Oktober
1917 – kupp eller revolution?
…
Och hur kunde bolsjevikerna gå segrande ur inbördeskriget?
Tinet
Elmgren, Maj 2001
ÖCK 606 Lunds Universitet
Var
oktoberrevolutionen en utveckling i enlighet med ”dialektikens lagar”
och ”utvecklingens logik”1, eller en ”väl
organiserad sammansvärjning”2?
För
att få oss en bild av vad som egentligen hände, måste vi ta oss en titt på
vilka händelser som föregick oktober. Tre parallella processer pågick mellan
februari och oktober: den provisoriska regeringen höll på att gå under på
grund av krigstrycket och dess svagheter i fråga om handlingsförmåga; den
gamla ordningen kollapsade, med kaos på landsbygden och arbetarnas
radikalisering; och bolsjevikerna gjorde sitt bästa för att ta över makten.
Den
provisoriska regeringen formade en dubbelmakt med sovjeterna, vilka var
arbetarnas representanter. Den var en legal makt, men utsedd av en regim som
saknade folkligt stöd, och dess främsta kännetecken var en oförmåga att lösa
problem, och svaghet och splittring på grund av att den bestod av olika partier
som alla ville driva sina egna program. Till en början bestod den av kadeter
och andra icke-radikala mitten-vänster-grupperingar, medan sovjeterna bestod av
socialistrevolutionärer, mensjeviker och bolsjeviker. När mensjeviker och
socialistrevolutionärer togs med i regeringen i ett försök att splittra
sovjeterna, bidrog detta bara till mer makt för bolsjevikerna i sovjeterna.
Stora delar av folket förlorade sin tilltro i mensjevikerna och SR när dessa
deltog i provisoriska regeringens misslyckanden och velande i krigs- och jordfrågorna.
Och det enda möjliga alternativet verkade vara sovjeterna, och med dem
bolsjevikerna.
Rosa
Luxemburg skrev strax efter revolutionen att bolsjevikerna var det enda partiet
i Ryssland som ”förstod revolutionens sanna intressen”, och var det enda
partiet som drev en verkligt socialistisk politik3. Och det är sant
att bolsjevikpartiet var det som lyckades ge de rätta löftena till de rätta
grupperna: fred, jord, bröd, och nationellt självbestämmande för etniska
minoriteter.
Man
kan diskutera om bolsjevikerna utnyttjade massorna till sina egna fördelar,
eller om det var massorna som utnyttjade bolsjevikerna. Efter att folket hade
upptäckt vad det var kapabelt till i februari, var ingen längre beredd att
foga sig efter någon ny statsmakt och dess ouppfyllda löften, utan man såg
sig om efter någon som formellt skulle kunna tillmötesgå ens vilja.
I
oktober deltog visserligen inte de verkliga massorna i själva maktövertagandet,
och bolsjevikerna var i minoritet överallt utom i Petrograds arbetarsovjeter.
Men enligt Trotskij utspelades då enbart det ”formella” maktövertagandet
som en följd av årets tidigare händelser. Detta maktövertagande var förvisso
en kupp, men egentligen hade bolsjevikerna starkt stöd, och ”arbetarna och
soldaterna sköt fram partiet längs vägen mot beslutsam handling”4.
Detta synsätt visar också på bolsjevikernas utpräglade avantgardetanke –
Trotskij jämför partiets roll med en hävstång5.
Krigets
betydelse är inte att underskatta. Provisoriska regeringen propagerade för
fortsatt krig, och Kerenskij trodde att demokratins överlevande i Ryssland
berodde på stämningen i armén, och att arméns moral bäst kunde höjas med
en framgångsrik offensiv6 … Men någon sådan blev naturligtvis
inte av, och det fanns helt enkelt ingen vilja längre till strid. Och de enda
som lovade ett slut på kriget var bolsjevikerna.
På
bolsjevikernas sida av skeendena försökte man med alla medel ta över makten.
