Hemtentamen 21/11 2002
MÖK 501, delkurs 3
Lena Eile

 UTOMSTÅENDE MAKTERS INBLANDNING 
I ISRAEL/PALESTINA-KONFLIKTEN

 Tinet Elmgren

”Nej, Israel bär inte skulden – även om vi kan vara säkra på att Saddam Husayn och andra groteska diktatorer kommer att påstå det – utan det är det elakartade inflytandet av historien och vår andel av dess börda som säkerligen måste stå i mörkret med självmordsbombarna. Våra brutna löften, kanske till och med vårt förstörande av Ottomanska imperiet, ledde oundvikligen till denna tragedi. USA har bekostat Israels krig i så många år att det trodde att detta skulle vara kostnadsfritt. Inte nu längre.”

Robert Fisk, 12. september 2001

När Ottomanska Imperiet gick med i första världskriget på Tysklands sida, och Storbritanniens, Frankrikes och Rysslands regeringar funderade på hur dess territorier skulle kunna delas upp i fall av ententens seger, blev det brittiska löftet till Sharif Husayn i McMahon-korrespondensen och Sykes-Picot-avtalet blev de båda huvudsakliga förslagen, och Balfour-deklarationen utgjorde ytterligare ett.

Som belöning för hjälpen i fördrivandet av ottomanska styrkor från Mellersta Östern hade Storbritannien lovat araberna ett oberoende välde över ett vidsträckt område – dock med överkommissarie McMahons något kryptiska inskränkning, i oktober 1915: ”Mersina- och Alexandrettadistrikten och de delar av Syrien som ligger väster om Damaskus-, Homs-, Hama- och Aleppo-distrikten kan inte sägas vara rent arabiska och bör undantagas från den begärda gränsdragningen”. ¹ Oklarheterna i denna formulering ligger i frågan om vad exakt McMahon avsåg med begreppet ”distrikt”. Brittiska regeringen hävdade senare att man avsett den ottomanska administrativa enheten vilayet Damaskus, i vilket fall Palestina skulle falla utanför området som lovats araberna. Dock nämnde han även ”Homs- och Hama-distrikten”, vilka inte existerade som vilayeter, utan ingick i vilayet Damaskus. Den arabiska sidan uppfattade det därför som att McMahon avsett ”distrikt” med betydelsen ”omgivningar”. I detta fall skulle Damaskus vara den sydligaste punkt McMahon nämnt, och Palestina skulle alltså ingå i det arabiska området. Varför McMahon utryckte sig oklart har diskuterats. Inte helt otänkbart är att han gjorde det fullt medvetet, för att kunna hålla det strategiskt viktiga Palestinas framtid öppen.

I Sykes-Picot-avtalet från maj 1916 struntade de europeiska makterna fullkomligt i sina löften till Sharif Husayn, och delade upp Mellanöstern sinsemellan. Enligt avtalet skulle Palestina falla under internationell administration².

Zionistiska strävanden att upprätta en judisk stat i dåvarande Palestina, som skulle vara en fristad från den så påtagliga antisemitismen i Europa, hade pågått sedan 1800-talet. Det brittiska kabinettet insåg att brittiskt stöd till judisk bosättning i Palestina skulle kräva brittisk närvaro i regionen, och därmed hålla Frankrike utanför detta viktiga område i den omedelbara närheten av den strategiskt avgörande Suezkanalen. Åtskilliga faktorer, däribland önskan att befästa krigsallianser, Chaim Weizmanns skickliga förespråkande av zionismens strävanden i brittiska kabinettet, en viss sympati hos kabinettet för zionismens religiösa och humanitära aspekter, och – viktigast av allt – möjligheten att försäkra brittiska strategiska intressen, bidrog till att Storbritannien deklarerade sitt stöd för zionistiska mål i Palestina i Balfour-deklarationen.³

1917 intog brittiska trupper Jerusalem, och skar därmed av Palestina från Ottomanska riket och lade det under brittisk militär ockupation fram till 1920, då San Remo-konferensen belönade Storbritannien med mandatet för Palestina, och det militära styret ersattes med en civil administration. 1922 tog Nationernas Förbund till sig Balfour-deklarationen och erkände hebreiskan som ett officiellt språk i Palestina.⁴

Zionisterna uppfattade Balfour-deklarationens formulering ”judiskt nationellt hem” som en judisk national-stat. Men Storbritannien hade inte utlovat något sådant. Deklarationen innehöll formuleringen ”ingenting skall göras, som skulle kunna skada de medborgerliga och religiösa rättigheterna hos existerande icke-judiska samhällen i Palestina” ⁵ – och detta var det stora problemet för det brittiska mandatet – att både stödja upprättandet av ett judiskt nationellt hem i Palestina, och försäkra att rättigheterna hos den stora arabiska majoriteten inte skulle kränkas.

