Ideologi och samvete i sovjetisk töväderslitteratur om
det Stora Fosterländska Kriget
Tinet Elmgren, 29 augusti 2001
RYS 031
Andra världskriget lämnade efter sig djupa och outplånliga ärr på Sovjetunionen. En generation av människor bar på upplevelser och minnen från kriget, såväl traumatiska som heroiska, som måste bearbetas på något sätt.
Konsten kan kanske sägas vara mänsklighetens medvetande. Den inte bara speglar verkligheten, utan är en del av den, då den påverkar de människors liv, vilka tar del av den. Konstnären återskapar inte verkligheten, utan hon skapar en inte obetydlig del av den. I konsten som medvetande finns minnet, men också förhållningssätt till det förflutna, det nuvarande och det kommande.
Den kanske intressantaste konstgrenen i detta sammanhang är litteraturen. Dels för att skriften har den längsta och djupaste traditionen inom den ryska konsten (något som av vissa ryssar förklaras med att det fram till Peter den Stores reformer var förbjudet att måla något annat än ikoner, och att därmed målarkonsten inte har fått utvecklas i lika hög grad), dels för att främst författare gav sig ut som frontkorrespondenter under kriget och samlade personliga erfarenheter.
Som gängse var inom sovjetlitteraturen, kan man särskilja ”regimtrogna” och ”regimkritiska” författare, och ytterligare de som lyckades koncentrera sig på mindre kontroversiella ämnen och därmed mestadels undslapp kritik.
Fram till Stalins död bestod den utgivna krigslitteraturen mestadels av ganska ointressanta verk som mer eller mindre hyllade Stalins strategiska list och bolsjevismens överlägsenhet. (Något som för övrigt kan jämföras med den nordamerikanska filmindustrins propaganda om att fascismen med järnhård säkerhet skulle ha segrat om det inte hade varit för landstigningen i Normandie.) Först under det korta tövädret kunde alternativa synsätt tillåtas att ges ut, däribland så extrema som Solzjenitsyns, vars berättelse En incident vid Kretjetovka-stationen (1963) var det första utgivna verk som påpekade den grava inkompetensen hos Röda Arméns ledning och det kaos det resulterade i, samt den sjukliga stämningen av misstro i armén som skapats av utrensningarna 1937. (För övrigt kan man fundera på ifall Solzjenitsyn hade varit någon stor författare om han hade fötts i ett annat land. Om hans utfall på senare tid mot judar och tjetjener, till försvar för rysknationalistiska och djupt konservativa idéer, är mer än bara uttryck för talesättet "när fan blir gammal blir han religiös", är det värt att fråga sig om inte Sovjetmakten lyckades framhäva de bästa dragen i inte bara yrkesstolta byråkraters och rekordarbetares, utan också Solzjenitsyns natur.)
Tre till karaktären ganska olika författare och verk från tövädersperioden är Konstantin Simonov och Attack mot Moskva (
Æèâûå è ìåðòâûå, 1959), Grigorij Baklanov och En fotsbredd mark (Ïÿäü ñåìëè, 1959), samt Vasilij Grossman och Liv och öde (Æèçí è ñóäáà, färdigställd 1960 och utgiven först 1980 i väst). Alla tre verk ligger varandra mycket nära tidsmässigt, men är ganska avlägsna varandra i fråga om inställning till ämnet.Kriget hade mobiliserat den samlade konstnärskåren, och många författare gav sig ut för att fungera som krigskorrespondenter, bland dessa Konstantin Simonov. Denne vann med sina litterära verk ett antal Lenin- och Stalinpris, samt blev ledamot av Högsta Sovjet, och kan därmed ses som en representant för den officiella sovjetiska världsåskådningen. Detta till trots tvekade han inte inför att skildra mindre trevliga sidor av den sovjetiska tillvaron. I Attack mot Moskva bär en av huvudpersonerna, major Serpilin, på bittra minnen från 1937, då han blev arresterad, och de kaotiska förhållandena under den snabba reträtten 1941 skildras öppet. Men samtidigt dämpar Simonov det hela: Serpilin har inte en enda gång under sina fyra år i fängelse anklagat sovjetmakten för det som hänt honom, utan håller det hela för ett enda stort misstag, och politruken Sintsov ser ingen mening i att skriva om allt kaos och elände han upplever omkring sig i armétidningen, eftersom det ju bara vore deprimerande och dåligt för stridsmoralen.
