”PERSONER
AV KAUKASISK NATIONALITET”
XENOFOBI
OCH IMPERIALISM I
RYSSLAND
TINET ELMGREN
1. INLEDNING
Ryssland är beryktat för att vara ett samhälle där rasistiska åsikter florerar. Det är inte bara öppet högerradikala grupperingar som är synnerligen aktiva i dagens Ryssland, utan det förekommer givetvis även ”vardagsrasism”, med till exempel annonser om lägenheter att hyra ”строго русским и славьяанским” [1].
Rasistiska åsikter i dagens Ryssland är allt som oftast riktade mot kaukasier. Mycket av detta har säkerligen en förklaring i den politiska situationen, med kriget i Tjetjenien och det stora antalet flyktingar och arbetssökande från Kaukasien som relativt nyligen sökt sig till andra delar av Ryssland.
Fenomen som rasism och xenofobi är intressanta närhelst de dyker upp, och det är alltid nyttigt att granska dem närmare. När man vet varifrån de kommer och hur de uppstår kan man hantera och eventuellt förebygga dem bättre.
Syftet med denna uppsats är inte att motbevisa stereotyper och rasistiska åsikter, utan att beskriva hur de ser ut och försöka ta reda på hur de har uppkommit. Det finns givetvis även rasism och stereotyper hos kaukasier som riktas mot ryssar, och rasism och stereotyper förekommer självfallet också i andra länder, och medan det är minst lika intressanta ämnen har de tyvärr ingen plats i en uppsats av detta format.
---
[1] Författarens
observation i Moskvas tunnelbana, December 2003.
1.1 MATERIAL
Impulsen att skriva denna uppsats kommer från personliga upplevelser, men min tid och mina resurser – eller snarare bristen på dem – fick mig att främst referera till vad andra personer som studerat samma fenomen har kommit fram till. Uppsatsen innehåller i förhållandevis liten grad förstahandskällor.
Framför allt medarbetaren vid Centrum för social forskning vid Administrativa institutet i Vladikavkaz Artur Tsutsievs Русские и кавказцы – очерк незеркальной неприязни och diverse material från Helsingforsgruppen i Moskva (www.mhg.ru) har varit till stor nytta. I den ryska kulturen har litteraturen alltid haft en mycket viktig plats, och därför har det varit motiverat att illustrera många beskrivningar av stereotyper med exempel från den ryska litteraturen.
Vissa personliga iakttagelser och samtal med ryssar har använts som källmaterial i begränsat omfång. Vad gäller de senare vill jag helst inte ”hänga ut” personer som har uttryckt rasistiska åsikter genom att ange deras namn och ett alltför precist datum, så jag har tvingats referera till dessa källor genom fingerade namn. Detta har förstås lett till en ganska diffus redovisning av källor, vilket har avhållit mig från att använda mig av källor av detta slag i alltför stor utsträckning.
Eftersom denna uppsats främst är riktad till studenter av ryska på en relativt hög nivå har ryska citat inte översatts, förutom ett eller annat slanguttryck och liknande. Av samma anledning har ryska titlar på artiklar, böcker och liknande inte translittereras – när det främmande alfabetet är bekant för läsaren tenderar translitterering till att skära i ögat. Namn och vissa begrepp har dock translittererats med motiveringen att de fungerar som integrerade delar av det svenska språket.
Vad gäller stavning och beteckning av nationaliteter och områden har jag i första hand hållit mig till TT:s rekommenderade translittereringar och ordbildningar[2]. Sålunda är till exempel ryskans Кавказ på svenska Kaukasus när det bara gäller själva bergskedjan, och Kaukasien när det är fråga om hela området omkring denna bergskedja.
Som alltid när man forskar i en konflikt får man även vad gäller Ryssland och Kaukasien ofta tampas med högst motstridiga uppgifter, inte minst vad gäller historisk bakgrund och liknande. Det mesta som skrivits om Kaukasien genom tiderna har varit ur rysk synvinkel, och det är först på senare tid som till exempel tjetjenska webbsidor har dykt upp, vilka ger en annorlunda bild av sitt folks historia.
Mot bakgrund av krigen är många källor som behandlar förhållandet mellan Ryssland och Kaukasien givetvis ganska tendentiösa. Det kan vara svårt att avgöra vad som är mer sant och vad som är mindre sant, och ”sanning” blir rent allmänt till något mycket relativt. Det är viktigt att komma ihåg att det faktiskt inte finns någon ”objektiv sanning” i egentlig mening. ”Sanningen” består av många facetter från olika synvinklar, vilka oftast beskriver verkligheten på mycket olika sätt.
---
[2] Se http://www.tt.se/ttsprak/
1.2 TERMINOLOGI
Xenofobi är skräck inför något/någon främmande, och när det riktar sig mot människor brukar det vara historiskt eller kulturellt betingat snarare än etniskt. Rasism har sin grund i teorin om mänskligheten som indelad i olika ”raser” med olika egenskaper och olika värde.
Diskriminering mot kaukasier i Ryssland kan ha sin grund i båda dessa fenomen. Vardagsrasism är oftast ett uttryck för xenofobi i och med att det är en reaktion på ”främlingar” som plötsligt har dykt upp i form av invandrare eller ett militärt hot. Rasism förekommer främst hos medlemmar av nationalistiska och nazistiska organisationer, men också inom vardagsrasismen hos dem som har sådana åsikter. Att skapa stereotyper om nationaliteter eller etniska grupper kan i sin tur vara xenofobiskt motiverat, men brukar oftast resultera i rasism, eftersom man stämplar stereotyperna på alla som råkar tillhöra nationaliteten i fråga.
Man kan argumentera för att de negativa känslorna mot kaukasier hos de flesta
ryssar inte nödvändigtvis är etniskt betingade – det finns kaukasiska folkslag som är ”mer
accepterade” (i dagsläget t.ex. de kristna nordossetierna), och ”mindre accepterade” (av
uppenbara skäl inte minst tjetjenerna). Motiveringarna till de negativa känslorna ligger
kanske oftast i historiska och kulturella villkor.
Imperialism är i sin tur principen av att ha och utöka kontroll över andra nationers territorium, eller att utöka sitt lands influens genom handel, diplomati, etc. Rysslands expansion över Kaukasus drevs av imperialistiska ambitioner. Huruvida det även är fallet i krigen i Tjetjenien på 1990- och 2000-talet beror på hur man ser på saken.
Om man anser att Tjetjenien aldrig riktigt har utgjort en integrerad del av Rysslands territorium är de moderna krigen bara en ny fas i ett imperialistiskt försök till att införliva Kaukasien i Ryssland.
Rent juridiskt måste dock Tjetjenien betraktas som en del av Ryska Federationen – och detta innebär att krigen bör betecknas som inbördeskrig, och att det är den ryska
regeringens ansvar att beskydda civilbefolkningen, som ju är dess medborgare.
