Tinet Elmgren
Mars 2001
ÖCK 606
Handledare: Niklas Bernsand
Lunds Universitet

Prostitutionen i Sovjetunionen

”I Sovjetunionen har prostitutionen likviderats, dvs. omständigheterna som frambringar och när den, har försvunnit.”

Stora Sovjetiska Encyklopedin, 1955 års upplaga

Efter revolutionen 1917 var prostitutionen en skamlig del av det gamla samhället, som man ansträngde sig att avskaffa. Prostitutionen ansågs, vid sidan av äktenskapet, vara ett av de patriarkala samhällsmönster som inverkade skadligt på det mänskliga psyket, i detta fall genom att tvinga in moment av ”egendom” och ”handelsvara” i förhållandet mellan könen. Med Aleksandra Kollontai i spetsen gav man i partiet uttryck för hur fjärran detta var från idealet av kamratligt förhållande mellan man och kvinna, där sexualakten sågs som kulmen av kamratskapen, i motsats till förhållandet mellan en prostituerad och dennas kund, där det sexuella var det enda förhållandet gick ut på. Detta ansågs även gravt påverka förhållandet mellan mannen som betjänar sig av prostitution och den icke-prostituerade kvinnan, på det viset att mannen ser alla kvinnor enbart som sexuella objekt, eftersom han vant sig vid att undertrycka alla andra känslor i förhållandet till den prostituerade.
    Dock: ingen prostitution utan efterfrågan. Förutsättningarna för den ansågs ligga i det patriarkala systemets struktur med det tillbakahållande legala äktenskapet.
   I sin bok Kärleken och den nya moralen påpekade Kollontai 1911, att en av prostitutionens fördelar är att den äger ett för dess natur avgörande psykologiskt moment, som är djupt förankrat i den mänskliga själen: "den erotiska extasens avspänning utan att betala därför med sin själs frihet, med sin framtid, utan att för den i sitt innersta främmande andra partens fötter lägga sitt hela 'jag'." Det borde alltså skapas en utväg för den naturliga driften, som inte begagnar sig av det patriarkala systemets förnedrande prostitution, vilken bara är tillgänglig för männen, och alltså resulterar i frustrerade och neurotiska kvinnor. Kollontai citerar Grete Meisel-Hess (författaren till den psyko-sociologiska undersökningen Den sexuella krisen): "Och för att vara uppriktig och visa ifrån sig den hycklande moralen och den sexuella lögnen, finns ingen anledning att förneka möjligheten av en sådan utväg för en till en högre kulturståndpunkt nådd mänsklighet." Lösningen finns i den fria kärleken. Och för att få den fria kärleken att fungera, är de två viktigaste förutsättningarna dels att samhället ska göra sitt yttersta för att kvinnorna inte ska stå ensamma när de oundvikligen får barn, och dels att även flickor ska uppfostras till att inte se kärleken som det enda viktiga i deras liv.¹
   Detta kom att mer eller mindre utgöra den huvudsakliga teoretiska grunden för sexualpolitiken i det unga Sovjet, men i praktiken visade sig dessa frågor vara betydligt mer komplicerade än så. Må så vara att många partimedlemmar och intelligenter lät sig inspireras av de nya tankarna på detta område, men de breda folkmassorna var föga påverkade. Det var bara bland stadsungdomen som den sexuella liberalismen någorlunda slog rot.
   Samtidigt fanns det även en helt annan syn på sexualiteten i partiet. Att ägna sig åt kärleksliv ansågs (i tradition av de asketiska revolutionärerna från 1800-talet) ta kraft från den kollektiva verksamhet som var den sanna kommunistens liv. Uttrycket "ickekamratligt förhållande" användes vid denna tid för ett manligt beteende där kvinnan sågs som kärleksobjekt och sexuellt åtråvärd. (Märk väl att det bara handlar om mäns syn på kvinnor och inte tvärtom.) I denna uppfattning låg fröet till den puritanism som blev den officiella politiken under stalintiden. Den enda meningen med kärlekslivet befanns vara fortplantningen.²
   Man kan spekulera över om inte denna inställning ledde till ett visst mått av sexuell frustration, som resulterade i mer efterfrågan för prostituerades tjänster i hemlighet, undan partiets vakande ögon.