Boken kretsar omkring Sintsov, som efter att ett tag ha försökt arbeta för sin armétidning under kaotiska förhållanden beslutar sig för att stanna vid major Serpilins förband och själv delta i striderna. Vid ett tidigt skede förlorar Sintsov sina identitetshandlingar, och genom resten av boken försöker han reda ut problemet, men den sega byråkratin ger sig inte, och han får lov att arbeta sig upp själv i fält. Under tiden har hans hustru Masja anmält sig frivillig till armén och landat bakom fiendens linjer i fallskärm, medan deras föräldrar och dotter har försvunnit vid den tyska ockupationen. Simonov låter berättelsen ha ett öppet slut: vid de första sovjetiska framryckningarna 1942 har Sintsov fortfarande inga identitetshandlingar, han har inte hört något från sin familj än, och tre långa år av krig återstår ännu.
Grigorij Baklanov stred i kriget, och började skriva först senare. Han lär ha varit en av de första sovjetiska författarna som gav uttryck för en uppriktig syn på kriget, och skildrar såväl heroism och självuppoffring som själviskhet och feghet. Han utsattes för censur, men koncentrerade sig mest på den "vanlige" soldatens öde, och inte i så stora utmått på att kritisera ledningen och systemet.
En fotsbredd mark utspelas på ett frontavsnitt i södra Ryssland under den sista krigssommaren, där den sovjetiska armén har lyckats upprätta brohuvuden på västra stranden av Dnjestr. Berättaren är den unge löjtnanten Motovilov, som bemannar en av de framskjutna ställningarna. Till en början är det relativt lugnt med bara sporadisk eldgivning, och när Motovilov blir avlöst en kort tid kan han njuta av en nästan idyllisk tillvaro på västra flodstranden. Tyskarna går dock till anfall, och en våldsam strid utvecklar sig över mer än hälften av boken. Skildringen koncentrerar sig främst på Motovilovs och hans kamraters synvinkel på skeendet.
Vasilij Grossman tjänstgjorde liksom Simonov som krigskorrespondent. Från att ha varit en partitrogen socialrealistisk författare lät han i sitt massiva romanbygge om kriget kritik och bitterhet mot det sovjetiska systemet fritt komma till uttryck: GULAG, antisemitism, angiveri och Stalinismens allmänna groteskerier tas upp. Inte oväntat fick han till en början ideologiskt neutralisera sina verk, och senare få dem beslagtagna av KGB.
I Liv och öde målar Grossman upp ett brett panorama över kriget, med en uppsjö av människoöden som knippas ihop kring slaget om Stalingrad. Såväl livet vid fronten som bakom densamma skildras, och både den tyska och den sovjetiska sidan belyses, liksom koncentrationslägren på båda sidor.
I böcker som behandlar en huvudperson som genom sina äventyr möter ett stort antal olika intressanta människor, förekommer det ofta att det dyker upp någon person som faller mig personligen särskilt i smaken. (Ett exempel är Grisjkas kamrat Tjubatyj under första världskriget i Stilla flyter Don.) Dessa bifigurer brukar ofta dö, bli fruktansvärt lemlästade, eller också försvinna ur historien utan att författaren bryr sig om att berätta vad som har blivit av dem. En sådan förekom också i Attack mot Moskva, nämligen sergeant Sirota, som myste för sig själv inför den annalkande vintern, eftersom han kände på sig att den skulle komma att bli besvärlig för tyskarna. (Vilket väckte angenäma associationer till mongolerna, som lär ha tyckt särskilt mycket om att föra krig på vintern.)