2. ANALYS
Man kan möta olika sorters fientlighet mot kaukasier på många håll i Ryssland. ”Vardagsrasism” är som sagt mycket utbrett, och den förvånade svenskan kan plötsligt höra en bekant, apropå kriget i Tjetjenien, utbrista att det ”vet man ju” att tjetjenerna är mycket mer aggressiva än sina grannfolk – ”det finns folk där i bergen som man kan komma överens med, men tjetjenerna är minsann ett hopplöst fall” [3].
Ungdomsgäng som attackerar och misshandlar utlänningar av ”oönskad etnicitet” – främst afrikaner, kaukasier och andra ”icke-vita” – har blivit ett alltför vanligt fenomen i det moderna Ryssland. Polisen brukar inte beblanda sig i dessa fall mer än nödvändigt (mer om detta senare).
Godtycklig kontroll av dokument hos samma ”oönskade etniciteter” (vilket ofta
urartar i krav på mutor, grundlös arrest och liknande) har också blivit vanligt, och
motiveringen är att det är en del av kampen mot illegal migration och terrorism.
Rasistiska och nationalistiska åsikter som riktas mot kaukasier förekommer givetvis också i media. Bland ”De mest betydelsefulla uttrycken för fientligt språk” i en mediebevakning genomförd av det analytiska centret ”Сова” nämns bland många andra följande exempel:
В марте 2004 г. на портале Росбалт был размещен баннер, анонсирующий один из материалов сайта. Фотография митингующих граждан сопровождается надписью «Кавказцы выгоняют коренных москвичей».
Между тем, ссылка проставлена на статью Яны Амелиной от 6 марта 2004 г. «Проблема «кавказцев» волнует четыре пятых населения Москвы», посвященную проблемам кcенофобии в российском обществе […]. (MHG 2004)
Medan många officiella medier faktiskt har vidtagit målinriktade åtgärder för att förhindra ”kaukasofobiska” och anti-tjetjenska uttalanden (Ibid.), florerar dock sådant på rasistiska webbsidor och i otaliga diskussionsforum på internet. De flesta inlägg i de senare är av det onyanserade, vilt hetsande och dåligt stavade slaget. Forumens anonymitet låter besökarna släppa eventuella hämningar och skriva som ”Roman”:
СУКА ДАГЕСТАНСКАЯ И ЧЕЧЕНСКАЯ УМРИТЕ УМРИТЕ УРОДЫ ХОДЯТ ПОЗОРЯТ НАШИ УЛИЦЫ УМРИТЕ ВОНЮЧИЕ ТВАРИ...ДАГ УМРИ, ЧЕЧЕН УМРИ, ЧЕРКЕС УМРИ, КАРАЧАЙ УМРИ, АРМЯН УМРИ ТВАРИ СДОХНИТЕ ВСЕ ВЫ НАКОНЕЦ […] (silver.bryansk.ru 2004)
På de rasistiska webbsidorna kan man ofta hitta pseudovetenskapliga artiklar om ”rasernas ursprung”. Här ett exempel från den numera uppenbarligen nedlagda sidan ”А-ВО! ХАЧИ
[4]!”, ur artikeln Повести о расах и народах, населяющих Землю:
В горах Кавказа обитают многочисленные племена диких и необузданных Людей, называемых Хачами, Чурками, а также Чернож, что несомненно отражает их сущность. Впрочем, говорят, что сношения с ослами и верблюдами так же естественны среди Хачей, как и нормальная половая жизнь. Внешне Хачи смуглы, низкорослы, лицом уродливы, имеют черные глаза и волосы. Мужчины Хачей обычно не утруждают себя бритьем, но носят бороду. При этом Хачи обоего пола, как правило, нечистоплотны и распространяют вокруг себя дурной запах. Религия Аллаха запрещает им пить водку (что впрочем не всегда останавливает отдельных Хачей), однако среди них широко распространено курение анаши
[5]. Честный труд не в чести у Хачей, потому предпочитают они торговлю, не останавливаясь и перед мошенничеством и грабежом . (cit. av Komogortseva 2004)
Den stereotypa bilden av ”kaukasiern” har dock långt ifrån alltid sett likadan ut genom
historien. Stereotyperna och graden av förakt har växlat med förändringarna i de politiska och kulturella förhållandena mellan ryssar och kaukasiska folkslag.
---
[3] Samtal
med ”Olga”, vintern 2004.
[4] Хачь
är i rysk slang en nedsättande beteckning av kaukasier/muslimer.
[5] Det är förstås frågan om haschisch.
2.1 HISTORISK BAKGRUND: RYSSLAND OCH KAUKASIEN
Att granska en kulturyttring och samtidigt strunta i den historiska kontexten där den förekommer vore att riskera att undgå förståelse för den, eller åtminstone missa halva
sanningen. Därför är det väl motiverat att här ge en ganska grundlig redovisning för det
historiska förhållandet mellan Ryssland och Kaukasien.
Djochar Dudajev lär ofta ha talat om ”trehundra års kamp mot Ryssland” (Gall & de Waal 1997, s. 37). Det må ha varit något av en överdrift, men på sätt och vis är kriget idag bara ett nytt kapitel i en lång historia.
Sporadiska kontakter mellan diverse kaukasiska folkslag och ryssar förekom förmodligen ännu tidigare, men efter 1556, när Ivan den förskräcklige erövrade Astrakhan, blev Norra Kaukasien med sitt strategiskt viktiga läge föremål för en konflikt som involverade Osmanska riket, Krim-khanatet, Shaybanerna i Turkestan, Moskvastaten, Nogay-horden och Iran. Det hela slutade i ett fiasko för Moskva, och för ett tag försvann Kaukasien från den ryska expansionspolitikens arena. (Bennigsen Broxup et al. 1992, s. 2)
Peter den store ledde dock en expedition mot Persien över Kaukasien 1721, och under Katarina den storas regeringstid inledde det ryska imperiet mer systematiska försök att lägga under sig dessa trakter. Erövringarna hade inte bara rent materialistiska utan också ”civiliserande” motiv. Bergsfolken ansågs vara kulturellt efterblivna, och bara en militär erövring kunde bringa dem upplysning, utveckling och politisk frihet.
1785 kallade den förste organiserade ledaren av bergsfolken – en Naqshbandi-sufi som kallade sig schejk Mansur
[6] – till ”heligt krig” mot de ryska erövrarna. Motståndet splittrades dock så småningom, och efter sex år var Mansur, sitt namn till trots, besegrad.
Napoleonkrigen fick den ryska ledningen att rikta sin uppmärksamhet någon annanstans i några decennier, men när Napoleon var besegrad startades en ny offensiv i Norra Kaukasien, som skulle bli början till ”Det stora kaukasiska kriget”. Den svåraste delen av detta krig kom att utspela sig på den östra delen av fronten, mot tjetjener och dagestanier. Befälhavare blev Aleksei Jermolov, som tillämpade hänsynslösa metoder mot såväl militärt motstånd som civilbefolkningen för att ”skrämma fienden till underkastelse”.