För att söka sin egen fördel hade de europeiska imperialistiska makterna gjort löften till både arabiska och zionistiska parter; löften som ofta var högst motsägelsefulla och otydliga i sitt budskap, och fritt kunde interpreteras på mycket olika sätt. Denna otydlighet var i hög grad medveten, eftersom de europeiska regeringarna i första hand varken hade det judiska eller det arabiska folkets bästa i åtanke, utan sina egna intressen. Genom att Storbritannien nu innehade Palestina-mandatet, hade dess ledare dessutom snärjt in sig själva i en mycket prekär situation.

Under hela den tidsperiod som mandatet varade blev situationen allt värre med de stridande önskemålen hos den arabiska och den judiska sidan. Revolter, strejker och våldsamma upplopp förekom. Storbritanniens regering insåg att det var viktigt för dess oljeintressen i det arabiska Mellanöstern att gå den arabiska sidan till mötes, eftersom de andra arabstaterna började bli allt mer involverade i den palestinska frågan. Därmed deklarerade man 1939 att det inte hörde till Storbritanniens policy att Palestina skulle bli en judisk stat, och att den judiska invandringen skulle begränsas kraftigt, och slutligen upphöra helt och hållet⁶.

Men när den systematiska utrotningen av främst judar i Hitlers koncentrationsläger under andra världskriget blev känd, tog västvärlden till sig tanken att bosättningen av överlevande judar i Palestina skulle kunna kompensera. Framför allt USA:s representanter kom att förespråka denna ståndpunkt.

Förenta Nationernas specialkommitté angående Palestina rekommenderade att det brittiska mandatet skulle upphöra, och, med en majoritet av åtta mot tre, att området skulle delas upp i en judisk och en arabisk stat, med Jerusalem som internationellt område. Zionistiska ledare biföll rapporten; arabiska ledare förkastade den. I FN:s omröstning november 1947 segrade majoritetsrapporten – tvåstatslösningen. Zionisternas seger hade främst vunnits av deras anhängare i USA. President Truman, i trots mot sin egen regering, vilken ansåg att det var viktigare att upprätthålla vänskapliga förhållanden med de nyligen självständiga arabländerna, hade fört en våldsam lobbyverksamhet till majoritetsrapportens fördel⁷.

Genom månaderna av förhandlingar hade det arabiska samfundet i Palestina varit mycket marginellt i sin representation. Det arabiska ledarskapet hade från början varit försvagat av inbördes stridigheter, och efter den blodiga arabiska generalstrejken 1936 hade det brittiska mandatet tagit makten ifrån det. Det föll på det 1945 bildade Arabförbundets ansvar att presentera de palestinska arabernas sak. Men dess nyligen självständiga medlemsstater stod inför växande oro på hemmaplan. De styrande eliterna, ivriga att samla stöd hos sina egna befolkningar, utnyttjade den palestinska frågan till att demonstrera sin anti-imperialism, och hävda sin nyvunna självständighet även i utrikespolitiken. De avböjde alla försök till kompromisser, och försäkrade Palestinas araber att de stod beredda att försvara dem militärt.⁸

Storbritannien vägrade ge hjälp vid implementeringen av FN:s delningsplan, och deklarerade redan i september, före omröstningen, att mandatet skulle upphöra 15. maj 1948. Detta störtade Palestina i ett kaotiskt inbördeskrig, eftersom de zionistiska styrkorna sökte säkra de områden som lovats dem i FN-resolutionen. Storbritanniens administration gjorde föga för att upprätta ordning. Den hade dessutom underlåtit att skapa politiska institutioner i sitt mandat, och lämnade istället de arabiska och judiska samfunden till att strida om makten sinsemellan. Den judiska parten kom att segra: bara några timmar efter att den brittiska överkommissarien lämnat landet, deklarerade David Ben-Gurion staten Israels självständighet.⁹ Denna nya stat erkändes omedelbart av USA, och även Sovjetunionen, vilken stödde det judiska samfundet i inbördeskriget, i hopp om att en potentiellt socialistisk judisk stat skulle kunna utgöra en kommunistisk utpost i regionen.