Sirota hade kommit till armén enligt den gamla lagen om
inkallelser - inte vid nitton utan vid tjugotvå års ålder. Nu var han
tjugoåtta men verkade äldre än sina år. Han hade ett runt, friskt ansikte
med svart skäggstubb på kinderna och ett ständigt bekymrat uttryck. Men
just nu när han rullade sig en cigarrett hade den bekymrade minen fått vika
för ett leende. Detta märkte Malinin och frågade:
- Vad är du glad åt?
- Vädret, kamrat politruk, - sa Sirota och tände cigarretten medan han
skickligt skyddade elden med handen. - Det vore bra om kylan kunde ta till
ytterligare.
- Varför det? - frågade Malinin. - Det är hårt att ligga i fält i sträng
kyla.
- Även om det blir hårt för oss så blir det värre för tyskarna, enligt
min uppfattning, - sa Sirota med ett så belåtet småleende som om det hade
stått i hans egen makt att bereda tyskarna på denna obehagliga
överraskning.1
Naturligtvis fick Sirota den undre hälften av sitt ansikte skjuten till röd gröt under en avgörande strid ett par dagar senare.
Som man också kan iaktta i utdraget ovan, har Simonov en ganska konventionell berättarstil, som här främst framkommer i personbeskrivningen: varje figur får en kort beskrivning av utseende och personlighet vid sitt första uppträdande. Jämförelsevis saknas detta grepp fullständigt i Grossmans Liv och öde, där figurernas personlighet uteslutande skildras genom att placera dem i olika situationer och beskriva deras reaktioner. Detta ställer högre krav på läsaren, men gör också berättelsen mycket mer verklig, som om läsaren upplever den själv, medan greppet med personbeskrivningar snarare gör det mer uppenbart att det är författaren som berättar historien för läsaren.
Där Simonovs Attack mot Moskva till sin berättarstil snarast ligger nära reportaget, utmärker sig Baklanovs förmåga att skildra krigföring med ett mycket poetiskt språk i En fotsbredd mark.
Det är nu redan tredje natten som en egendomlig tystnad rått här i brohuvudet. För precis tre dygn sedan sände stalinorgeln, vår Katjusja, i väg en sista brakande salva. Dess eldsvansar susade fram under stjärnorna raka vägen bort mot de tyska linjerna. Därborta ekade det länge, jorden skakade och röken, som belystes underifrån, stod som en ridå bakom kullarna. Så försvann ljuset med ens, och det blev alldeles tyst, en tystnad som spred sig över hela nejden.2
Grossman i sin tur bryr sig inte mycket om att beskriva faktiska händelseförlopp i kriget, utan koncentrerar sig mest på att filosofera över dess natur, och hur olika personer förhåller sig till det. Grossmans övergripande budskap i fråga om kriget är uttalat pacifistiskt och internationalistiskt, karaktäristiskt nog tvärt emot den politik som gällde under den tid han skildrar.
Novikov betraktade nyfiket männen som sett en bombexplosion för första gången i sitt liv, och uppenbarligen hade de slagits av tanken att denna bomb tillverkats, förts upp i luften och slängts ned på marken i ett enda syfte: att döda de små barnen Getmanovs far och fadern till småbarnen Neudobnov. Det var alltså det här som folk ägnade sig åt i krig.3
Särskilt kårkommissarien Getmanovs avsked från sin familj efter att ha blivit inkallad är ett fint exempel på Grossmans förmåga att beskriva mänskliga känslor, och även på hans uppriktighet i fråga om hurdana känslor kriget kan väcka. Här finns inte mycket av den socialrealistiska krigsskildringens hurtighet.