De praktiska åtgärderna mot prostitutionen som vidtogs av partiet kan i sin tur verka väl optimistiska och till och med verklighetsfrämmande.
   Under tsartiden hade man tillämpat ett reglementeringssystem för att hålla prostitutionen under kontroll: kvinnorna registrerades, fick genomgå medicinska tvångsundersökningar med åtföljande kurer, de fick bo endast i vissa bostadskvarter och hade bestämda vandringsstråk. 1917 upphörde all registrering som varande oändamålsenlig och diskriminerande för kvinnorna. Partiets kamp mot prostitutionen hade dock samma dekretkaraktär som så mycket av dess övriga politik. Aleksandra Kollontai deklarerade som partiets ”kärlekslivsexpert” 1921: ”Vi blir slutgiltigt av med prostitutionen när kommunismens grundvalar stärkts. Det är en ovedersäglig sanning, axiomet för vårt arbete.” Även här ansågs, som i så många andra frågor, kommunismens "slutgiltiga lösning" borga för utvägen.² (Vilket visar hur selektivt bolsjevikerna verkar ha studerat Marx, som ju apropå den historiska materialismen påpekade att denna självklart inte innebär att människorna kan luta sig tillbaka och låta historien ha sin gång, eftersom det är människorna som skapar historien.)
    Den goda viljan fanns alltså, men problemen man ställdes inför var överväldigande, och sexualpolitiken och bekämpningen av prostitutionen måste för det mesta underordnas mer angelägna frågor.
    Världskriget och det därpå följande inbördeskriget hade tärt hårt på Sovjet. Mängder av människor hade blivit hemlösa och utan arbete, män hade lämnat sina familjer, och framför allt hade ett enormt antal barn blivit föräldralösa och drev omkring på gatorna, där de försörjde sig som småkriminella.
Flickorna bland dessa besprizorniki blev ofta utsatta för sexuella övergrepp, och fann snabbt att de lika gärna kunde tjäna en hacka på eländet, för prostitution visade sig vara mer lönande än att tigga.
   Den kommunistiska utopin var ännu långt borta. Kontrasten mellan det socialistiska idealet av den fria föreningen och tidens omständigheter manifesterade sig ingenstans lika drastiskt som i fenomenet av kvinnor som sålde sig själva på gatorna.³

Med införandet av NEP 1921 försökte man få fart på den haltande ekonomiska utvecklingen genom att tillåta kapitalistiska drag i den ekonomiska politiken, men tvingades även stå ut med kapitalismens mer negativa drag, som en drastiskt höjd arbetslöshet. Denna gjorde att de arbetslösa kvinnorna i allt större utsträckning fick ty sig till prostitutionen som det enda medlet att försörja sig och sina familjer.
    Övergivna kvinnor, bondänkor, mödrar med små barn, allihop desperata att tjäna pengar, vände sig till prostitutionen. Nadezjda Krupskaja skrev: "Fattigdomen tvingar kvinnor att sälja sig. De är inte prostituerade som gör ett företag av det hela, utan familjemödrar."
   Talrika studier från den här tiden pekade på sammanhanget mellan prostitution och arbetslöshet under NEP. A. Irving, en sociolog som publicerade en studie av prostituerade 1925, anmärkte att 80 % av de 539 prostituerade han intervjuade trädde in i prostitutionen efter 1921. Han kritiserade NEP-tidens effekt på kvinnor och skrev: "Den oerhört höga procentualen av prostituerade med en tjänst av 'Nep-längd', i kontrast till det obetydliga antalet prostituerade i tjänst sedan revolutionens första år, demonstrerar att NEP inte på några villkor är ett framsteg." Irving drog slutsatsen att "NEP och dess frestelser och kvinliga arbetares arbetslöshet är de huvudsakliga faktorerna i prostitutionen". Professor N. Dubosjinskij upptäckte i sin studie från 1924 av 601 prostituerade i Moskva, att 51 % av kvinnorna hade blivit prostituerade av nödtvång. När han kartlade 340 kvinnor, upptäckte han att 84 % hade försökt lämna prostitutionen, men inte kunnat få något arbete. Dubosjinskij sammanfattade att "hunger är den kraftfullaste faktorn i prostitutionen."
   Medan de kvinnliga besprizornikerna tveklöst stod för en stor del av de prostituerade, fann en studie, publicerad 1925, att hela 44 % av Moskvas prostituerade bodde med föräldrar, syskon eller andra släktingar. Nästan 40 % bodde i ett rum och sov i samma säng med en familjemedlem. Dessa kvinnor blev inte utstötta ur familjen, utan tvärtom levde de tätt samman med den och bidrog med sina smärtsamt förtjänade inkomster till familjens budget. I de flesta fallstudier visste familjen inget om hur deras döttrar, systrar eller mödrar förtjänade brödet som födde dem.
   De två största grupperna av stadsprostituerade var besprizornikerna och arbetslösa kvinnor som inte kunde hitta fast arbete. Självklart överlappade kategorierna varandra, för linjen som skiljde arbetslösa från hemlösa var mycket tunn. Kvinnor berättade gång på gång om skilsmässa, separation och övergivande. De var ofta det enda stödet för små barn, syskon, eller åldringar. Prostitutionen representerade det mest smärtsamma, men inte det mest osannolika, ödet för den ogifta kvinnan under NEP. Den gjorde tanken om att kvinnor var fria, oavhängiga individer, som kunde ingå en förening baserad på personligt val, till ett hån. Utan en självständig lön tvingades kvinnor till det mest ofria av dåd: att skrapa till sig en bit av mannens lön genom att sälja sin sexualitet till vem som helst som ville ha den. Många av kvinnorna gav uttryck för en desperat längtan att lämna prostitutionen. Andra kände en djup skam över sin situation. För de flesta var det den sista utvägen före svälten.³