Samma dag invaderade Egyptens, Syriens, Libanons, Transjordaniens och Iraks trupper Israel, och ett regionalt krig började, som varade fram till december 1948 och kom att sluta i de arabiska styrkornas underläge, utvidgning av det israeliska territoriet, och kollapsen av FN:s förslag om en arabisk stat i Palestina. Arabstaterna lät påskina att de arbetade under Arabförbundets förenade auktoritet, men lade i själva verket sina egna intressen främst. Således var de arabiska styrkorna inte bara militärt underlägsna, utan även försvagade av inbördes rivalitet. När till slut var och en av arabländerna undertecknade vapenstilleståndsfördrag med Israel under FN:s övervakning 1949, var det inte fråga om fredsöverenskommelser; man bara stabiliserade stilleståndslinjerna utan att acceptera dem som slutgiltiga¹⁰. Palestina hade nu delats upp mellan Egypten, Israel och Transjordanien. Största delen av den arabiska befolkningen hade blivit flyktingar.

1948 års ”katastrof” skylldes på den styrande eliten i arabländerna¹¹, vilka uppenbarligen inte längre representerade sitt folks strävanden. Det var de som hade vägrat göra några som helst kompromisser under förhandlingarna om FN-förslaget, som kunde ha lett till en fredligare utgång, och det militära stöd de utlovat de palestinska araberna hade kollapsat under deras inbördes rivalitet och dåliga beredskap.

I maj 1967 rapporterade syrisk och sovjetisk underrättelse att den israeliska armén förberedde en storskalig militär operation mot Syrien för dess stöd till palestinska gerillaoperationer. Rapporterna visade sig senare vara falska, men det var de som föranledde junikriget samma år. Den egyptiske presidenten Nasser sökte stärka sitt pan-arabiska ledarskap, och svarade på hotet mot Syrien genom att ställa upp trupper på Sinai-halvön.¹² Uppmuntrad av stödet från de andra arabländerna fortsatte han genom att bland annat blockera Suezkanalen för israeliska fartyg. Möjligen bluffade han bara¹³, och förväntade sig att USA och Sovjet skulle ingripa innan det kom till väpnad konflikt. Men så skedde inte, utan de israeliska styrkorna gick till angrepp och hade inom sex dagar nått en total seger över arabländernas styrkor och utvidgat sin kontroll över ett vitt område. De arabiska regimerna, som svurit att befria Palestina, hade nu tagits ifrån sitt huvudsakliga argument i köpslagning, det vill säga deras militära makt¹⁴.

Efter junikriget förekom väpnade sammandrabbningar alltjämt. Problemet för fredsmäklare var att de arabiska staternas regeringar inte kunde förhandla utifrån den svages position, och den israeliska regeringen såg ingen anledning till att avträda sin maktposition. FN:s säkerhetsråd framförde ett förslag till fred i regionen med resolution 242 i november 1967, som krävde tillbakadragande av israeliska styrkor från de i juni-kriget ockuperade områdena, samt en ”rättrådig lösning på flyktingproblemet”¹⁵. Men resolutionen var så svävande i sin formulering att de parter som accepterat den (alla utom Syrien och palestinska organisationer) interpreterade den på olika sätt, och resolution 242 misslyckades därmed med att skapa en bas för fredsfördrag.

Samtidigt hade den israeliska militärens demonstration av överlägsenhet fått USA:s taktiker att se Israel som en användbar allierad i Mellanöstern; dels för att de trodde att israels militära övermakt skulle stabilisera regionen, och dels för att Israel kunde fungera som en barriär mot sovjetisk expansionism i området¹⁶. Båda dessa bedömningar har visat sig vara grovt felaktiga, men stödet till Israel har ingalunda minskat för det.

I förtvivlan över arabländernas upprepade misslyckanden att återerövra deras hemland åt dem tog palestinierna i växande grad själva över ansvaret till detta. Palestinska gruppers ökande aktivitet oroade de arabländer där de stationerade sig, framför allt Jordanien, där  den palestinska närvaron var så stark att kung Husayn befarade att de skulle ta över makten. Svarta September 1970 förstärkte ytterligare palestiniernas övertygelse att de bara hade sig själva att lita på.