De gick in i barnkammaren. Vad det var egendomligt att
dessa båda tjocka, massiva kroppar kunde röra sig alldeles ljudlöst i
halvdunklet. Mot de vita kuddarna skymtade de sovande barnens huvuden
mörka. Getmanov lyssnade till deras snusande.
Han tryckte handen mot bröstet som för att hindra att hjärtats våldsamma
dunkande störde de sovande. Där han stod framför barnens sängar i
halvmörkret fylldes han av en skärande känsla av ömhet, ängslan och
medlidande. Han greps av en nästan ohejdbar impuls att krama om sonen och
döttrarna och kyssa deras sömndruckna ansikten. Han förnam en hjälplös
ömhet och alldeles osjälvisk kärlek och kände sig plötsligt förvirrad,
generad och svag.
Han var inte det minsta rädd för det nya arbete som väntade honom. Han
var van att ta itu med nya uppdrag och hade aldrig några svårigheter att
ställa om sig och slå in på den rätta handlingslinjen. Han visste med
sig att han skulle lyckas med det också i pansarkåren.
Men hur skulle han kunna förena sin järnhårda orubblighet med denna
kärlek utan gräns?4
Grossman skildrar kriget som en fruktansvärd och onaturlig orättvisa, som ett fåtal personer har tvingat på folkets flertal. Samtidigt ignorerar han inte vad kriget också kan betyda för människor. När fronten har lämnat Stalingrad blir Spiridonov, föreståndaren för det stalingradska kraftverket, deprimerad. De enda tillfällena då han lyser upp är när han får tillfälle att minnas tiden under striderna och berätta om sina bedrifter i kraftverket. Detta påminner om Sloan Wilsons man i den grå flanellkostymen, vars tillvaro under efterkrigets amerikanska 50-tal känns fullkomligt meningslös och död, jämfört med de oerhört starka känsloupplevelserna under kriget. För samtidigt som kriget är fruktansvärt och kan frambringa de värsta sidorna i den mänskliga naturen, föder det också hjältar, som strider för att inte förlora sin medmänsklighet och kärlek.
Baklanov skildrar skillnaden mellan de soldater som försöker göra så gott de kan, och de som snarare gör sitt bästa för att slippa undan. I En fotsbredd mark finns en menig vid namn Kosintsev, som löjtnant Motovilov avskyr. Före kriget blåste denne valthorn, och när han i början av kriget, då han ännu inte var i armén, hamnade hos tyskarna, spelade han också där med i en orkester, eller som Motovilov uttrycker det - ”vi slogs, och han blåste valthorn”. Regementet har nu två gånger försökt rekvirera Kosintsev för dennes valthornskonster, men Motovilov motsätter sig.
Jag hatar honom inte så mycket därför, att han har varit hos tysken och till och med bildat familj där, ty tysken kommer fan själv att till slut ta med hull och hår. Nej, han tillhör den där typen av folk som inte behöver tänka på svårigheter och faror här i livet, därför att andra kratsar kastanjerna ur elden för dem. Andra har hittills fått kämpa för honom, andra har stupat för hans skull, och han är till och med övertygad om att det skall vara så, bara därför att han blåser valthorn.5
Senare blir Kosintsev ändå förflyttad från Motovilovs förband. De möts vid vägkanten under truppförflyttningar, och Motovilov observerar Kosintsevs och dennes kamraters uppsyn.
Jag har redan för länge sedan märkt, att de här gossarna, som inte är på trupp, har den mest militäriska anblicken och hållningen av alla, och uniformerna sitter som gjutna på dem. Tag bara som exempel den här gossen med det åtsmitande kopplet och det medaljprydda bröstet, och ställ honom vid sidan av min Pantjenko, med smutsiga byxor, fältskjorta, urblekt av sol och ideliga tvättningar, och mössa, där synålar med tråd i alla regnbågens färger sitter instuckna i kanten. Skicka sedan de där bilderna till hemmafronten och visa dem för våra flickor, så kommer de att säga, att Pantjenko gått och slagit dank vid något fältkök under hela kriget, medan den andre är en äkta frontsoldat.6
Medan Grossman är pacifist, ger Simonov uttryck för en något annorlunda syn på saken. Han låter huvudpersonen Sintsov fyllas av en nationalistisk känsla av hat när denne står och betraktar en liten rysk by, och tänker på att denna snart kommer att ockuperas av den tyska armén.
