den sovjetologiska litteraturen, eftersom det inte skulle hänga ihop med bilden av en ”totalitär” regim som dominerar en olycklig ”atomiserad” befolkning enbart genom maktens teknik. Men även om dess natur och omfattning varierade över åren, är det klart att det fanns stadigt folkligt stöd för stalinismen från början och genom det allra värsta. Miljoner av människor föll offer, men miljoner gagnades också av stalinismen och identifierade sig därmed med den – inte bara alla Lill-Stalinar inom den sovjetiska administrationen, utan även mängden av lägre tjänstemän och arbetare som uppnådde rörlighet uppåt och höjd eller till och med elitisk status.¹⁶

Kontinuitetsteorin vilar på en serie tveksamma formuleringar, koncept och interpretationer, och vad helst dess insikter är, gömmer den mer än vad den bringar ut i ljuset.¹⁷

Att formulera kontinuiteter och diskontinuiteter är bland de svåraste problemen i historisk analys. De flesta historiker skulle hålla med om att det krävs försiktiga empiriska studier av historiska likheter och olikheter, att både kontinuiteter och diskontinuiteter vanligen finns i någon kombination, och att frågan om grad, och frågan om ifall kvantitativa förändringar blir kvalitativa, är kritisk. Det är kanske inte förvånande att denna lovvärda inställning spelar en central roll i vårt tänkande om skillnader mellan tsaristisk och sovjetisk politisk historia, och knappast någon alls i vårt tänkande om bolsjevism och stalinism.¹⁸

- - - - - - - - - -

1  S. F. Cohen, Rethinking the Soviet Experience – Politics and History since 1917 – Bolshevism and Stalinism, s. 47

2  Richard Pipes, Den ryska revolutionen – Reflektioner över den ryska revolutionen, s. 462

3  Cohen, s. 48

4  Cohen, s. 49

5  Cohen, s. 50

6  Pipes, s. 462

7  Pipes, s. 465

8  Cohen, s. 52

9  Cohen, s. 53

10 Cohen, s. 53

11  Cohen, s. 54

12  Cohen, s. 62

13  Lev Trotskij, Den förrådda revolutionen, s.182

14  Trotskij, s.183

15  Cohen, s. 66

16  Cohen, s. 68

17  Cohen, s. 40

18  Cohen, s. 49

Back