Huruvida de verkligen hade så starkt stöd bland folket har diskuterats. Makt
hade de egentligen bara i industristäderna. Men vid valen efter kuppen i
november 1917 fick de 24 % av rösterna, och trots att detta var ett ganska
pinsamt nederlag, var det ändå stödet av nästan en fjärdedel av
valdeltagarna. Påståenden att bolsjevikerna skulle ha varit en ”liten
sekt” är därför ganska löjliga. Och bolsjevikerna sade själva öppet att
de inte representerade folkflertalet, utan bara arbetarna.
Resultaten
av kuppen var dels att bolsjevikerna i valen tog över den formella ledningen på
olaglig väg och utan att bry sig om de verkliga valresultaten. Men deras nya
regerings första steg – dekreten om fred och jord, deklarationerna om
nationellt självbestämmande och, senare, arbetarkontroll över industrin –
reflekterade inte bolsjevikiska dogmer, utan massornas strävanden, som ingen
makt i Ryssland kunde stå emot längre när man kommit fram till hösten 1917.
Det fanns ingen annan möjlighet än att få slut på kriget, även om detta
skulle innebära att underteckna en separatfred, vilket var tvärt emot vad
bolsjevikledarna ville. Bönderna fick tillåtelse att dela ut privat land som
de själva ville, trots att bolsjevikerna skulle ha föredragit att
nationalisera land och genast påbörja kollektivisering. Till och med i
fabrikerna, där bolsjevikernas inflytande var djupast rotat, gick det vitt
utbredda förfäktandet av direkt arbetarkontroll långt utöver någonting som
partiets ledarskap ansåg vara förenligt med ekonomisk återhämtning. Och
trots bolsjevikernas övertygelse att det skulle vara ett steg bakåt för
minoritetsnationerna att bryta sig loss från Ryssland nu när det var i
verkligt revolutionära händer, var regeringen ändå tvungen att proklamera
deras rätt att göra detta. Folkkommissarierna var inte i position att stå
emot eller styra flodvågen som hade svept bort den provisoriska regeringen.
Ingen rysk regering hade någonsin varit mer tillmötesgående mot press
underifrån, eller mindre förmögen att påtvinga sin egen vilja på samhället.7
I
oktober genomfördes alltså en kupp, även om den hade synnerligen
revolutionära konsekvenser.
Men
relationen mellan stat och samhälle skulle snabbt komma att förändras.
”Händelserna
som ledde till att provisoriska regeringen störtades var inte spontana utan
noggrant planerade och genomförda i en väl organiserad sammansvärjning. Det
tog de sammansvurna tre års inbördeskrig att underkuva folkflertalet”,
skrev Richard Pipes8. Ett annat synsätt är att det var högern,
mensjevikerna, socialistrevolutionärerna, kosacker, olika nationella grupper
och utländska makter som försökte vända på olika aspekter av revolutionen9.
Genom att göra väpnat uppror mot bolsjevikerna inledde de det våldsamma inbördeskriget,
som kom att påverka den nya regeringen till att anta en mer diktatorisk och
krigisk hållning i sitt försvar av revolutionen.
Inbördeskriget hade tre aspekter: dels striden mellan
Vita och Röda, dels striden mellan regeringen och bönderna, och dels striden
mellan regeringen och de intervenerande västmakterna.
Kriget
mot bönderna utspelades till största delen efter 1920, och berodde på att bönderna
vägrade ge ifrån sig spannmål till rekvisition för städerna. Västmakterna
i sin tur ingrep militärt av
De
Vita var en icke-enhetlig samling av grupper med ett brett spektrum av olika åsikter,
och det enda de för det mesta hade gemensamt var att de var emot bolsjevikernas
maktöver-tagande.