En stark och smärtsam känsla för fosterjorden, som utbredde sig någonstans där bortom och som redan trampades av tyska soldatstövlar och som kanske också här redan imorgon skulle gå förlorad, gjorde honom alldeles utom sig. Det han hade sett under de sista två dagarna sa honom att tyskarna kunde komma också hit, och ändå var det omöjligt att föreställa sig denna jord som tysk. En sådan mängd av olika förfäder - farfar, farfars far och farfars farfar - hade jordats under dessa kors den ene efter den andre under seklernas lopp att denna mark hade blivit deras till tusen famnars djup och inte längre kunde, inte hade rätt att bli främmande egendom.7
Och det är ju egentligen ganska tveksamt om det finns någon logik i detta resonemang när man betraktar det lösryckt ur sitt sammanhang. Begrepp som nationalitet är i själva verket konstruerade. När allt kommer omkring kan man inte riktigt påstå att de politiska gränser som dragits genom naturen även är de samma inom människornas sinnen. Det kanske är lätt att anta att de är det om det handlar om en person som har levt hela sitt liv på en ort, i ett land, men när det är frågan om människor vars liv har fördelats relativt jämnt över ett antal olika länder, blir det genast lite knepigare.
Eller som det klassiska argumentet för värnpliktsvägran, som Charlie Christensen uttryckte det i En dag i Max Kaminskys liv: ”Vet ni, jag har även rest utanför Sverige och funnit att de som bor i andra länder också är människor. Jag kan inte föreställa mig att de som varit mina vänner utomlands plötsligt kan bli mina fiender bara för att våra respektive politiker råkar i luven på varandra ...”8
Där Grossman pekar ut hela kriget, oavsett deltagare, som ont, begränsar Simonov sin synvinkel på att fascisterna är de som bär skuld till den ryske soldatens faderssorg.
Under de senaste tre dygnen hade Sjmakov sett så många
döda som var jämnåriga med hans son att faderssorgen som han med en
viljeansträngning hade pressat tillbaka djupt inom sig hade stigit upp ur
dessa djup och växt ut till en känsla som omfattade inte bara sonen utan
också alla de andra som hade stupat inför hans ögon och till och med dem
vilkas död han inte själv hade bevittnat utan bara hört talas om. Denna
vrede snörde samman strupen på honom. Han satt och tänkte på fascisterna
som överallt, på alla krigets vägar just nu under sin järnhäl trampade
till döds tusenden och åter tusenden av oktoberrevolutionens årsbarn,
sådana som hans egen son, den ena efter den andra, liv efter liv. Nu hatade
han dessa tyskar lika bittert som han en gång i världen hade hatat de
vita. Ett större mått av hat kunde han inte tänka sig, och antagligen
fanns det inte heller i människonaturen.
Ännu dagen förut hade det kostat honom stor självövervinnelse att ge
order att den tyska flygaren skulle skjutas. Men nu, efter flodövergångens
fasansfulla scener, då fascisterna hade huggit som slaktare i vattnet med
sina kulsprutepistoler runt huvudena på de drunknande och de ännu inte
dödligt sårade, hade det inträtt en förändring inom honom, en
omställning som han dittills hade strävat emot in i det sista, och han
hade givit sig själv ett oöverlagt och heligt löfte att i fortsättningen
inte någonstädes skona dessa mördare, under inga omständigheter, aldrig
någonsin, vare sig under eller efter kriget!9
Likaså är hans ideal långt ifrån pacifism. Simonov spelar an på principen att befrielsekrig skall vara rättfärdiga krig, och ger en slags öga-för-öga-lösning på det hela. Sintsov förklarar för sin (i detta ögonblick något paterniserade) hustru:
- Du kan säkert ännu inte riktigt föreställa dig det där. Det har helt enkelt inte bara hänt dig och mig utan miljoner. Det är kriget som har orsakat det, och det kan bara rättas till genom krig.10
Trots att Baklanov ofta låter vissa av sina figurer känna likadant som Simonovs, är den avgörande skillnaden att det hos Simonov snarare är att lära ut allmängiltiga sanningar för läsaren, än att låta en individ ge uttryck för sin personliga syn på saken.