Anwar al-Sadats presidentskap i Egypten hade uppnått föga under dess första två år. För att ändra på det förnyade han sina diplomatiska ansträngningar, varvid – med stöd från Syriskt håll – krig togs till som ett diplomatiskt medel: om man kunde bevisa att den israeliska militära makten inte var så oövervinnelig som USA:s regering trodde, skulle den senare kanske träda in för att mjuka upp den israeliska regeringens hårda linje¹⁷. Sadat nådde sitt mål. Supermakterna USA och Sovjetunionen ingrep i oktoberkriget, dels genom att förse sina allierade med till det groteska gränsande mängder vapen, och dels genom att arbeta ut ett fredsfördrag. En viktig anledning till deras engagemang var oljan. Den utgjorde ett nytt, mäktigt vapen, vilket oljekrisen demonstrerade. Därför tvingades man i Väst till att visa mer förståelse för den arabiska saken i Palestinakonfliktens kontext.

I mars 1979 skrev Sadat och Israels premiärminister Begin under ett formellt egyptisk-israeliskt fördrag. Eftersom en fredsöverenskommelse saknades, var det uppenbart att det bara var fråga om en separatfred. Sadat hade inte gjort någonting för att lösa palestiniernas situation.

Efter Svarta September hade PLO förlagt sitt huvudkvarter till Libanon. Trotsande den libanesiska regeringen använde man landets södra delar som bas för attacker mot Israel. PLO:s påverkan på det redan svaga och instabila läget i Libanon var en av grunderna till inbördeskriget. När israeliska styrkor invaderade Libanon 1978 och 1982 var det med målet att eliminera PLO:s baser i landet, för att lättare kunna annektera Västbanken efter att PLO:s band till invånarna i de ockuperade områdena skurits av¹⁸. PLO tvingades också lämna Libanon, men detta gjorde ingalunda slut på den palestinska politiska aktiviteten.

Under åren som följde trappade den israeliska Likud-regeringen upp förtrycket av palestinierna i de ockuperade områdena, och detta föranledde intifadan 1987. Banden till PLO återupprättades, och Arafat gav sig in på diplomatiska ansträngningar. För att vinna stödet av USA – den enda makten som verkligen kunde åstadkomma något i fråga om Israel – erkände PLO officiellt staten Israel, och förkastade terrorism. Men dessa försök krossades när en fraktion av PLO försökte genomföra en terrorattack i Israel, vilket kom USA:s representanter att ifrågasätta Arafats ärlighet i fråga om förkastandet av terror, och USA:s president Bush, som böjde sig inför inhemsk press från Israel-vänner, bröt av förhandlingarna med PLO 1990.¹⁹

I stället vände sig PLO till den irakiska regimen. I Gulfkrisen krävde Saddam Husayn att om de irakiska trupperna skulle dra sig tillbaka från Kuwait, liksom USA:s regering krävde, skulle de israeliska göra detsamma från Västbanken och Gazaremsan. Men USA:s representanter förnekade att de båda ockupationerna skulle ha någonting alls gemensamt. Trots det irakiska totala nederlaget i Gulfkriget, lyckades Husayns taktik rikta ny uppmärksamhet till USA:s regerings stöd till Israel.

Direkt efter Gulfkriget tog sig Bush-administrationen an att uppnå en lösning på Israel/Palestina-konflikten, utan tvekan föranledd av löften till sina allierade bland arabländerna. En internationell fredskonferens, ledd av USA och Sovjetunionen, kom till stånd i Madrid i oktober 1990. Ytterligare förhandlingar i Moskva och Washington fördes, och för första gången tog USA:s delegater en hård ställning gentemot de israeliska bosättningarna. I februari 1992 hotade USA:s regering begränsa sitt ekonomiska stöd, om inte Israels regering stoppade byggandet av bosättningar på Västbanken och i Gazaremsan. Den nyvalde israeliske premiärministern Rabin lyckades övertyga USA:s representanter att det redan var tillräckligt om bara bygget av de bosättningar som ännu befann sig i planeringsstadiet skulle stoppas, medan de som redan hade påbörjats inte skulle hindras. Detta var alltså den djupaste meningsskiljaktigheten mellan USA:s och Israels regeringar som hittills har förekommit.

Sensommaren 1993 presenterades resultaten av hemliga förhandlingar i Oslo, anstiftade av chefen för ett norskt forskningsinstitut som arbetat i de ockuperade områdena. Två fördrag hade kommit till stånd: dels ett ömsesidigt erkännande, och dels ”Oslo I” – en femårsplan för palestinsk autonomi i de ockuperade områdena. Oslo I undvek de allra känsligaste frågorna, som östra Jerusalems status, rätten till återvändande, bosättningarna, och den palestinska suveräniteten. Oslo sågs ändå som ett stort steg mot varaktig fred.