Denna beryktade taktik, jermolovsjtjina, vilken också kom att tillämpas av hans efterträdare, gav ingalunda upphov till någon vilja att underkasta sig bland bergsfolken. 1825, när Jermolov redan trodde sig ha kuvat landet, gjorde tjetjenska grupper revolt, och snart följde en samordnad resning, ”muridrevolten[7]”, där flera olika folkslag i området enades i kampen. Motståndet hade också nu en viss religiös ton.
Kriget skulle komma att vara i ett halvt sekel, och blev en enorm militär påfrestning för Ryssland. Under de sista tjugofem åren leddes de kaukasiska folkens motstånd av den legendariske imam Sjamil, som hårdhandskat höll de olika folkgrupperna enade i kampen. Det är möjligt att hans imamat skulle ha kollapsat genom interna meningsskiljaktigheter om det inte hade gått under militärt. Den ryska armén högg dock till slut ner stora delar av bokskogarna i området, vilka dittills hade utgjort en formidabel terräng för de
kaukasiska gerillasoldaterna, och snart var motståndet krossat. Sjamils internationella berömdhet skyddade honom från ett värre öde än exil i Kaluga, men Norra Kaukasien var nu
officiellt underkastat tsardömet.
Detta till trots bröt det i denna region ut oroligheter och uppror av varierande grad med jämna mellanrum under perioden efter det formella krigsslutet fram till oktoberrevolutionen. Under det därpå följande inbördeskriget skulle Kaukasien bli en viktig skådeplats. Efter att man funnit oljereserver omkring Groznyj 1893 hade regionen blivit strategiskt viktig, och både de vita och de röda arméerna var givetvis angelägna om att vinna kontroll över området. Efter att general Denikin hade låtit sin armé härja i regionen, allierade sig tjetjener och dagestanier i stora mängder med de röda och fördrev de vita.
1920 hade bolsjevikarmén dock också behandlat lokalbefolkningen så illa att ett uppror reste sig i Dagestan och östra Tjetjenien, med Imam Sjamils barnbarns barn Said Bek som dess symboliske ledare. Ett år senare var upproret kväst, och Stalin, dåvarande kommissar för nationaliteter, köpslog med representanterna för bergsfolken, vilket resulterade i en autonom republik i Norra Kaukasien. (Gall & de Waal 1997, s. 53)
Under pågående krig 1943–1944, när den tyska armén slagits tillbaka från Kaukasien, deporterades hundratusentals tjetjener, ingusjier, kalmuckier, karatjajer, balkarer, krimtatarer och volgatyskar till sovjetiska Centralasien, och en vidlyftig kampanj för att radera ut deras kultur inleddes. Den officiella förklaringen – att dessa folkslag skulle ha samarbetat med de fascistiska trupperna – lär ha publicerats först två år senare (Gall & de Waal 1997, s. 62).
1957 upphävde Chrustjov deportationsbeslutet, och när många av de utvisade återvände förekom det vissa konflikter med den ryska befolkningen som flyttat in under tiden, till exempel i Groznyj augusti 1958 (Dunlop 1998, s. 80). Efter att dessa oroligheter lagt sig följde dock en period av relativt lugn samexistens, där eventuella spänningar förblev under ytan. Detta varade tills omkring Sovjetunionens upplösning 1991.
Armenien, Azerbajdjan och Georgien blev nu självständiga. De nya statsgränserna drogs enligt de forna autonoma republikernas gränser, och mindre folk eller nationer hamnade i en stat där en större nation hade den ledande positionen. Konflikter mellan dessa ”primärnationer” och ”sekundärnationer” i de nya staterna blossade upp på vissa håll, som vid Abchaziens försök att bryta sig loss från Georgien, vilket ledde till en väpnad konflikt under åren 1992–1993.
Redan 1987 hade konflikten mellan Armenien och Azerbajdjan över Nagorno-Karabach börjat pyra. Båda nationer är övertygade om att territoriet är deras ”historiska fädernearv”, samtidigt som de förnekar varandras anspråk. 1992 eskalerade denna konflikt till ett allvarligt regionalt krig, som pågick fram till 1994. I slutskedet agerade ryska trupper som ”fredsstyrkor”, men det finns misstankar om att ryska soldater även sattes in för att hjälpa de båda sidorna i strid, och att den ryska regeringen snarare skulle ha försökt underblåsa instabilitet i regionen. (Altstadt 1996, s. 240)
Flyktingar från Georgien, Armenien och Azerbajdjan sökte sig till Ryssland, och utgjorde snart en ansenlig minoritet främst i de större städerna tillsammans med dem som i stora mängder flytt arbetslösheten, vilken ökade i Kaukasien liksom på andra håll i de ryska provinserna och före detta sovjetrepublikerna.
Separatistiska krafter i Tjetjenien, under Djochar Dudajevs ledning, utropade den forna sovjetrepubliken självständig 1991. Den ryska regeringen förhöll sig till en början
avvaktande, och drog ut på beslutet om hur man skulle hantera problemet tills 1994. Under
tiden utvecklade sig Tjetjenien under Dudajevs regim till ett slags ”fri ekonomisk zon” där tvivelaktiga affärer och maffiaverksamhet frodades.
Till slut hade dock Kremls ”inre krets” övertygat sig om att det skulle vara möjligt att kväsa upproret i ”ett litet segerrikt krig”. Men tvärt emot förväntningarna utvecklade sig kriget till en av de blodigare konflikterna i modern tid. Dessutom var media och människorättsorganisationer hela tiden närvarande och rapporterade om läget, vilket bidrog till att kriget var impopulärt i Ryssland redan från början, och den ryska regeringen drog på sig allt skarpare internationell kritik.
Kriget pågick i nästan två år utan några nämnvärda framgångar för den ryska sidan, förutom när man lyckades pejla in Djochar Dudajevs satellittelefon i april 1996 och avfyrade en robot som blev dödlig för honom. I en blixtoperation återintog till slut tjetjenska styrkor Groznyj och några andra städer, och den ryska armén tvingades dra sig tillbaka. Den ryska regeringen beslutade sig då för att äntligen göra slut på kriget, och i augusti 1996 ingicks en överenskommelse om omedelbart eldupphör och tillbakadragande av alla ryska trupper från Tjetjenien. Frågan om Tjetjeniens framtida ställning sköts upp till 2001.
Under den treåriga vapenvilan kom någon ordentlig återuppbyggnad av den krigshärjade regionen aldrig igång. I stället frodades kriminalitet och kaos. Kidnappningar av inte minst utlänningar, vilka inbringade de största lösensummorna, blev ett vanligt sätt för kriminella ligor att skaffa sig pengar. Laglösheten i Tjetjenien spred sig också till angränsande regioner, och den allmänna splittringen och kriminaliseringen av samhället utgjorde en utmärkt jordmån för radikal islamism.
