James
Joyces
Odysseus
&
av
Tinet Elmgren
För Lennart Andersson, Nösnäsgymnasiet, 2000
Att
recensera Odysseus och lyckas säga något
som inte redan sagts är en ganska knepig uppgift, eftersom det finns få verk
som analyserats så mycket som detta.
Den
är en ansenlig tegelsten till bok, men ändå inte det minsta långtråkig. Det
måste dock erkännas att jag gjorde det lätt för mig genom att läsa den på
engelska (ett språk som, bortsett från att det är originalspråket, skapar
betydligt mer spännande texter än den - enligt min ödmjuka åsikt, iallafall
- något platta och mesiga svenskan).
Joyce
ville berätta en historia som var raka motsatsen till hans samtida Irlands
dyrkan av militär heroism och myten om de stridande irländarna (som bland
andra W. B. Yeats hyllade). En författares främsta plikt vore snarare att förolämpa
än smickra nationell fåfänga, resonerade han. Han fann att irländarna hade
mycket mer gemensamt med judarnas förföljda och förtryckta folk, och alltså
blev huvudpersonen i Odysseus en jude,
som tvingas utstå allehanda antisemitism från sin omgivning.
Medan
författare som Conrad och Sartre koncentrerade sig på extrema situationer,
beskrev Joyce uteslutande vardagssituationer i sitt verk. En (bokstavligt talat)
målande anekdot till detta utspelade sig när konstnären Patrick Tuohy en gång
skulle måla Joyces porträtt, och försökte fånga hans "själ".
Till detta muttrade Joyce: 'Never
mind my soul, Tuohy. Just make sure
you get my tie right.'
Ytterligare
en anekdot som jag kommer att tänka på är den om Joyces möte med Proust. I
stället för att diskutera djupa litterära frågor småpratade Joyce om
chokladtryfflarna de hade serverats. (Detta är möjligen anledningen till att
Patrick McCabe i sin beskrivning av sin utopi (i Ordfront Magasin 1-2/00) strax
efter "Bob Dylan kommer att klonas och spela privata konserter i var mans
vardagsrum" och strax före "Ordet 'nej' stryks ur Nordirlands
lexikon" skriver: "James Joyce kommer att leva igen. Liksom Marcel
Proust. Och den här gången kommer de att ha ett längre snack.")
Joyce
har valt grekisk mytologi som ram för sin bok, vilket många av hans landsmän
förfasade sig över. Men som redan nämnts hade han inte mycket till övers för
den irländska nationalromantiken, som gav sig uttryck i fenomen som en dränkande
översvämning av alla sorters Cuchulainn-berättelser. Han ansåg kanske att
Odysséen hade mera allmängiltiga kvaliteter, och att Odysseus och Bloom på
sina sätt var besläktade själar.
Tanken
om historiens cirklar och "metempsychosis"
(ofta återkommande ord i Odysseus; själavandring,
återfödelse) - en idé som hade fått filosofer som Nietzsche att kräkas -
skulle säga att Bloom är den pånyttfödde Odysseus, vars irrfärder för oss
genom Dublin den 16 juni 1904.
Men
i stället för den allvarliga heroismen i Odysséen är Joyces roman full av
komik (som det fantastiskt roliga stycket i Ithaca-kapitlet,
där Joyce har räknat ut vilket förhållande som existerar mellan Blooms och
Stephens åldrar, som förorsakade mig att skratta högt i skolans korridor och
erhålla misstänksamma blickar från några medmänniskor) och tragikomik (som
när Blooms namn i begravnings-annonsen genom tryckfel råkat bli "L.
Boom"), och i stället för de ädla figurerna i Homeros' verk skildrar han
alldagliga och smått patetiska personer (som till exempel Stephen, som, medan
han enligt romantiskt ideal sitter på en klippa vid havet och gör utkast till
en dikt, förstrött petar sig i näsan). Parodin har en djupare innebörd:
genom att in i minsta detalj beskriva annonsjägaren Blooms vardag blir berättelsen
en symbol för alla nutidens människors faktiska liv, Bloom är i själva verket genomsnittsmänniskan, och likaså är hans
stad Staden med stort S i alla förflutna och kommande tider.
Joyce
satte högt värde på ordföljden, och, för att än en gång berätta en
intressant anekdot, en dag frågade Frank Budgen Joyce hur boken framskred, och
fick höra att hans vän hade kämpat en hel dag med två meningar - inte med själva
orden, utan helt enkelt deras följd. Satserna i fråga är följande, som
beskriver Blooms känslor inför ett skyltfönster med damunderkläder: 'Perfume of embraces all him assailed. With hungered
flesh obscurely he mutely craved to adore.'