I september 1995 undertecknades Oslo II, en reglering av de tidigare överenskommelserna. Det blev dock snart uppenbart att de båda parterna ville uppnå helt olika mål i denna process: den palestinska sidan såg Oslo som ett temporärt fördrag för att förbereda ett slut på ockupationen och inrättandet av en palestinsk stat, medan den israeliska sidan såg det som ett sätt att upprätthålla ockupationen i stora delar av Västbanken och Gazaremsan, där det palestinska självstyret skulle utgöra en hjälp-säkerhetstjänst, som skulle skydda Israel och bosättningarna²⁰. Därför blev inte Oslo en början på slutet av konflikten, utan en ny fas av densamma.

När spänningarna mellan den israeliska regeringen och det palestinska styret ökade, antog USA:s Clinton-administration en mer direkt roll i den stagnerande fredsprocessen. 1998 försökte man engagera båda parter i nya fredsförhandlingar, och statssekreterare Albright använde till och med ”kraftiga ordalag”²¹ när hon offentligt fördömde den israeliska partens oförmåga till kompromiss. Trots USA:s regerings förbluffande hårda stans förmådde de därpå följande Wye River-fördragen inte åstadkomma något nämnvärt.

Den israeliske premiärministern Benyamin Netanyahu efterträddes 1999 av Ehud Barak. I Camp David 2000 gav Barak sken av att ge det generösaste erbjudande som en israelisk regering någonsin hade gett, vilket bland annat innebar att den palestinska sidan skulle ge upp rätten till återvändande och acceptera komplicerade arrangemang angående Jerusalem och Tempelberget, samt att Israel skulle annektera 20 % av Väst-banken, vilket skulle dela upp området i isolerade enklaver mellan bosättningsblock och hålla gränsen till Jordanien under israelisk kontroll. Clinton, som återigen ledde förhandlingarna, presenterade dessa krav som sina egna, och var minst lika förfärad som den Israeliska sidan när Arafat inte kunde acceptera dessa ”generösa erbjudanden”. I Taba presenterade Barak dock en mycket förbättrad karta, vilken den palestinska parten såg som en möjlig bas för förhandlingar, men efter Baraks valnederlag 2001 förkastades den av den israeliska sidan.

Den nye premiärministern blev Ariel Sharon, som knappast kan betecknas som en fredens man. Fredsförhandlingarnas sammanbrott, elimineringen av några som helst utsikter på en ömsesidig överenskommelse, USA:s uppenbara partiskhet för den israeliska sidan, samt Sharons provocerande besök på tempelberget ledde oundvikligen till Al-Aqsa-intifadan.

Efter terrorattackerna mot USA 11. september 2001 har det hjärtliga förhållandet mellan USA:s och Israels regeringar bara förstärkts, då den senare kan påstå sig kämpa mot terrorism när den låter rasera palestinska civilpersoners hem. Det återstår att se om inte representanter från den Europeiska Unionen skulle kunna ta sig i kragen och utgöra ett alternativ till USA, nu när EU har börjat få ökande betydelse i internationell politik.

Hur det nu må vara med det, är det uppenbart att konflikten i Israel/Palestina inte kan lösas av utomstående allena, inte minst för att de ”medlande” parterna allt som oftast sätter sina egna intressen främst. Både den israeliska och den palestinska sidan måste lära sig att se konflikten från den andras synvinkel och bygga på en gemensam lösning.

  Tillbaka till index

Noter:
_____________________________________________________________________________________

1                      Sune Persson, Mellanöstern, Lund 1974, s. 19.

2                      William L. Cleveland, A History of the Modern Middle East, Westview Press 2000, s. 160.

3                      Cleveland, s. 238.

4                      Cleveland, s. 240.

5                      The Israel-Arab Reader: a Documentary History of the Middle East, red. Walter Laqueur, London 1969, s.18.

6                      Cleveland, s. 253-254.

7                      Cleveland, s. 257.

8                      Cleveland, s. 259.

9                      Ibid.

10                    Cleveland, s. 261.

11                    Cleveland, s. 263.

12                    Cleveland, s. 328.

13                    Cleveland, s. 329.

14                    Cleveland, s. 331.

15                    Cleveland, s. 333.

16                    Cleveland, s. 345.

17                    Cleveland, s. 365.

18                    Cleveland, s. 384.

19                    Cleveland, s. 462.

20                    “80 teser för ett nytt fredsläger”, Gush Shalom. Publicerat bl.a. i Ha’aretz 13. april 2001.

21                    Cleveland, s. 496.