Under hela 20-talet hade man från polisens sida försökt införa repressiva åtgärder mot prostituerade. Dessa hade dock röstats ned i sovjeterna där man fortfarande såg kvinnorna som offer. Men man verkade samtidigt oförmögen att göra något åt de faktiska bakomliggande orsakerna till den breda prostitutionen. Vissa mer eller mindre halvhjärtade förslag gjordes (av till exempel juristen R. Lopato 1923) om att staten skulle pålägga makar som skildes från sina makor utan anledning med böter, och att behövande kvinnor (som oftast drog det korta strået vid de större löneskillnaderna under NEP) skulle få rätt till statligt stöd.³ Men praktiskt taget ingenting blev verkligen genomfört på det området.

Ideologiska groteskerier under NEP

Det visade sig vara mycket svårt att ändra på synen på förhållandet mellan könen i praktiken. Det mansdominerade systemet satt djupt rotat, inte bara i folket, och med det synen på (den kvinnliga) sexualpartnern som en ägodel.

Detta kunde ta sig ganska obehagliga uttryck.

1926 utsattes en ung flicka för en fruktansvärd gruppvåldtäkt vid Chubarov-gränden i Leningrad. Hon släpades in i en park och våldtogs i timtal av inte mindre än omkring fyrtio personer, de flesta unga pojkar på nitton till tjugofem år.

Fallet väckte oerhört mycket uppmärksamhet, och följdes av överdrivet detaljerade artiklar i tidningarna i flera månader. Det faktum att alla förövare var proletärer, och åtminstone fem av dem medlemmar i Komsomol, bidrog till en tidningsdebatt i skräckblandad förtjusning om vad detta brott egentligen var för något. Man kom på man att dådet, med ett visst synsätt, egentligen inte var så långt ifrån kommunism! Hade inte Komsomol anvisat sina medlemmar att överbrygga klyftan mellan individen och kollektivet, att göra slut på situationen där en arbetares "snävt personliga liv ligger bortom våra kollektivs tröskel"? Förgäves sökte man motbevisa dessa envisa påståenden. I denna kollektiva våldtäkt under Kooperator-fabrikens murar hade utan tvekan arbete och fritid, individ och kollektiv smält samman. Våldtäktsmännen hade praktiskt taget deltagit i ett kollektivt samlag, inte bara med offret, utan även med varandra, genom mediet av ett passivt, symboliskt objekt.

I artiklarna kan man tydligt skönja spår av en strömning i det tidiga sovjetiska tänkandet. Influerade av misogyner som Nikolai Feodorov, hade vissa tidiga extremister som Andrej Platonov föreställt sig kommunismen som ett samhälle bestående enbart av män. Och i många berättelser och filmer från NEP-perioden hade ett återkommande tema varit kvinnans avskaffande som ett nödvändigt steg i marschen mot kommunismen. I dessa berättelser var ett objektiserande synsätt genomgående, där kvinnan sågs som en produkt av patriarkalt förtryck, vars enda egenskap var att hon med kärlek och sexualitet hindrade mannen att förändra samhället. För att frigöras måste alla kvinnor bli män.