Den inställning han beskriver var också den officiellt föreskrivna. Och kanske den var nödvändig för att besegra den tyska armén? Den i Stalingrad stationerade bataljons-kommissarien Krymov funderar över just detta i Liv och öde. Han har tidigare varit med när några prickskyttar (bland andra Vasilij Zajtsev) har konfererat i divisionschefen Batiuks skyddsrum, och slagits av dessas råhet och cynism.
- Jag betraktas som en ganska bra partitalare, vet ni, och jag har framträtt på stora arbetarmöten. Men hela tiden här har jag haft en känsla av att det är jag som leds i stället för att leda. Det är det konstiga. Just det: frågan är vem som driver sin linje och vem som drivs av linjen. Jag hade lust att blanda mig i era prickskyttars samtal och göra en korrigering. Men sedan tänkte jag att man inte ska undervisa de lärde - då ställer man bara till det. Fast uppriktigt sagt var det inte bara därför jag höll tyst. Den politiska styrelsen har instruerat sina föredragshållare att göra klart för soldaterna att Röda Armén är en hämndens armé. Skulle jag då kunna börja utgjuta mig om internationalism och klassinställning? Det viktiga är ju att mobilisera massornas ursinne mot fienden! Jag hade ingen lust att bete mig som dåren i sagan - han som kom till ett bröllop och började läsa dödsmässan …11
Som Solzjenitsyn dundrade i sina bättre dagar: ”den litteratur, som inte är sitt samtida samhälles luft, inte vågar förmedla sin smärta och oro till samhället och i rättan tid varna för överhängande moraliska och sociala faror, den förtjänar icke ens benämningen litteratur, endast benämningen kosmetika. En sådan litteratur mister det egna folkets förtroende och dess upplagor går inte till läsning utan till pappersinsamlingen!”
Simonovs stridslystenhet må tjäna till att lugna dem som kanske kände stygn i samvetet efter det de gjort eller tvingats göra i kriget, och ge dessa en - om också falsk - upprättelse och förklaring till varför detta var nödvändigt, men den omöjliggör också en förståelse av varför krig uppstår: det är inte vanliga människor som plötsligt blir förbannade på andra nationalstaters medborgare, utan det är politiker som tror sig se möjligheter till egen vinning i att genom krig försöka erövra mer egendom. Naturligtvis är det hela mer komplext i fråga om ”oskyldiga” stater som blir angripna. Hur annars skulle ryssarna ha kunnat reagera mot operation Barbarossa, om inte genom krig? Samtidigt hade nog Stalin sitt lilla korvfinger med i spelet när han köpslog med Hitler om Östeuropa.
Men när allt kommer omkring hade gemene man inte mycket val, eller för den delen utrymme för existentiella funderingar, när han blev inkallad.
Just detta att en maktlös människa av yttre omständigheter blir tvingad att göra fruktansvärda och fantastiska saker, är ett av krigets intressantare kännetecken. Hon gör det hon gör inte för att hon genom sina egna funderingar har kommit fram till att det är rätt sak att göra, utan för att det är något annat, något som är större än hon själv, som bestämmer att det är vad som måste göras. Och detta gäller inte bara infanteristen, utan det är likadant hur högt upp på rangstegen man än befinner sig.
