Varför
föll Sovjetunionen – och var det oundvikligt?
Tinet
Elmgren, Maj 2001
ÖCK 606 Lunds Universitet
Många teorier har
utarbetats om varför det sovjetiska systemet inte överlevde längre än till
1991. Bland dessa kan märkas teorier som bygger på att kollapsen var ”förutbestämd”
eller inskriven i systemets ”genetiska kod”, eller att systemet redan från
början var illegitimt och därför inte kunde överleva. Men hur vet man vad
som är förutbestämt, eller om något överhuvudtaget är det? Sådana tankar
gränsar snarare till religiös mysticism än seriös historisk vetenskap. För
att vara mer konkret, klarade sig systemet igenom flera mycket allvarligare prövningar
än vad det erfor på 1980-talet (till exempel den första femårsplanen och
andra världskriget); dess institutioner och kontroller var knappast bräckliga
då, och folkliga attityder – som, måste det erkännas, är svåra att undersöka
i efterhand – bekräftade knappast det neo-totalitära argumentet att regimen
aldrig hade någon legitimitet i befolkningens ögon.1
Alexander Dallin hävdar
att svaren måste gå bortom social psykologi, eftersom de centralt involverar
politiska institutioner och politiskt beteende. De involverar både breda världsliga
förändringar och särskilda individuella val. Dallin ser ett antal
utvecklingar, som tillsammans, och i sin växelverkan, formade de essentiella förutsättningarna
– nödvändiga men inte tillräckliga – för vad som hände under 90-talet.
I korthet är de följande: släppandet av kontroller, spridningen av
korruption, sociala förändringars påverkan på värden och sociala
abnormiteter, den växande effekten av omvärlden på sovjetiskt samhälle och
politik, och konsekvenserna av ekonomiska tvång. Mot dessa bakgrundsförhållanden
visar sig vissa av Gorbatjov-regimens beslut, i sin tur, som utlösande för
kollapsen.2
I tillbakablick ser vi
att under de trettio åren som följde efter Stalins död 1953 löstes och bröts
ner det vida systemet av stalinistiska kontroller. Detta ledde till ett växande
civilt samhälle, ”uttrycksfrihet i ett kök”3. Samtidigt började
sovjetmedborgaren med stagnationen och ledarskapets oförmåga att handskas med
viktiga problem få en känsla av att landets ledarskap var felbart och osäkert.
Mycket allvarligare
var den massiva spridningen av korruption som en livsstil, i alla dess många
aspekter. Särskilt i de senare åren under Brezjnev ökade de skandalösa
exemplen.
En hel del av denna
”tysta revolution” möjliggjordes av att slutet på massterrorn också
betydde ett slut på ”individens paralyserande rädsla” (inom
partiapparaten), och framför allt av att byråkratiska aktörer såg möjligheter
till att upphöja sig själva med minimal risk.
Redan under Stalin
hade miljonerna av kommunister, som skulle komma att bli regimens nästa
generation av ledare, börjat känna av en identitetskris och tvivel i sig själva.
Detta kom att framträda starkast under de post-stalinistiska åren. En allmän
desillusion rådde. Man sträckte sig inte längre efter en framtida utopi, utan
hade blivit tvungen att kompromissa med verkligheten. De allmänt upprepade
profetiorna hade inte besannats, men ideologin gick till en stor del ut på att
låtsas att man fortfarande trodde på dem, oavsett om förutsagorna fortfarande
var aktuella eller inte. Inspiration hade förvandlats till ritual4.
Och det var under Brezjnevs tid som en aldrig tidigare skådad svallvåg av
dissidentlitteratur bröt fram – inte från folk som aldrig hade delat
regimens värden eller mål, utan från prominenta personer inom systemets elit5.