I augusti 1999 gick beväpnade tjetjenska förband över gränsen till Dagestan, med syftet att ”upprätta en islamisk republik i hela Kaukasien”, men pressades så småningom tillbaka över gränsen av ryska trupper. Kort därefter exploderade stora sprängladdningar i hyreshus i städerna Volgodonsk, Buinaksk och Moskva, och dödade omkring 300 människor. Det har aldrig slutgiltigt klarlagts vem som låg bakom bomberna[8], men de ryska myndigheterna var snabba att peka ut ”tjetjenska terrorister” som huvudansvariga. Den allmänna opinionen krävde beslutsamma åtgärder mot terrorismen.
Vladimir Putin lät så påbörja en ny storskalig militär operation i Tjetjenien, med syfte att snabbt krossa ”terroristnästena”. Men även detta krig har blivit mycket blodigt, smutsigt, komplicerat och utdraget – trots att den ryska regeringen upprepade gånger sedan 2001 har kungjort att kriget är över verkar det av allt att döma som om så inte är fallet. Dock har den ryska militären lyckats hålla rapporteringen från krigsskådeplatsen mer begränsad än under det första kriget, och den allmänna ryska opinionen är mer positiv till detta krig. De många terrordåd som utförts av tjetjenska militanta grupper och deras sympatisörer – varav de två mest uppseendeväckande torde ha utspelat sig i Dubrovkateatern i oktober 2002 och i skolan i Beslan, Norra Ossetien, i september 2004 – har knappast väckt någon större sympati för den tjetjenska civilbefolkningens situation hos gemene man i Ryssland.
Samtidigt finns en stor minoritet av kaukasier i andra delar av Ryska Federationen. Vid sidan om andra etniskt organiserade maffiagrupperingar i storstäderna (”den kinesiska maffian”, ”den ukrainska maffian”, etc.) finns det också en tjetjensk maffia. Flyktingar och arbetssökande från Kaukasien uppehåller sig ofta illegalt i städer där de inte är registrerade, och har ofta, liksom många migranter runt om i världen, svårt att få annat arbete än inom de smutsigaste och lägst betalda kategorierna.
Stereotyper om tjetjener frodas i detta klimat, och ett exempel på det torde vara Ivan Sjapovalovs lansering av popsångerskan Nato (som egentligen heter Natasja och kommer från Tjeljabinsk). Mannen bakom Tatu kom på den geniala idén att profilera henne som en ”tjetjensk självmordsbombare”.[9]
---
[6] Mansur
(منسور)
är arabiska för ’segrare’. Sufismen är i princip muslimsk mysticism. Naqshbandi
är ett av de många brödraskapen inom sufismen, och har sitt ursprung i
Centralasien. Islam antogs relativt sent i Norra Kaukasien – först på
1800-talet – men denna form av sufism har sedan dess varit en mycket viktig
del av religionen. Sufier i andra regioner brukar snarare avskärma sig från
samhället, men i Kaukasien har många schejker (sufimästare) haft en aktiv
roll i politiken, mycket på grund av de oroliga tiderna.
[7] ”Murid”
var vad ryssar på den här tiden kallade de muslimska krigarna.
[8] En av de teorier som fått störst spridning är den att FSB
skulle ligga bakom bombdåden. I samband med att den lokala polisen lyckades avvärja
vad som tycktes vara ännu ett bombdåd i Rjazan, framkom det att personer inom
FSB skulle ha placerat sprängladdningen i fråga, och strax därpå uppgav
FSB:s talesmän att det rörde sig om en ”övning”. (Se t.ex.
Новая газета: Версия,
No. 31 5/5 2003, http://2003.novayagazeta.ru/nomer/2003/31n/n31n-s01.shtml
11-03-2005)
[9] Se bl.a. НATO:
женщина в
черном, Московский
комсомолец,
http://www.mk.ru/numbers/1295/article39673.htm och Музыкальный
проект Ивана
Шаповалова “Нато”, http://www.teosofia.ru/forum/post1746.html.
2.2 STEREOTYPER
Vid skapandet av vilken som helst identitet är det grundläggande att definiera sig mot något annat. I skapandet av en rysk nationell identitet ställer man den mot ett likaledes konstgjort icke-Ryssland. Först i förhållande till icke-Ryssland framträder Ryssland tydligt.
Enligt den psykoanalytiska teorin bär alla på en ”främling” inom sig själv, som består av delar av jaget som upplevs som destruktiva och hotande. Vid skapandet av ”den andre” – motpolen man definierar sin egen identitet mot – är det just denna främling man ser. Det är därför inte förvånande att allt som tillhör driftslivet – sexualitet, aggressivitet, lättja och oberäknelighet – tenderar till att förknippas med ”den andra” kulturen, medan bilden av ”den egna” kulturen domineras av självkontroll och medvetenhet. (Ambjörnsson 1994, s. 10)
Stereotyper som ”våldsbenägen, översexuell, lat och opålitlig” har inte bara förekommit som en projektion skapad av ryssar på kaukasier, utan samma stereotyp har också använts i otaliga andra nationella, etniska eller kulturella motsatspar: hos européer mot ”orientaler”, hos vita amerikaner mot svarta amerikaner, hos israeler mot araber, hos
diverse nationaliteter mot romer, hos män mot kvinnor, hos kvinnor mot män, hos borgare mot proletärer, hos proletärer mot borgare, osv.
Periodvis har dock Rysslands uppfattning om kaukasier varierat – stundom har den varit av det mer positiva eller harmlösa slaget, och när tiderna förändrats har den åter blivit mer negativ och aggressiv.
Artur Tsutsiev har forskat i både ryska stereotyper om kaukasier och kaukasiska stereotyper om ryssar. I Русские и кавказцы – очерк незеркальной неприязни listar han upp hur de ryska stereotyperna om kaukasier har sett ut genom historien. Tsutsievs indelning har visat sig vara lämplig även för föreliggande uppsats som ett slags ramverk för djupare analys.
2.2.1 KRIGSROMANTIK
I den klassiska ryska litteraturen – hos Pusjkin, Lermontov och många andra författare – förekommer kaukasier mot bakgrund av krigen under 1800-talet som fiender som man fascineras av och beundrar. Romantiska egenskaper som frihetslängtan och ära, skicklighet i krig och koncept som ”den ädle banditen” är betecknande för beskrivningar av kaukasiska folkslag från denna period. (Tsutsiev 1998, avsnitt 1.1)
Tsutsiev citerar skriften Народы Западного Кавказа, efter den tjerkessiske fursten Chadzjimykovs opublicerade anteckningar, och citatet är ett utmärkt exempel på denna kliché:
На лихом коне, нередко оборванный и грязный, но всегда щегольски вооруженный, ловкий и неутомимый, он покидал семью и пускался в набег, как на праздник. Не все возвращались из этих набегов; случалось, что погибали целые партии, но это не останавливало других, искавших не одной добычи, а славы и известности, чтобы стать героем былины, песни, - предметом длинных вечерних бесед у очага его бедной сакли. (Tsutsiev 1998, avsnitt 1.1)
Bilden av tjetjenen/kaukasiern var en blandning av skräck och beundran. I den första
perioden, under Pusjkins författarskap, övervägde de positiva känslorna, och författarna projicerade ofta sin egen frihetslängtan och sin idealiserade föreställning om ”den ryska folksjälen”, med dess ”stolthet, svallande känslor och gästfrihet”, på bergsfolken de
skildrade – något som de kontrasterade mot den ”europeiserade” kultur som man i Ryssland tillägnat sig på senare tid. Inte sällan sympatiserade intelligentsian, inspirerad av
dekabristerna, med bergsfolken i deras kamp mot tsardömet.