Likaså hade temat om "delandet" av en kvinna mellan kamrater förekommit oväntat frekvent litteraturen under 20-talet, manifesterande sig i allt från insändarnoveller till ett tidigare aldrig publicerat obskyrt manuskript av Marx (där han insinuerade att äktenskapet skulle ersättas med "kommunalt ägande av kvinnor"*) i Komsomol'skaja Pravda. Det betonades alltid att det inte var rätt, men tanken måste ha varit kittlande, eftersom den väckte så mycket inspiration.⁴ (Det behöver väl knappast påpekas att berättelser där flera kvinnor nådde en högre kamratskap genom att dela på en man knappast förekom alls.)

Detta illustrerar tydligt att hindren för avskaffandet av prostitutionen inte bara var ekonomiska, utan att en avsevärd andel av dem fanns i partiet självt och som underströmningar i ideologin, som man inte var kapabel, eller villig, att ta itu med och fördöma öppet.

---

*) Manuskriptet är från 1844, och publicerades i Komsomol'skaja Pravda den 12 februari 1927. Här följer ett utdrag (från Eric Naimans Sex in public⁴, min övers.):
"I dess första form är kommunism bara generaliserandet och konsumerandet av privategendom. Som sådant [...] överskattar den rollen och makten av privat egendom så, att den vill förstöra allt som inte kan ägas av alla som privat egendom. Den vill med våld göra av med talang, osv. I dess ögon är livets enda ändamål dess direkta, fysiska ägande. [...]
Privategendom fortsätter att existera som samhällets förhållande [som helhet] till den materiella världen. Inrättandet av universell privategendom kommer att ersätta det av [uteslutande] privat egendom, en utveckling som finner uttryck i en låg form genom att ersätta äktenskapet (förvisso en form av uteslutande privat ägande) med det kommunala ägandet av kvinnor, i vilket en kvinna blir ett stycke av kommunalt och gemensamt ägande. Det må sägas att denna tanke om det kommunala ägandet av kvinnor avslöjar [detta stadium av social organisation] som en ännu fullständigt rå och sanslös [form av] kommunism. Liksom kvinnan passerar från äktenskap till prostitution, passerar även hela världen av rikedom (av människans objektiva substans, vill säga) från ett förhållande av uteslutande äktenskap med ägaren av privategendom till ett tillstånd av universell prostitution med kollektivet."

Med den allmänna radikala brytningen med NEP1929, med igångsparkandet av kollektiviseringen och den våldsamma industrialiseringen, och det allmänt avsevärt strängare socialpolitiska klimatet under Stalin, gjorde som förväntat även sexualpolitiken en helomvändning, och dominerades nu av en djupt patriarkal syn med propaganda för kärnfamiljen. Abort förbjöds enligt lag. Partiets kvinnoavdelningar, zjenotdély, avskaffades, och det fanns följdaktligen inga särskilda kvinnofrågor.
Pravda förklarade den 28 maj 1936: "Den s.k. fria kärleken och ett slarvigt sexualliv är genomborgerliga och har ingenting gemensamt med socialistiska principer, socialistisk etik eller sovjetmedborgarnas normala beteende ..."
Hårdare tag togs följdaktligen även mot prostitutionen. I den första femårsplanen förutsågs tio specialläger för "förhärdade prostituerade", och samma år sändes den första lasten på 80 kvinnor från Leningrad till lägret på ön Solovki i Vita havet. Temat prostitution hemligstämplades. Den allhärskande sociala myndigheten var nu polisen.²

Trotskijs kommentar

1936 skrev Trotskij i Den förrådda revolutionen - vad är Sovjetunionen och vart är den på väg? följande om prostitutionen under trettiotalet (min övers.):

