Tinet
Elmgren
Oljeresurserna i Mellanöstern har skapat unika ekonomiska förhållanden, såväl i regionens oljerika som oljefattiga länder. Olje-ekonomin har påverkat den ekonomiska utvecklingen och samhällsutvecklingen på många sätt.
Oljan har hjälpt ”den mest efterblivna delen av regionen”1 att utveckla sina naturliga och mänskliga resurser, generera industriella färdigheter, bygga upp en infrastruktur, och lägga grunden för en stor industri. Samtidigt har den även haft många negativa effekter.
I de oljerika länderna
har oljan format en mycket ensidig ekonomi, då dessa länder, i brist på andra
resurser, är fullkomligt avhängiga av inkomsterna från oljan. Detta har man i
de flesta fall försökt ändra på, dels genom satsningar på självförsörjning
inom industri och jordbruk, och dels genom investeringar utomlands. Strävandet
efter självförsörjning inom jordbruket har haft skiftande framgång i olika länder,
då klimatförhållanden och andra resursbrister har satt käppar i hjulen för
planerna. Vad gäller industriell självförsörjning, har satsningar gjorts på
främst oljerelaterad industri, som kemi och plast. Även här finns problem,
som en traditionell motvillighet bland män i arabländerna mot att utföra
kroppsarbete, samt frånvaron av kvinnlig arbetskraft på detta område, vilket
har lett till ett beroende av utländsk arbetskraft. Dessutom är denna industri
till stor del avhängig av västerländsk teknologi och handledning.2
Ett
annat sätt att skapa sig alternativa inkomster är att förlägga investeringar
till väster-ländska industrialiserade länder. Kuwait är det land som mest
framgångsrikt bedriver denna verksamhet: fram till 1982 hade kuwaitiska
investeringsföretag bland annat köpt aktier i inte mindre än 480 av de 500 främsta
företagen i USA3. Inkomsterna från dessa investeringar bidrog till
att den kuwaitiska ekonomin inte skakades nämnvärt av den irakiska
ockupationen av dess oljeresurser 1990.
”Rentier”-stater
som Kuwait erhåller en stor mängd kapital, och detta har lett till att man främst
satsar på mycket kapitalintensiva teknologier (då man anser att man hade överskott
på kapital och underskott på arbetskraft), medan jordbruk och traditionellt
handarbete förbises, vilket har gett en högst obalanserad utveckling.4
Tillgången till pengar har även skapat en tro på att allt kan importeras,
vilket ytterligare har bidragit till den skeva ekonomin.
Medan förmågan att importera jordbruksprodukter har kompenserat för jordbrukets resursbrister, har även dess mycket långsamma tillväxt skapat inflation. Transportsyste-men och byggindustrin med flera andra industrier har haft svårt att klara de höga kraven de ställts inför. Inkomstskillnader har också ökat skarpt.
Ett problem är att oljerikedomen i dessa länder
inte nämnvärt kommer den stora gruppen av gästarbetare till del. Statens
medborgare åtnjuter en hög levnadsstandard tack vare subventioner och sociala
förmåner, medan gästarbetarna och deras familjer, vilka utgör
en ansenlig del av befolkningen – inte minst i Kuwait med dess säregna
medborgar-skapslagar – inte tillåts ta del av detta.5 Samtidigt
finns en viss tendens att ”muta” med-borgarna genom dessa förmåner till
att nöja sig med att inte vara politiskt delaktiga.
Ekonomin hos länder
i regionen utan egna oljeresurser påverkas likväl av oljan. Dels kan de
fungera som transitländer, varav Jordanien är ett gott exempel, och dels kan
de tillhandahålla gästarbetare till de oljerika ländernas industrier.
Som transitland
tillåts man ta del av den rikedom oljan ger, men är lika mycket avhängig av
dess värdefluktuationer.
Lönerna inom
de oljerika ländernas industrier är betydligt högre än den genomsnittliga lönen
i andra länder i Mellanöstern. Till exempel kunde en jemenit i slutet av
1970-talet tjäna sex till sju gånger mer i Saudi-Arabien än i Jemen. Sålunda
är arbetskraftsutvan-dring ett mycket attraktivt alternativ för befolkningen i
oljefattiga länder, vilket också uppmuntras till av regeringarna i dessa länder,
då även statens inkomster gynnas av gästarbetarnas återbäringar. I Jemen,
det land i regionen som är mest avhängigt av arbetskraftsmigration, utgjorde
återbäringarna under 1980-talet 30 % av landets GDP, och var värda flera gånger
mer än landets export.6
Arbetskraftsutvandringen
har dock även den sina högst negativa sidor. I de flesta länder har den lett
till brist på arbetskraft, främst inom jordbruks- och byggnadssektorn, samt i
fråga om högutbildad arbetskraft.7 Samtidigt bidrog den till en ökande
andel kvinnlig arbetskraft och därmed en viss grad av kvinnoemancipation.
I dessa
sektorer har lönerna höjts ansenligt, vilket i jordbrukssektorn har lett till
att regeringen uppmuntrar till att göra jordbruket mer lönsamt genom att
producera så kallade ”cash crops” (i Jemen frukt, grönsaker och qat).
Detta i sin tur ger en mycket skev livsmedelsproduktion, då man exporterar sina
egna jordbruksprodukter och tvingas importera livsmedel för den egna
befolkningen. Småjordbrukarnas ofta ohållbara situation bidrar ytterligare
till urbaniseringen.
Denna är redan
hög på grund av att återvändarinvandrarnas krav på levnadsstandard höjts.
I takt med att de oljerika länderna föredrar att anställa arbetskraft från
asiatiska länder, som nöjer sig med mindre lön, har efterfrågan på
arbetskraft från andra arabländer minskat, vilket ytterligare har ökat de
finansiella problemen inom dessa länder.
Då landet som
förser med arbetskraft är betydligt mer avhängigt av det oljerika landet än
tvärtom, skapar detta ett maktmedel för det oljerika landet. Till exempel
kunde Saudi-Arabien utöva politiskt tryck på Jemen under Gulfkriget 1990-91
genom att fördriva nästan en miljon jemenitiska gästarbetare.8
_____________________________________________________________________
1
Charles Issawi, An Economic History of the Middle East and North Africa,
Columbia University Press, New York 1982, s. 209.
2
Allan M. Findlay, The Arab World,
Routledge, London och New York 1994, s. 97.
3
Ibid.
4
Issawi, s. 207.
5
Findlay, s. 98.
6
Findlay, s. 113.
7
Devlin A. Roy, Egyptian Emigrant
Labor: Domestic Consequences, Middle Eastern Studies, vol. 37, nr. 4, s.
551-552.
8
Gwenn Okruhlik och Patrick Conge, National
Autonomy, Labor Migration and Political Crisis: Yemen and Saudi Arabia,
Middle East Journal, vol. 51, nr. 4 höst 1997, s. 559.