I samband med att kriget på den östra fronten, mot tjetjenska och dagestanska styrkor, eskalerade omkring 1830 började många författare också ge mer negativa beskrivningar av ”de grymma tjetjenerna” som ”misshandlar sina kvinnor, dödar varandra i blodshämnd och håller ryska soldater fångna i fuktiga gropar”. De var inte sällan inspirerade av eller tillhörde kanske själva de soldater, ämbetsmän och andra som kommit till Kaukasien i samband med kriget, och som blivit bittert besvikna över att de romantiska och idealiserade beskrivningarna som gavs i den tidigare litteraturen inte riktigt överensstämde med verkligheten. Andra, inte minst Tolstoj, började ge en rent allmänt mer realistisk beskrivning av bergsfolken och själva kriget.
2.2.2 FOLKENS FAMILJ
I den tidiga sovjetiska föreställningsvärlden använde man sig av kaukasiern – ”ur de sovjetiska folkens familj” – som ett exempel på internationalismens kraft och oundvikligheten i de socialistiska nationernas blomstring (Tsutsiev 1998, avsnitt 1.3).
En av många filmer och litterära verk där detta manifesterade sig är filmen Свинарка и пастух från 1941, där grisuppföderskan Glasja från Vologda-trakten och fåraherden Musaib från Dagestan möts under en jordbruksutställning i Moskva och förälskar sig.
Oavsett etnisk härkomst var alla inom kommunismen ett och samma folk, med samma mål och ideal. Etniska motsättningar existerade inte inom masskulturen. I stället fokuserade man på klasskampen, som var ungefär likadan i alla nationer.
2.2.3 KAMRAT STALIN
Diktatorn Stalins accent, georgiska efternamn och karisma kom snart att kasta sin skugga över bilden av alla kaukasier i den sovjetiska kulturen. Att uttrycka antipati mot kaukasier i allmänhet kunde betraktas som kritik mot Stalin, och alltså ”antisovjetisk sammansvärjning”.
Kaukasiska karaktärer kunde vara temperamentsfulla, men de var utan undantag rättvisa; de kunde ibland gripa efter ”kinzjalen”, men de måste alltid väcka sympati i läsarna eller biopubliken. (Tsutsiev 1998, avsnitt 1.3) Musaib i Свинарка и пастух är utan
tvekan en sympatisk figur – betydligt mer sympatisk än den ryske mannen i Glasjas hemby som enträget uppvaktar henne när Musaib inte är där.
2.2.4 DEN GEORGISKE GIGOLON
Den tredje skepnaden som stereotypen om kaukasier antog under den sovjetiska perioden föddes under ”tövädret” och anekdoterna om Stalin, där han ofta figurerade som kvinnotjusare. I mitten av 60-talet började bilden av ”den georgiske gigolon från Svartahavskusten” bli vanlig. Stalins ursprung och det faktum att många populära semesterorter vid Svarta Havet låg i Georgien gjorde att denna stereotyp främst projicerades på georgier, även om den också applicerades på alla andra kaukasiska nationaliteter.
”Den georgiske gigolon” förekom inte minst i anekdoter:
Иностранка спрашивает грузина: «Sprechen Sie Deutsch?» - «Конечно хочу», - с готовностью отвечает тот. (Tsutsiev 1998, avsnitt 1.3)
Han dök givetvis också upp i litteraturen från denna period. I Viktorija Tokarevas novell Сказать, не сказать har hjältinnan Artamonova ett kortvarigt förhållande med georgiern Vachtang, som inte har det så lätt som skådespelare, eftersom han är ”för vacker”.
Артамонова понимала: ему надо менять профессию. Например, на Западе он мог бы быть платным любовником при дорогих отелях. Но разве такое скажешь мужчине? (Tokareva 2000, okänt sidnr.)
Sovjetiska kvinnor gillade de attraktiva och trevliga ”georgierna” som de träffade på badsemestern, medan de sovjetiska männen inte sällan upplevde mindervärdeskomplex inför sina sydliga rivaler. Det sades – och sägs fortfarande – att kaukasiska män har enorma förmågor på det sexuella planet (en stereotyp som ivrigt bekräftas av en hel del kaukasiska män själva[10]). Seifali Achundov berättar i artikeln Кавказец и женщина, женщина и кавказец:
Давным-давно зимой на улице меня остановил нетрезвый пролетарий и неожиданно спросил: "Правда, что у вас (имелся в виду Кавказ - С.А.) : не ровный, а изогнутый?"
Понятно, что ответа не последовало, но природа вопроса заинтересовала меня. Во-первых, мне тогда казалось, что форма и размер детородного органа не зависят от этнического происхождения. Во-вторых, как я предположил позднее, этот вопрос был скорее риторическим и, вероятно, свидетельствовал о комплексе неполноценности по отношению к кавказцам, который испытывают некоторые русские мужчины, прежде всего благодаря мифам о невероятной мужской силе кавказцев. В данном случае оригинальная форма органа представляется еще одним преимуществом. (Achundov & Pisjtjikova 2001)
En annan stereotyp som så småningom växte fram under samma period och ofta sammanflöt med ”gigolon” är ”torghandlargeorgiern”. Denna stereotyp kunde ofta vara ganska illvillig.
Как обломанный, занозистый сучок на дереве человеческом, торчит он по всем российским базарам, вплоть до Мурманска и Норильска, с пренебрежением обдирая доверчивый северный народ... Жадный, безграмотный, из тех, кого в России уничижительно зовут «копеечная душа», везде он распоясан, везде с растопыренными карманами, от немытых рук залоснившимися, везде он швыряет деньги... (Viktor Astafjev, Ловля пескарей в Грузии, cit. av Tsutsiev 1998, avsnitt 1.4)
Ett exempel där stereotyperna om ”gigolon” och ”torghandlaren” kombineras – som två sidor av samma mynt – finns i Julia Voznesenskajas Дамский декамерон. Boken handlar om tio sovjetiska kvinnor med vitt skilda bakgrunder, som i Boccaccios anda under tio dagar berättar historier för varandra under olika teman. Givetvis kan det under temat ”den första kärleken” inte fattas en ung flickas semesterromans vid Svarta havet, som dock möter sitt tragiska slut på grund av en svartsjuk rival:
– Nå, har du fått tillbaka förståndet nu? Har du begripit att han inte är någonting för dig? Det fattar du väl att dina föräldrar aldrig skulle gå med på att du gifte dig med en georgier som knappt kan läsa och skriva. Vänta bara, en vacker dag får du se honom stå på torget och sälja mandariner eller
mimosa!