Även bland vanliga
arbetare kunde vissa förändringar skönjas. Vitt spridda karaktärsdrag hos många
arbetare, vars personlighet hade formats under tidigare femårsplaner, var låg
arbets- och produktionsdisciplin, en likgiltig attityd mot arbetet som
presterades och dess låga kvalitet, social passivitet, lågt värdesättande av
arbetet som ett sätt att förverkliga sig själv, en intensiv
konsumentorientering, och en ganska låg grad av moralisk disciplin.6
Den ökande
bekantskapen med och fascinationen av utländska normer, stilar och bruk – och
inte minst produkter – bidrog ytterligare till erosionen av förpliktelser
till den officiella sovjetiska ortodoxin. I en tid av växande medelklass-âåùèçì
(krass konsumerism) stimulerade snabbt expanderande turism, om så bara till Östeuropa,
till provokativa jämförelser7.
Den sovjetiska eran
bevittnade en anmärkningsvärd process av social förändring. Den nya
uppdelningen i socialgrupper var det ofrånkomliga resultatet av val gjorda å
den snabba industrialiseringens, byråkratiseringens och centraliseringens vägnar.
En ytterligare faktor i de tidiga 70- och 80-talen var att de tidigare
axiomatiska möjligheterna till rörelse uppåt inte längre fanns. Genom den
ekonomiska tillväxtens avsaktande, den mer eller mindre stabiliserade storleken
på administrativa och militära kadrer, och även slutet på massiva
utrensningar, var det plausibelt att det skulle finnas färre platser att fylla.
Den resulterande effekten på moral, framför allt bland ambitiösa yngre människor,
var självklar.8
En omisskännlig
spridning av skepsis och cynism gjorde sig gällande, speciellt på 70-talet.
Vid sidan om den ”försvagade tron på ideal” kunde allt mer karriärsmedvetenhet
och materialism iakttas, och en kombination av konsumerism och
konsument-pessimism. Det påpekades även att ”eftersom ekonomisk prestation
har varit så central för sociopolitisk stabilitet, är kanske konsekvenserna
av denna stagnation allvarliga”9.
Specialister hävdade
att den sovjetiska ekonomin behövde stukturella reformer långt före 1985.
Framför allt hade den centrala planekonomin misslyckats i att hålla kvar dess
tidigare intrycksfulla tillväxttakt, och GNP föll (enligt västerländska
uppskattningar) från 6 procents tillväxttakt på 60-talet till kanske 2
procents eller mindre i början av 80-talet. En grund var att insatser (kapital,
arbete, energi) tidigare hade varit rikliga och billiga. På 70-talet var detta
inte längre så, och det var nödvändigt att byta från en strategi av
extensiv utveckling till en intensiv sådan. Dessutom var produktiviteten låg,
och systemet misslyckades med att tillhandahålla tillbörliga incentiv för hårdare
arbete eller teknologisk innovation.
Ekonomin var också
det område där USA:s politik kan
ha haft avgörande betydelse. En fullkomligt oproportionerlig andel av den
sovjetiska GNP:n (betydligt mer än 15 % och enligt vissa uppskattningar mycket
högre) tilldelades kapprustningen – i en ekonomi vars totala produktion var
en hel del mindre än USA:s. Dessa investeringar resulterade i att de allvarligt
förvrängde ekonomin vid en tidpunkt när tillbakagången i dess tillväxttakt
krävde nedskärningar i tilldelningar till andra delar av ekonomin, inklusive välfärd,
tjänster och konsumtion.
Allt detta tillsammans
bidrog till en subtil förändring i relationen mellan stat och samhälle strax
innan Gorbatjovs år. Samhället vann större autonomi, förväntningar och
anledningar till missnöje blev mera kritiska och öppnare, och det uppkom ett
underförstått skifte till en viss förväntan på ansvarighet.10
Ingen av dessa
tendenser var den huvudsakliga motorn i förändringens process. Det var just samverkan
mellan dessa variabler som var det avgörande.
Trots att ovan nämnda
faktorer utgjorde en serie allvarliga problem i det sovjetiska systemet, finns
det ändå inga grunder att påstå att de skulle bli dess öde. Dallin för följande
argumentation: ”om vi hade sett dem lika tydligt till exempel 1984, skulle
vi då ha slutlett att Sovjetunionen oundvikligen skulle komma att kollapsa i en
närliggande framtid? Knappast.