"Från dessa samma tillfälliga tidningsnotiser och från episoder i kriminalregistret, kan läsaren få reda på existensen av prostitution i Sovjetunionen - det vill säga av den extrema degraderingen av kvinnan i intresset av män som kan betala för det. Hösten förra året informerade Izvestija plötsligt sina läsare bland annat om arresteringen i Moskva av "så många som tusen kvinnor, som i hemlighet sålde sig själva på gatorna av den proletära huvudstaden". Bland de arresterade fanns 177 arbeterskor, 92 tjänstekvinnor, 5 universitetsstudenter, osv. Vad drev dem till gatorna? Otillräckliga löner, behov, nödvändigheten att "skaffa sig något litet för en klänning, för skor". Det är fåfängt att söka efter de ungefärliga dimensionerna av denna sociala dålighet. Den blygsamma byråkratin ger statistikern order om att förbli tigande. Men själva denna påtvingade tystnad vittnar omisskännligen om hur omfattande de sovjetiska prostituerades "klass" är. Här kan det väsentligen inte vara fråga om några "relikt från förgångenheten"; prostituerade rekryteras från den yngre generationen. Ingen förnuftig människa skulle förstås tänka sig att särskilt anklaga sovjetregimen för denna varböld, gammal som civilisationen. Men det är oförlåtligt att tala om socialismens triumf i närvaro av prostitution. Tidningarna förfäktar, säkerligen i den mån de tillåts vidröra detta kittliga tema, att "prostitutionen minskar". Det är möjligt att detta verkligen är sant, jämfört med åren av hunger och nedgång (1932 - 1933). Men återupprättandet av penningförhållanden, som har ägt rum sedan dess, avskaffande all direkt rationering, kommer oundvikligen att leda till en ny tillväxt av prostitutionen, liksom hemlösa barn. Varhelst det finns privilegierade, finns det utstötta!"⁵

Trotskij koncentrerar sig förstås mest på de materiella grunderna till prostitutionen. Dessa är mycket viktiga,
men det bör inte glömmas att vid sidan om dem är de sociala grunderna högst avgörande.

Inställningen till prostitutionen förblev mer eller mindre densamma sedan 30-talet. Myndigheterna förnekade dess existens, samtidigt som prostitution var relativt utbrett. Först under Glasnost', då man i allmänhet drog ut i dagsljus och diskuterade en myriad av sociala problem i sovjetsamhället, var prostitutionen bland dessa.⁶

Kvinnornas Decamerone

Julia Voznesenskaja låter en av personerna i sitt skönlitterära verk Kvinnornas Decamerone ge en grundlig överblick av sin tids sovjetiska prostitution i dess fulla skala.

Boken handlar om tio kvinnor som försatts i karantän på en BB-avdelning i Leningrad för att undvika att smittas av en infektion. Med Boccaccio som förebild bestämmer de sig för att fördriva tiden med att varje dag berätta historier för varandra om skilda ämnen, och ger härigenom en mycket ingående skildring av livet i efterkrigs-Sovjet.

Det är flygvärdinnan Albina som under ämnet "pengar" ger en beskrivning av de ryska kurtisanernas glans och elände.

De prostituerade som det absoluta toppskiktet håller sig med känner hon inte till, men efter dem i hierarkin kommer de hemliga miljonärernas flickor. Dessa kunder tycker om när deras "flickor" verkligen är små flickor. När man fyllt arton räknas man till gummorna och kan ge sig ut på öppna marknaden. Enligt Albina går det till på det viset, att flickorna blir upplockade av en chaufför, som tar dem till en datja, där det är fest, med flickorna som aptitretare. För en sådan kväll kan man få upp till 500 rubel, beroende på vem gästen är och var han kommer ifrån (Georgierna betalar enligt berätterskan alltid bäst och ukrainarna sämst).

Så kommer "våra call-girls". De går nästan aldrig ut, utan sitter inne och väntar på att kunderna ska ringa. Dessa är i regel rika och inflytelserika herrar, som är måna om sitt rykte och rädda för sina fruar. Kunden ringer och ber henne komma till ett hotellrum. En call-girl får mellan trettio och femtio rubel för en natt om det är klass på kundkretsen.

Flickorna på hotellen får ungefär lika mycket, men de har det jobbigare. De måste arbeta med utländska kunder och under övervakning. Å andra sidan kan det hända att de får fina presenter och till och med kontakter som håller i framtiden. ("Det finns hotellflickor som har tjusat till utlänningar så till den grad att de har gift sig med tjejerna och tagit med dem till väst. De har förstås inte kunnat drömma om att deras fruar är före detta prostituerade som jobbat under uppsikt av hotelladministrationen, polisen och KGB.") Det är alltid arrangerat som om det är ett tillfälligt, trevligt sammanträffande i restaurangen eller hotellfoajén. Men varför skulle en sovjetisk kvinna äta middag ensam i restaurangen på Hotel Astoria eller Hotel Europa? "Man får allt vara utlänning för att gå på sånt!", utbrister Albina.

På hotellen för sovjetiska gäster är det samma system, men kunderna är förstås blygsammare - man får sällan mer än trettio rubel (såvida man inte råkar på en georgier ...).