Den tanken fick mig verkligen att rodna. För vi var uppfostrade till att anse att all handel, och framför allt torghandel, var den mest opassande, ja, skamliga hantering man kunde hålla på med. (Voznesenskaja 1985, s. 29)
---
[10] Samtal
med Natig Jafarov från Azerbajdjan under 2001–2003.
2.2.5 ANTISOVJETISK ROMANTIK
Inte minst Alexander Solzjenitsyn har i sitt tidigare författarskap romantiserat det
tjetjenska folket som ”en heroisk nation som aldrig underkastade sig sovjetmakten”.
А.И. Солженицын писал о чеченцах в депортации как о единственной «нации, которая совсем не поддалась психологии покорности, - не одиночки, не бунтари, а вся нация целиком... Изо всех спецпереселенцев единственные чечены проявили себя зэками по духу... Ни во что [советское] не верили, нигде не пытались угодить или понравиться начальству. Все их боялись... и власть, уже тридцать лет владевшая этой страной, не могла их заставить уважать свои законы». (A. Solzhenitsyn, Архипелаг ГУЛАГ, Новый мир. № 11. 1989, s. 172, cit. av Tsutsiev 1998, avsnitt 1.5)
Denna bild av kaukasiern (eller rättare sagt tjetjenen) var dock en ganska marginell
företeelse, och kom snart att förkastas eller glömmas bort. Även Solzjenitsyn ändrade så
småningom åsikt om detta folk. Borta var hans dundranden om hur författaren måste vara sin tids samvete: kalven som fordom med eken stångades hade förvandlats till en knähund för Ryska Federationens propagandamaskineri när han föreslog att avskilja Tjetjenien från Ryssland efter att man deporterat dit alla tjetjener (MHG 2003), eller hävdade att dödsstraffet måste återinföras i Ryssland för att kunna tillämpas på ”tjetjenska terrorister” (Stabile 2001).
2.2.6 ”DE SVARTA”
På det tidiga 1990-talet tycktes det som om antisemitismen var den främsta formen av rasism som förekom i Ryssland. Men i den växande vågen av xenofobi skulle det dock snart bli ”personer av kaukasisk nationalitet” som utsattes för den allra värsta diskrimineringen och de flesta främlingsfientliga uttalandena. De antipatier som tidigare hade fått sitt uttryck i stereotyper om ”torghandlargeorgiern” exploderade nu praktiskt taget i stereotyperna om ”terroristtjetjenen”.
Liksom under 1800-talet har dagens stereotyper av kaukasier skapats mot bakgrund av krig. Dels är de riktade mot det militära hotet i tjetjenienkrigen, och dels mot flyktingar som kommit från det krigsdrabbade Kaukasien till ryska städer. De moderna stereotyperna spänner från ”hetblodiga terrorister” och ”blodtörstiga fundamentalister”, till mer konventionella xenofobiska stereotyper som ”opålitliga, smutsiga, lata oduglingar”.
Exempel på de moderna stereotyperna finns inte minst i Alexei Balabanovs filmer. I Брат (1997) kämpar den ryske hjälten Danila mot kaukasiska maffiamedlemmar och kaukasiska ynglingar som tjuvåker på spårvagnen. I Война (2002) kämpar den ryske hjälten Ivan mot tjetjenska banditer som tagit två brittiska skådespelare som gisslan. Balabanov har förklarat detta med att han ”filmar som folk tänker” (Abdullaev 2002).
Enligt filmkritikern Daniil Dondurei började kaukasier porträtteras som ”elakingar” först efter det första kriget i Tjetjenien. ”Nu spelar de samma roll i rysk film som tyska nazister spelade för 50 år sedan. Det finns uppenbara anledningar till detta – det pågår ett krig i Tjetjenien, i vilket ryska soldater blir dödade av kaukasier.” (Ibid., min övers.)
2.3 KOPPLINGAR MELLAN POLITIK OCH XENOFOBI
De ryska myndigheterna har av allt att döma vägrat erkänna den markanta ökningen av rasism och xenofobi sedan början av 1990-talet. Ett talande exempel är från ett av FN:s Människorättskommissions sammanträden våren 2002. Den ryska delegationen förklarade att Ryssland effektivt hade hanterat sina problem med intolerans och rasistiskt motiverade brott, och att landet var fritt från diskriminerande bruk, och så småningom gick delegaterna över till att angripa andra nationer, som enligt dem hade mycket värre problem som inte blev åtgärdade. (MHG 2002)
Den allvarliga graden av xenofobi i det ryska samhället är ett faktum, men istället för att resolut vidta åtgärder för att lätta på sociala spänningar – något som för övrigt är ett
naturligt fenomen i perioder av ekonomiska svårigheter – har myndigheterna snarare försökt lägga band på migrationsflödet. Detta har främst skett hos de regionala myndigheterna, genom bl.a. passkontroller inom landet och krav på registrering vid uppehållsorten. (MHG 2002)
På många håll, inklusive huvudstaden, har de lokala myndigheterna – i strid mot federal lagstiftning – dessutom försökt vidta extraordinära polisiära åtgärder. I de flesta fall har sådana åtgärder visat sig vara ineffektiva, och har snarare lett till massiva brott mot de mänskliga rättigheterna. I praktiken har de inkluderat godtyckliga och olagliga förvägringar av uppehållstillstånd och storskaliga polisrazzior beträffande registrationspapper. De senare har inte sällan åtföljts av godtycklig arrest, misshandel av de häktade, intrång i bostäder, beslagtagning av personliga dokument, tagning av fingeravtryck under tvång, och till och med falsifierade åtal genom att polisen placerat ammunition, vapen eller narkotika hos personerna i fråga (Sokolov 2002 (b)).
Samma attityder har förekommit i samband med polisens hantering av så kallade ”hatbrott” – något som oftast manifesterar sig i våld mot personer av ”oönskad etnicitet”, och vilket för det mesta – men inte alltid – medlemmar av nationalistiska och rasistiska grupper gör sig skyldiga till. Många fall har dokumenterats där polisen undvikit att ingripa eller med avsikt ingripit alltför ineffektivt vid sådana brott (Elmgren 2002). När till
exempel en nioårig tadzjikisk flicka hade misshandlats till döds av nazister i S:t Petersburg i
februari 2004 vädjade polisen till media om att ”inte betona den nationella frågan” (Iljusjenko 2004).
Myndigheternas xenofobi får näring av samhällets xenofobi, och vice versa. Politiska åtgärder, som ofta vidtas för att vinna allmänhetens stöd, har tjänat till att legitimera oacceptabla allmänna attityder.
