Tre
ryska idéhistoriker - Tjernysjevskij, Lavrov och Bakunin
av Tinet
Elmgren
December
2000
Prästsonen Nikolai Tjernysjevskij (1828-89) var den
främste talesmannen för den unga radikala grenen av intelligentsian under det
sena 1850-talet. Han tillhörde de radikala ”sönerna”, vilka reste sig mot
de liberala ”fäderna” från 1840-talet, och satte handling framför ord.
Tjernysjevskij kom att ha en mycket stor betydelse för den socialistiska idéströmningen,
såsom den skulle manifestera sig hos narodnikerna, och senare i marxismen.
Tjernysjevskij tillhörde den rationalistiska och vetenskapliga traditionen i
det europeiska tänkandet, som tilltalades av rigorismen och exaktheten hos
naturvetenskapen, och som a priori motsatte sig hypoteser, accepterande endast
det som kunde bli empiriskt
bevisat. Tjernysjevskij ansåg dessutom att den vetenskapliga metoden även
kunde tillämpas på människans konst, samhälle, beteende och moraliska liv.
Han attackerade i ”De estetiska relationerna av konsten till verkligheten” (1855)
sin tids konstnärers eskapism i deras tanke om en platonsk idévärld som
konsten skulle skildra, och anklagade i en serie artiklar, som officiellt
handlade om den franska politiska historien, liberalerna för en avsaknad av
omsorg för arbetarklassen. Under detta började han utforska de potentiella
formerna som ett framtida socialistiskt samhälle skulle kunna tänkas anta, och
såg i bondekommunen, miren, sitt
ideal. Detta ideal delade han med slavofilerna, från vilka han dock markerat
tog avstånd. Samtidigt utvecklade han, främst i sin ”Kritik
av de filosofiska fördomarna mot obstjinans jordägande” (1858),
tanken om att mindre utvecklade nationer inte skulle behöva gå igenom alla
utvecklingssteg som andra nationer gått igenom (t.ex. industrialisering och
kapitalism) för att uppnå högre utveckling. (Däri var hans skrifter säkerligen
en viktig inspirationskälla när Trotskij utformade teorin om den permanenta
revolutionen.)
I ”Den
antropologiska principen i filosofin” sökte han popularisera de
materialistiska och deterministi-ska tankarna från tyska tänkare som Vogt,
Moleschott och Büchner. I dessas anda förnekade Tjernysjevskij en spirituell
aspekt i människan, och hävdade att tanken inte är en produkt av intuition
eller inneboende impulser, utan av känslointryck och stimuli, och han förringade
viljans roll i människans handlingar. Karaktären, ansåg han, är formad av
omständigheterna, och brott, eller ”dåliga handlingar”, som han kallade
dem, finner motsvarande sin förklaring som produkter av fattigdomen. Slutligen
framförde Tjernysjevskij en utilitaristisk etik, där han förklarade hur människans
handlingar uteslutande är dikterade av egenintresse. Samtidigt är människan
ett rationellt väsen, och alltså ligger det i hennes egna bästa intresse att
samarbeta med andra människor. Vidare gav Tjernysjevskij till frågan om
huruvida vi kan bedöma om en handling är god eller dålig ett relativistiskt
kriterium: en handlings kvalitet beror på dess konsekvenser: om den är till nytta,
är den god.
1862 blev Tjernysjevskij arresterad, vilket abrupt
avslutade hans publicistiska karriär, men han lyckades iallafall skriva det skönlitterära
verket ”Vad bör göras?” under fängelsevistelsen.
Boken är konstnärligt ointressant och banal, men den hade, liksom så många
andra skrifter genom historien som författats innanför fängelseväggar, en
enorm påverkan på den radikala ungdomen, i det att den presenterade en
socialistisk utopi - ett lantligt kommunistiskt kollektiv inhyst i en byggnad påminnande
om Kristallpalatset i London, detta monument till vetenskapliga framsteg, där
alla människor skulle leva tillsammans i lycka (och utan något som helst
privatliv).
Tjernysjevskij blev våldsamt kritiserad av bland
andra Dostojevskij, och kanske var hans materialistiska och positivistiska
filosofi ”svag och uppfylld av hans medvetandes ytlighet” - som Berdjajev
uttryckte sig - med något förvirrande resonemang om att all handling är en
orsakskedja, vilket ju skulle innebära total determinering (men om allting är
förutbestämt måste man ju följaktligen inte göra något?), och att gränsen
mellan det kända och det okända är en tidsfråga, och att vi alltså en dag
kommer att veta allt. Däremot hade
han en djup moralisk natur, och lär ha varit ovanligt mänsklig, kärleksfull
och självuppoffrande i sin kamp för människans befrielse, med den nästan
religiöst asketiska läggningen som framträder hos 1860-talets nihilister.
Till hans ”mänskliga” samhällsidéer hörde exempelvis tanken om den fria
kärleken - där dock inte sexuell lössläppthet är menad, utan avsaknaden av
samhälleligt tvång till att två människor som inte älskar varandra ändå måste
leva tillsammans - och att i den utopiska bondeobstjinans ekonomi distributionen
hade företräde framför produktionen.
Det var förmodligen till stor del tankar som dessa
som gjorde att Tjernysjevskij kom att ha ett så betydande inflytande på
narodniker som Pjotr Lavrov (1823-1900) och Michail Bakunin (1814-1876).