Så finns det alla möjliga sorters prostituerade som jobbar hemma. En sådan "flicka" kan närma sig de femtio, men hon har en stadig kundkrets som hon har skaffat sig genom åren. Det är sådana kvinnor som männen tycker om att gå till när de vill komma bort från den egna tanten. Det är rena rama familjelivet: kvinnorna känner sina kunder och tar emot dem på bestämda dagar och tar kredit om mannen inte har pengar för tillfället, och motsvarande kan hon be om extra mycket pengar av någon om hon till exempel behöver en päls, och det är sedan gratis för honom hur länge det nu behövs.

Nästa steg är att ge sig ut på gatan.

Också i denna avdelning finns olika kategorier. Att vara en "taxi-girl" kan väl gå an, anser Albina. Då har man kommit överens med en taxi-chaufför som krypkör med en vid någon av järnvägsstationerna och själv skaffar henne kunder. Han brukar ha vodka i bagageluckan också, som han tar lite extra för. En "taxi-girl" kostar tio rubel.

Vid Moskvastationen vid tolvtiden om kvällarna kan man enligt Albina se "de verkliga skönheterna", som följer med vem som helst för en femma. En del tar med kunderna hem till sig, andra går bara in i någon port.

Samma pris tar damerna som raggar på Gostinyj Dvor och de andra varuhusen.

Hamnludren som säljer sig åt sjömännen vet Albina ingenting om, men de är troligtvis lite dyrare än de på järnvägsstationerna men inte lika dyra som de på hotellen.

I alla kategorier är pojkar dyrare än kvinnor. ("Diskriminering där också, tjejer!")

Hursomhelst är alla kvinnorna på avdelningen överens om att detta är det vidrigaste de vet när det gäller pengar.⁷

Men genom den skarpa ekonomiska vändningen efter Sovjetunionens fall, där en liten elit av "biznesmeny" och den gamla nomenklaturan lyckats samla största delen av rikedomarna i sina händer i privatiseringens svängar, skedde ett slags avsevärt våldsammare NEP-effekt. Samma symptom som då (tillgång till pengar för en del och hopplös arbetslöshet och fattigdom för andra) bidrog till en enorm ökning av prostitutionen.
Redan under perestrojkan hade en anmärkningsvärd ökning i brottslighet skett, vilken utvecklades till att bli allt mer organiserad. Den organiserade brottslighetens traditionella koppling till prostitutionen behöver väl knappast påtalas. Polisen var demoraliserad och dåligt betalad, och kunde sällan uppfylla sin roll som statens exekutiva organ i dess egenskap av "nattvakt", som frimarknads-teoretikerna föreskrev den.⁶

För att avskaffa prostitutionen krävs alternativa inkomstkällor för de prostituerade och samhällets accepterande av dem som har försörjt sig på detta vis. Men den viktigaste delen av problemet är efterfrågan på de prostituerades tjänster.
Emotionell frustration hos män leder ofta till att de ofta försöker ge utlopp för denna genom sin sexualitet, vilket ger en endast bristfällig, och ofta snarare skadlig kompensation. Den överlägset största delen av kundkretsen inom prostitutionen är förvisso gifta män som är (tillfälligt) trötta på sina fruar, men det finns även den inte obetydliga gruppen av psykiskt sjuka, som anlitar prostituerade för att ge utlopp för sina tvångsbeteenden.
Utsikterna på åtgärder för att erbjuda dessa psykiatrisk vård, eller något annat som skulle bidra till en minskning av prostitutionen i Ryssland, för den delen, verkar mycket fjärran idag.
Kanske är det enda som kan göras att återvända till Aleksandra Kollontais skrifter och långsamt men säkert börja om från början igen.

Källor:

1 Aleksandra Kollontai, Den nya moralen, Gidlunds, 1979.

2 Ryssland - ett annat Europa: Barbara Lönnqvist, Den ”nya människan” - utopin i verkligheten, Sveriges utbildningsradio AB, 1995.

3 Wendy Z. Goldman, Women, the State & Revolution, Cambridge University Press, 1993.

4 Eric Naiman, Sex in public - The incarnation of early Soviet ideology, Princeton University Press, Princeton, New Jersey 1997.

5 Lev Trotskij, The Revolution Betrayed - What is the Soviet Union and where is it going?; Chapter 7. Family, Youth and Culture: Thermidor in the Family, Marxists Internet Archive, www.marxists.org 1996.

6 Edward Acton, Russia - The Tsarist and Soviet Legacy, Longman, London and New York 1986, 1995

7 Julia Voznesenskaja, Kvinnornas Decamerone, Alba, Stockholm 1987.

Tillbaka