Det är uppenbart att krigen i Tjetjenien har varit en viktig faktor vid institutionaliseringen av etnisk xenofobi också inom myndigheterna. Helsingforsgruppen i Moskva beskriver hur institutionaliserad kaukasofobi har utvecklats utmed två linjer:
Å ena sidan har den regionala och lokala styrelsen generellt utnyttjat den väpnade konflikten i Tjetjenien för att rättfärdiga politik som ska begränsa migranter, och då särskilt kaukasier (med tjetjener som den primära måltavlan).
Å andra sidan har initiativet till övergrepp mot dessa grupper ofta inte kommit från de lokala myndigheterna, utan polistjänstemännen själva (Sokolov 2002 (b)). Det handlar dels om poliser som har tjänstgjort i Tjetjenien i samband med kriget och återvänt hem med ”psykologiskt bagage”. I Tjetjenien har den federala militären allvarliga svårigheter att skilja mellan fredlig lokalbefolkning och beväpnade motståndsmän, och om de poliser som har tjänstgjort i kriget har lärt sig att ”alla tjetjener är banditer”, applicerar de väl hemkomna ofta detta mönster på sin kamp mot brottsligheten, och ”vet” nu att ”alla som ser ut som tjetjener är kriminella”. (MHG 2002)
För att vara polis med kaukasofobi måste man dock inte ha tjänstgjort i Tjetjenien eller ha kollegor med sådana erfarenheter. Polisen är självfallet inte hermetiskt avskiljd från resten av samhället, och om xenofobi och rasism växer i hela samhället är det rimligt att förvänta sig att så också sker inom poliskåren. Polisers låga sociala status och torftiga löner, samt den utbredda korruptionen och den kroniska bristen på personal är ytterligare faktorer. Böter för avsaknaden av registration avkrävs från alla invandrare, och vilken som helst medborgare kan falla offer för falsifierade anklagelser. Men om en polis utsätter ”personer av kaukasisk nationalitet” för sådant kan han rättfärdiga sitt handlande med negativa stereotyper. (Sokolov 2002 (b))
Xenofobi, vare sig etniskt eller religiöst betingad, kan knappast sägas vara en del av
regeringens officiella politik (Verchovskij 2002). Men igångsättandet av det andra kriget i
Tjetjenien gick hand i hand med något som närmast kan beskrivas som en massiv anti-tjetjensk propagandakampanj. Höga regeringstjänstemän kunde höras göra pro forma-uttalanden om att ”tjetjener” inte var synonymt med ”terrorister”. Men vad gäller den
delikata distinktionen mellan kriget mot internationell terrorism och kriget mot det tjetjenska folket syntes denna distinktion knappast alls i officiell retorik, och försvann snart
fullkomligt från massmedia. ORT, det största nationella televisionsnätverket, har upprepade gånger efterlyst t.ex. att bomba Tjetjenien till glödande aska, eller, som i nyhetsanalysprogrammet Однако, att ”gjuta ner det i asfalt” (MHG 2002).
Ett exempel på propaganda från officiellt håll kan kanske sägas vara ”Vitboken” om kriget i Tjetjenien, som gavs ut i april 2000 av Росинформцентр och РИА ”Новости”. Av allt att döma är det ett försök att beskriva ”sanningen för en gångs skull från den ryska partens synvinkel” – utgivarna verkar uppleva det som att tjetjenska röster ges alldeles för mycket plats, framför allt i utlandet. Boken är nämligen inte minst riktad till en internationell publik, och borde förmodligen presentera regeringens officiella inställning till konflikten. Kritiker har yppat att ”Vitboken” misslyckas med att göra något annat än att summera vad media har skrivit om ämnet (Solovjov 2000), men citat kan ändå vara intressanta:
Ryssarna borde göra sig av med sina imperialistiska ambitioner, vilka inte har utrotats ännu under den korta demokratiska perioden i dess liv [sic]. Och tjetjenerna borde se över sin traditionella
psykologi, som släpar katastrofalt efter den moderna civilisationsnivån. En forskare skrev under det Kaukasiska kriget 1817-64 att många bergsfolk periodiskt kämpar mot varandra, men bara ”tjetjener slåss mot alla”. Mycket vatten har flytit under bron sedan dess, men moderna vetenskapsmän håller med den ovan nämnde forskaren. (RITs & RIA Novosti 2000 (a), min övers.[11])
Ryssarna har länge försökt analysera sina misstag, och har argumenterat sig hesa om Tjetjenien, men tjetjenerna borde likaledes försöka se vilket deras största problem är. Till exempel borde de försöka svara ärligt på följande fråga: varför ser många tjetjener fortfarande som en norm saker som Ryssland, det civiliserade Europa och till och med Imam Sjamyl ansåg vara röveri? (RITs & RIA Novosti 2000 (b), min övers.)
Populistiska politiker har utnyttjat kriget och terrordåden för att uppvigla till hat mot kaukasier. Den ökände Vladimir Zjirinovskij arrangerade till exempel en demonstration år 2000 under parollen ”хороший чичик – мертвый чичик” (MHG 2002). Xenofobiska uttalanden är regeln inte bara hos Zjirinovskij, utan också hos andra politiker och partier i samma kategori, såsom Dmitrij Rogozin och partiet ”Fosterlandet”, och Gennadij Ziuganov och Ryska Kommunistpartiet (Iljusjenko 2004).
Även om andra partier och regeringens officiella policy ingalunda stödjer sådant, har det saknats officiell respons mot incidenter av denna typ. Det är ett gott exempel på hur bristen på godtagna praktiker för att väcka åtal mot olovliga uttalanden har varit en viktig faktor vid tillväxten av xenofobi i Ryssland.
Den anti-tjetjenska och anti-kaukasiska stämningen skulle inte ha kunnat genomsyra den ryska allmänheten i så hög grad om det inte hade varit för de beträffande regeringsorganens brist på aktion, eller till och med det indirekta officiella stödet för lagöverträdarna, alltihop mot en bakgrund av generell nationalistisk resning.
---
[11] Citaten
härstammar från en översättning till engelska, publicerad på webbplatsen
globalsecurity.org. Författaren har inte lyckats få tag på någon rysk utgåva,
men man kan med all säkerhet anta att den ryska originaltexten inte är lika
språkligt haltande som den engelska översättningen.
[12] Чичик
är förstås en nedsättande beteckning för ”tjetjen”.
3. SLUTSATSER
Den konstruerade bilden av kaukasiern som ”den andre” har ändrat skepnad i det ryska medvetandet allteftersom behovet av ”motidentifiering” har skiftat.
I krig – såväl på 1800-talet som på 1990- och 2000-talet – har ”kaukasiern” varit en hotbild och en nidbild. Inför en gemensam fiende – tsardömet för dekabristerna på 1800-talet och sovjetmakten för dissidenterna på 1900-talet – har ”kaukasiern” varit en beundransvärd förebild, som karaktäristiskt nog ”vågar det man inte själv vågar”. I Sovjetunionen fram till Stalins död förlorade ”kaukasiern” temporärt rollen som ”den andre”, och blev till en början ”en sovjetmedborgare bland andra”, och senare ”den kanske mest sympatiska nationalitetsgruppen” (på grund av Stalins etniska bakgrund), men efter Stalins död återupplivades så småningom bilden av ”kaukasiern” som ”den andre”.