Dessa delade med sina idéfränder en rad
fundamentala föreställningar. Enligt dessa är miren en jämlik och
demokratisk institution som kan tjäna som bas för socialismen i Ryssland, och
den ryske bonden är instinktivt socialist. Genom dessa två fördelar kan
Ryssland gå direkt från sitt semi-feudala tillstånd till socialism, utan att
behöva gå igenom det kapitalistiska stadiet i den ekonomiska utvecklingen.
Vidare har intelligentsian ett moraliskt ansvar att hänge sig åt samhällets
omdaning i socialistisk riktning. Individen har, i motsats till den hegelianska
determinismen, friheten och kapaciteten att kontrollera och utforma sitt öde.
Slutligen skall den kommande revolutionen inte bara utföras i folkmassornas
namn, utan den skall utföras av massorna själva.
Lavrov menar i sina ”Historiska brev” (1868-69) att det är de ”kritiskt tänkande
individerna” som för historien framåt, och att det är en plikt för
individen att utvecklas, men enligt honom förverkligas individens moraliska
kvaliteter i gruppen. Människan
existerar egentligen inte som enskild individ, utan är, en social varelse som
hon är, alltid del i ett socialt sammanhang, och skapas alltså av samhället.
Lavrov kritiserade den härskande samhällsordningen,
och ansåg att det enda sättet för ”den kritiskt tänkande minoriteten”
att sona sin skuld i de sociala orättvisorna i klassamhället är att försöka
omdana samhället till de oförrättade massornas fördel. Och det enda sättet
att genomföra detta på ett riktigt sätt är att ”gå till folket”. Detta
beskrivs mycket ingående i ”Kunskap och
revolution” (1873), där han talade för att intelligentsian ska tjäna
folket och sätta sina intellektuella kapaciteter och sin utbildning i dess tjänst
genom att delge det sin socialistiska övertygelse, och vidare upplysa folket om
sin syn på varför de härskande orättvisorna existerar, och hur folket kan göra
något åt dem, och däri framarbeta ett ömsesidigt förtroende.
Intelligentsians roll är inte att leda,
utan att beledsaga.
Även Bakunin trodde på att det
var folket som skulle genomföra revolutionen, men i fråga om strategin delade
han inte Lavrovs åsikter. Visst skall intelligentsian närma sig folket, men
dess syfte skall inte vara att påtvinga det ett socialistiskt ideal utformat av
intelligentsian! Snarare skall man angripa de faktorer som hindrar folket från
att uttrycka sina egna inneboende socialistiska böjelser, såsom bondelivets
patriarkala kvalitet, individens försvinnande i miren, och den förvirrade och
förblindade tron i tsaren. Samtidigt som folket tillber den imaginära tsaren,
bilden av ”Lillefar”, hatar de den verkliga tsaren, som är förkroppsligad
i staten.
Revolutionärer skall, enligt Bakunin, spä på folkets
fientliga attityd mot staten och dess myndigheter. Bakunin glorifierade alla
historiska figurer som hade givit uttryck för denna fientlighet, såsom Stenka
Razin och Pugatjev, ledarna för de stora bondeupproren, och överhuvudtaget
alla som levat utanför lagen. Det bästa sättet att frammana böndernas uppror
ansåg Bakunin vara agitation snarare än den mera rationella förklaringen av
felen i hela det sociala och politiska systemet, som mera fridfulla
propagandister som Lavrov förespråkade. Både i hans extrema hållning emot
den existerande staten i alla dess former, och i hans exaltation över
revolutionens destruktiva aspekt, predikade han ända till slutet av sitt liv
den våldsamma anarkismen, och ansåg att ”den ande som förstör och förintar
är allt livs outgrundliga och evigt skapande källa” - ur oordningen skall förändringen
komma. Alla de mest typiska elementen i hans tankar fick uttryck i ”Statism
och anarki”, och inte minst dess ”Appendix
A”, där han gjorde sitt mest inflytelserika bidrag till den ryska
revolutionära strategin.
Bakunin riktade mycken kritik mot den marxistiska
socialismen, som önskade revolution genom staten och inte folket, ovanifrån
och inte underifrån. Likaså motsatte han sig vetenskapens styrning av livet,
som Tjernysjevskij förespråkade och som marxisterna tilltalades av.
I ”Gud och
Staten” formulerade Bakunin sin ”kämpande ateism”, som kännetecknas
av att han ansåg att Gud är människans skapelse, som används för
egennyttiga världsliga mål och för att stödja onda statsformer, genom att för
en kort stund få folket att glömma sitt elände, och avlänka dess uppmärksamhet.
”Endast den sociala revolutionen”, sade han, ”kommer att äga kraften att
samtidigt stänga alla krogar och alla kyrkor.”
De fridfulla narodnikernas program kom att grusas i
och med att industrialismen hann ikapp dem, för det krävde mycket tid och förberedelse
att beledsaga folket till den punkt då revolutionen kunde genomföras. Eftersom
den inte längre var aktuell, måste tanken om att förbigå detta stadium förkastas.
Detta ledde till mycken frustration hos den anarkistiska intelligentsian, och
man anammade bland andra Bakunins idéer om våld och terror, vilket i sin tur
knappast bidrog till att närma intelligentsian till folket, och dessutom gav
anarkismen ett ganska dåligt rykte.
Copyright: Tinet Elmgren