Flera gånger hade han sett manskap drivas ut i kulregnet fast det inte ens varit "för säkerhets skull" eller på grund av någon formell order - det hade skett av ren hurtighet eller halsstarrighet. Krigets väldiga mysterium och tragedi var att en människa hade rätt att sända andra in i döden. Och denna rätt grundade sig på att människorna stred för en gemensam sak.12
En inställning liknande den som Grossman ovan ger exempel på har Baklanov, men han ger en skildring av kamratskapen soldater emellan, som ju också är en anledning till varför man gör vad man gör. Han låter sin huvudperson Motovilov i tankarna författa ett brev till sin mor:
Kära lilla mor! Jag är en av de många tusen löjtnanter,
som nu kämpar på alla fronter. Edra söner kämpar nu i samma uniform, med
samma utbildning och med samma vapen. Varje månad släpps hundratals sådana
som jag ut från militärakademierna, och hundratals sådana som jag stupar
på olika frontavsnitt. När stora militära operationer planeras, räknar man
ut förlusterna i förväg. Det gäller både manskapet och officerskåren.
Redan innan en operation vidtar, vet man, naturligtvis inte exakt, men på ett
ungefär, hur många som kommer att skickas till sjukhus och hur många som
senare kommer att återvända till fronten. Men fastän jag bara är en i
högen av alla dessa, är jag i alla fall samtidigt jag själv och ingen
annan. Löjtnant Motovilov, som det eller det året gick ut från
artilleriakademin i Leningrad, kan som batterichef ersättas av någon annan
elev från akademin, och det skulle säkerligen inte innebära någon olycka.
Jag själv däremot, jag, som är din egen son, kan inte ersättas av sonen
till någon annan kvinna, även om han vore bättre, förståndigare och mera
begåvad, ty du älskar mig sådan, som jag är. I ditt hjärta skulle jag på
sin höjd kunna ersättas av min egen son, men om jag stupar, kommer jag
aldrig att få någon son. Den kula, som dräper oss idag, tränger djupt in i
generationerna, ty den dödar även det ännu ofödda livet.
Vi miljoner söner till fosterlandet är beredda att offra våra liv för dess
välfärd. Om en av oss stupar, är det ingen dödlig förlust för nationen,
men du, mor, du har bara oss två. Ändå vill jag inte, att mitt livsöde på
något sätt ska skilja sig från de andras. Vi har bara alltför många
gånger kurat ihop oss tillsammans under skottlossningen, suttit tillsammans
runt lägerelden, och vi har haft brödet och vattnet ur fältflaskan och
stridslarmet tillsammans. När vi inte längre hade allt det där gemensamt,
lade vi oss tätt tillsammans och värmde upp varandra med den egna
kroppsvärmen. Ännu i dag känner jag värmen från kamrater, som stupat för
länge sedan, ofta tänker jag deras tankar, och i min själ lever kvar ett
stycke av deras egna själar. Jag vet att du förstår vad jag menar.13
Källor:
Konstantin Simonov, Attack mot Moskva (övers. Sven Vallmark), Folket i bilds förlag, Stockholm 1962, s. 352.
Grigorij Baklanov, En fotsbredd mark (övers. Bengt Kyhle), Tidens förlag, Stockholm 1961, s. 98.
Vasilij Grossman, Liv och öde (övers. Hans Björkegren), Norsteds förlag 1986, s. 467.
Liv och öde, s. 99 - 100.
En fotsbredd mark, s. 69.
En fotsbredd mark, s. 227.
Attack mot Moskva, s. 28.
Charlie Christensen, En dag i Max Kaminskys liv, i samlingen Ikoner, Tago förlag 1995, s. 16.
Attack mot Moskva, s. 135.
Attack mot Moskva, s. 291.
Liv och öde, s. 215.
Liv och öde, s. 478.
En fotsbredd mark, s. 118 - 119.
Copyright: Tinet Elmgren