Om man ska tro Dallins
argument, var Gorbatjovs år, och det som numera även kallas êàòàñòðîéêà,
en avgörande del av förklaringen till kollapsen. Ensamma är de inte tillräckliga
för att förklara skeendet, men de är, ironiskt eller tragiskt nog, en avgörande
länk i kedjan av destabilisering, delegitimering och desintegration som ledde
från 1970-talets supermaktsstatus till den nya, skrumpnade, förvirrade och
ruinerade Ryska Federationen av 1990-talet.
Men vad var det
egentligen med Gorbatjovs politik som bidrog till systemets kollaps? Först och
främst satte Gorbatjov ett slut på anspråket på att det fanns en enda
sanning, och därför ett enda parti som var dess bärare. I samband med detta
gjorde han med ãëàñíîñòü
ett slut på censur, politisk repression och officiellt monopol på att skriva
om historien, vilket väckte en anmärkningsvärd känsla av att ha blivit
bedragen och att ha undanhållits vad resten av världen hade haft tillgång
till, en ”desakralisering” av systemet och deligitimering av myndigheterna,
kommunistpartiets förvandling från en outmanad och privilegierad klan till en
ihålig institution utan någon annan rationell uppgift än självbevarelse.
Detta i sin tur bröt dammarna för massiva och varierande gräsrotsorganisationer
och artikulation utanför partiet.
Den andra stora arenan
där ãëàñíîñòü
hade påverkan var republikerna. Från
Estland till Azerbaidzjan mobiliserade den en opinjon omkring frågor om etnisk
identitet, från språk, skola och kultur till nationella befrielsefronter. Man
kan ställa upp hypoteser om inte den stora impulsen kom just från tvivlen på
sovjetsystemet, och den plötsligt upptäckta möjligheten till att utmana den.
När människors identitet som sovjetmedborgare eller kommunister bleknade, såg
de sig omkring efter alternativ att placera sin lojalitet och identitet i, och
de mäktigaste ”imaginära gemenskaperna” visade sig vara de etnonationella.12
Erfarenheten av
Gorbatjovs regim kan inte svara på frågan om dess misstag – i att
underskatta nationalitetsfrågan, eller i den ekonomiska politiken – kunde ha
undvikits eller inte. Förmodligen är detta möjligt, eftersom dessa misstag
berodde på individuella omdömen och inte inneboende och oundkomliga tendenser.
Och medan det finns många avgörande skillnader mellan de båda fallen, pekar
den ”kinesiska lösningen” på att vissa reformer – på regimens egna
villkor – skulle kunna vara framgångsrika.13
I frågan om vad som
slutgiltigt tillhandahöll avtryckaren för kollapsen utåt av vad som återstod
av Sovjetunionen, förtjänar nog Boris Jeltsin sin andel av uppmärksamhet.
Hans val till president och, två månader senare, hans motstånd mot
”kuppmakarna” dramatiserade både hans styrka och Gorbatjovs svaghet.
Jeltsin valde att förstora den asymmetrin, och i december beslöt han att
torpedera det som återstod av ”unions”-strukturen och reste
”republiks”-ramarna i dess ställe. Men han skulle inte ha kunnat göra
dessa ändringar, om inte systemet redan hade varit svårt skadat.13
Det visade sig att slutet på det sovjetiska systemet krävde en mognad, och likaså en samverkan, av de åtskilliga tendenser som påpekats ovan. Det krävde även de särskilda, om också förståeliga, döda vinklarna i Gorbatjovs ledarskaps uppfattning och val av politik.
-
- - - - - - - - -
1
Alexander Dallin, Causes of the collapse of the USSR, s. 675
2
Dallin, s. 675
3
Dallin, s. 676
4
Dallin, s. 679
5
Dallin, s. 680
6
Dallin, s. 681
7
Dallin, s. 684
8
Dallin, s. 682
9
Dallin, s. 682, citat från Gail W. Lapidus
10 Dallin, s. 686
11
Dallin, s. 686-687
12
Dallin, s. 688-689
13
Dallin, s. 689