Bolsjevikerna
stod inför en allvarlig fiende. De viktigaste spannmålsproducerande områdena
hade tagits ifrån dem, de var under blockad från resten av världen, och led därmed
under brist på allt – mat, skor, vapen. 1919 verkade både Petrograd och
Moskva nära att falla. Ändå gick de Röda segrande ur inbördeskriget.10
De
viktigaste grunderna till detta är följande. De Vita var splittrade, i motsats
till bolsjevikernas målmedvetenhet och flexibilitet. De var dessutom indragna i
olika gruppers nationella kamp i periferin. Deras åtagande att återupprätta
det gamla tsardömet och förhindra någon som helst ändring av dess gränsdragning,
och deras öppna (och utpräglat antisemitiska) rysk-nationalism alienerade de
nationella minoriteterna.10
De
flesta arbetare och bönder föredrog de Röda framför de Vita, och gav
bolsjevikerna en häftig lojalitet, och försäkrade därmed att de röda
trupperna förblev numerärt avsevärt överlägsna de vita.
Bolsjevikernas
trupper hade kontroll över landets centrala delar, vilket gav dem obrutna och
relativt korta kommunikationslinjer, och detta utnyttjade de till fullo. En
intressant aspekt av bolsjevikernas agerande när de råkade i inbördeskriget
var deras helomvändning i fråga om arméns organisation. Under hela 1917 hade
de verkat för en demokratisering av armén, officerare skulle utses i
demokratiska val, och dödsstraffet avskaffas. Men inför hotet från de
kapitalistiska makterna och de Vita insåg de, i stället för att förlita sig
på lokala milisenheter av beväpnade arbetare och bönder, att det krävdes järnhård
disciplin i en centraliserad, hierarkisk och hård militär struktur. Officerare
röstades inte längre fram, och trots opposition inom partiet, hade många av
de från ovan utsedda officerarna tidigare tjänstgjort i Tsarens armé. (Dessas
lojalitet försäkrade man sig inte sällan om genom att klistra politiska
kommissarer på dem, eller, i vissa fall, genom att hålla deras familjer som
gisslan.) Kärnan av Röda Armén bestod av de mest övertygade arbetarna, medan
den största delen, som nådde upp till 5 miljoner under inbördeskrigets höjdpunkt,
bestod av bonderekryter som tvingats välja mellan Vita och Röda. Desertering
var mycket vanligt, speciellt när dessa rekryter blev beordrade att strida
utanför sina hemtrakter, och sträng disciplin verkade väsentlig och dödsstraffet
användes fritt. I militär hinsikt var resultaten högst tillfredsställande.
Trots underlägsen utrustning visade sig Röda Armén vara jämbördig med
fienden.11
De
Röda visade prov på otrolig militär skicklighet. Och framför bolsjevikernas
ögon måste ha hägrat synen om vad som med all säkerhet skulle hända om de förlorade
kriget. Inte bara skulle de själva råka i de Vitas klor, utan det skulle även
innebära ett hån mot allt vad världsrevolution hette. Detta var säkerligen
ett inte obetydligt incitament för att fortsätta kampen till varje pris.
Men
Röda Arméns tvångsstruktur, som verkade ha kommit ur kraven hos modern krigsföring,
kom inte att vara ett vanställande undantag på den nya demokratiska statens
ansikte. Den visade sig bli mönstret för statens relationer till både
bondebefolkningen och arbetarklassen.
-
- - - - - - - -
1
Lev Trotskij, Ryska revolutionens historia – Oktoberupproret, s.
247
2
Richard Pipes, Den ryska revolutionen – Oktoberkuppen, s. 138
3
Rosa Luxemburg, Den ryska revolutionen (först utgiven 1918), s. 25
4
Trotskij, s. 248
5
Trotskij, s. 252
6
Pipes, s. 149
7
Edward Acton, Russia – the Tsarist and Soviet legacy, s. 177
8
Pipes, s. 138
9
Acton, s. 177
10
Acton, s. 181
11
Acton, s. 185