Odysseus
är ett sådant verk där man kan erhålla oändlig njutning av att bara
observera hur Joyce överhuvudtaget
har skrivit ner historien.
Ett
mycket betecknande stycke i Nausicaa-kapitlet
beskriver hur Bloom ritar i sanden: 'I
AM A'.
Denna
sorts antiklimax är ett genomgående motiv i boken. Historien arbetar sig på sätt
och vis hela tiden fram till punkten där Bloom och Stephen möts, men när
detta sker är båda, framför allt Stephen, så alkoholpåverkade att det inte
direkt blir den höjdpunkt läsaren förberetts på. Bokens slut, där Molly,
som väckts av sin makes sena hemkomst, låter tankarna flöda, får den som
inte fullständigt är öppen inför
allehanda tricks som modernistiska författare kan komma på, att undra så smått
varför boken inte har något "riktigt" slut ...
Men
berättartekniskt kan det sista kapitlet anses var en värdig avslutande höjdpunkt.
Det
som kanske fascinerade mig personligen mest är de olika berättarstilarna. Min
oslagna favorit är Ithaca-kapitlet, där
berättandet uteslutande består av frågor och svar. Det ger ett intressant
perspektiv på frågan om vad en bok egentligen är för något - först är den ju bara bokstäver på papper, men
när man har läst dem är den en historia.
En lite överraskande berättarteknik, efter att ha vänjts vid intressanta ord
och konstellationer, är den i Cyklop-kapitlet,
som är på redigt talspråk. Dock framfört av en allvetande berättare, även
om berättartekniken skulle kunna antyda att berättaren skulle vara en som var
närvarande vid skeendet. (I och för sig kan man ju tänka sig att Joyce ville
visa hur hemtrevligt förhållandet mellan en författare och hans figurer och
berättelse egentligen är.) Proteus-
och Penelope-kapitlens inre monolog
var en ovanlig berättarteknik vid den här tiden, men dock inget helt nytt: författare
som Tolstoj och Dujardin hade redan tidigare experimenterat med den. Men det är
oemotsägligt att ingen annan hade använt den lika omfattande som Joyce förut,
och trots att det blev ett vanligt grepp hos författare som inspirerades av
honom, har ingen (så vitt jag vet) gjort det efter honom heller.
En
rolig sak som man kan observera vid läsandet är Joyces besatthet med listor
(som hans föräldrar kan vittna om sedan hans tidiga barndom, då han vid sju
års ålder skrev brev hem från internatskolan med nogranna listor av vad han
behövde få skickat till sig hemifrån, som enligt hans jesuitiska föreståndare
var precis som utförliga inköpslistor.) Detta ger sig uttryck i bland annat en
uttömmande uppräkning av innehållet i Blooms kavajfickor.
"Everybody
is good until they learn how to talk",
sade Oscar Wilde en gång. Detta faktum har Joyce illustrerat ingående, och
pekat på den starka kontrasten mellan människornas mycket rika inre
värld och deras jämförelsevis extremt fattiga sociala
värld. Medan Bloom i sina inre funderingar är förmögen till mycket poetiska
och vackra ord och formuleringar, är hans talade repliker ganska torftiga, och
han låter ofta meningarna hänga oavslutade i luften. Detsamma gäller också
de flesta andra figurer i boken, även om Stephen då och då kan undantagas,
som när han analyserar Hamlet i Scylla
och Charybdis-kapitlet - även om det geniala i hans tal inte så mycket är
formuleringarna utan snarare innehållet.
Eftersom
Joyce efter psykoanalytiskt manér ville beskriva en människas inre så
autentiskt som möjligt med enbart text (vilket betyder att man måste skriva
om melodier och bilder som finns i människan - vilket innebär en
viss brist i skildringen, som är rättså svårt överkomlig, även om Joyce
lyckas mycket bra med det), förekommer det citat på åtskilliga språk i
texten. Jag lyckades hitta - förutom engelskan - franska, italienska, latin,
grekiska, tyska, spanska och hebreiska. (Det som möjligen störde mitt petiga
akademiska sinne var att grekiskan och hebreiskan var skrivna med latinska bokstäver.
Detta kanske för att även mindre bildade läsare skulle kunna få åtminstone
ett intryck av hur orden låter - men ändå:
till och med Marx skriver sin grekiska med grekiska bokstäver.)
Copyright: Tinet Elmgren