I det moderna Ryssland är behovet av att göra ”kaukasiern” till ”den andre” mycket stark. Behovet att skapa sig en ny identitet efter Sovjetunionens fall gör att det krävs en ”annan” som man kan kontrastera sin identitet mot. I början av 90-talet var dessa ”andra” inte minst ”judarna”. Med det första kriget i Tjetjenien överträffades antisemitismen dock av kaukasofobin, och de främsta ”andra” blev ”kaukasierna”.
För att rättfärdiga kriget och få den allmänna opinionens stöd är det till en fördel om det finns stereotyper om tjetjener som ”hetsiga, våldsbenägna och aggressiva”. Vid skapandet av xenofobiska stereotyper är det just mycket vanligt att beteckna den grupp som stereotyperna riktar sig mot som ”aggressor” – ”den andre” är ett ”hot” som man själv helt oförtjänt har utsatts för.
Trots att Tjetjenien rent teoretiskt är en del av Ryska Federationen, och trots att dess invånare är ryska medborgare, har myndigheter och media inte direkt överansträngt sig för att betona att det bara är vissa grupper i Tjetjenien som utgör ett militärt hot.
Det är dock inte så mycket aktiv hatpolitik och propaganda från regeringen som har skapat förutsättningarna för den höga graden av intolerans mot personer från Kaukasien. Snarare är det fråga om eftergivenhet och brist på åtgärder mot xenofobi i samhället. Hos befolkningen, hos myndigheter, i media, hos kyrkan och hos politiska partier är xenofobiska uttalanden och handlingar vanligt förekommande, men de väcker sällan någon officiell respons. Brottsrubriceringar som ”hatbrott” eller ”hets mot folkgrupp” förekommer mycket sällan, och poliskåren är själv i hög grad anfäktad av xenofobi.
Bristen på åtgärder låter sig i sin tur förklaras med allmän resursbrist och korruption, samt i viss mån xenofobiska åsikter hos personer inom myndigheterna själva.
Det hela är som en ond cirkel: den politiska situationen (krig och massiv invandring) ger förutsättningarna för xenofobi. Bristen på ”handledning” och förklaring inför situationen från myndigheterna förstärker behovet att tro på och handla i enlighet med xenofobiska teorier. Bristen på åtgärder från myndigheterna mot xenofobiska uttalanden och handlingar bekräftar att det är ett acceptabelt förhållningssätt.
4. REFERENSER
Abdullaev 2002 = Abdullaev, Nabi: Fiction Films about Chechnya, The Moscow Times, 11/12 2002, publicerad även hos Danish Support Committee for Chechnya,
www.tjetjenien.dk/chechnya/film.html 2005-04-13
Achundov & Pisjtjikova 2001 = Ахундов, Сейфали и Пищикова, Евгения: Кавказец и женщина, женщина и кавказец, pseudology.org 2001,
http://www.pseudology.org/chtivo/Kavkaz_i_Jenschina.htm 2005-04-13
Altstadt 1996 = Altstadt, Audrey L.: Ethnic Conflict in Nagorno-Karabagh, Ethnic Conflict in the Post-Soviet World – Case Studies and Analysis, M. E. Sharpe, Armonk – London 1996.
Ambjörnsson 1994 = Ambjörnsson, Ronny: Öst och Väst – Tankar om Europa mellan Asien och Amerika, Natur och kultur, Stockholm 1994
Bennigsen Broxup et al. 1992 = Bennigsen Broxup, Marie et altera: The North Caucasus Barrier – The Russian Advance towards the Muslim World, Hurst & Company, London 1992
Dunlop 1998 = Dunlop, John B.: Russia Confronts Chechnya – Roots of a Separatist Conflict, Cambridge University Press, Cambridge – New York – Melbourne 1998
Elmgren 2002 = Elmgren, Tinet: The Snobism of the Poor – Racism in Russia, kommiekomiks.com 28/6 2002, http://www.kommiekomiks.com/ras.htm 2005-04-21
Gall & de Waal 1997 = Gall, Carlotta och de Waal, Thomas: Chechnya – A Small Victorious War, Pan Original, London 1997
Iljusjenko 2004 = Илюшенко, Владимир: Ксенофобия и политика в современной России,
antirasizm.ru 2004, http://www.antirasizm.ru/publ_005.php 2005-04-21
Komogortseva 2004 = Комогорцева, Мария: Неонацистские ресурсы Интернета в России – Обзорная статья, antirasizm.ru 2004, http://www.antirasizm.ru/publ_023.php 2005-01-17
MHG 2002 = Проблема национализма и ксенофобии в России и специфика проведенного мониторинга, Национализм, ксенофобия и нетерпимость в современной России, Московская Хельсинкская Группа 2002,
http://www.mhg.ru/publications/194DC6E 2005-03-17
MHG 2003 = Развитие антикавказских и античеченских настроений в российском обществе, Московская Хельсинкская Группа 2003, http://www.mhg.ru/publications/1A9FB2F 2005-01-10
MHG 2004 = МХГ в СМИ: Рейтинг самых националистических материалов российских СМИ за 2004 год, Московская Хельсинкская Группа 2004,
http://www.mhg.ru/publications/13E00FA 2005-01-10
RITs & RIA Novosti 2000 (a) = Rosinformtsentr och RIA Novosti : Introduction, Chechnya: The White Book, globalsecurity.org 2000, http://www.globalsecurity.org/military/library/news/2000/04/white/part01.htm 2005-01-16
RITs & RIA Novosti 2000 (a) = Rosinformtsentr och RIA Novosti: The Old Caucasian War as seen by General Yermolov, Imam Shamil and Joseph Dzhugashvili, Chechnya: The White Book, globalsecurity.org 2000, http://www.globalsecurity.org/military/library/news/2000/04/white/part02.htm 2005-01-16
silver.bryansk.ru 2004 = Re: ХАЧи, 3/12 2004, http://www.silver.bryansk.ru/banya/read.php?f=1&I=7156&t=2985 2005-01-10
Sokolov 2002 (a) = А. Соколов: Ксенофобия в деятельности государственных органов: ксенофобия в деятельности провоохранительных органов, Национализм, ксенофобия и нетерпимость в современной России, Московская Хельсинкская Группа 2002,
http://www.mhg.ru/publications/19DE0F1 2005-03-17
Sokolov 2002 (b) = А. Соколов: Найболее увязимые группы: положение чеченцев, Национализм, ксенофобия и нетерпимость в современной России, Московская Хельсинкская Группа 2002, http://www.mhg.ru/publications/1A9F89B 2005-03-17
Solovjov 2000 = Соловьев, Вадим: Книга, шитая белой ниткой, Независимая газета, 13/4 2000, http://exlibris.ng.ru/izdat/2000-04-13/1_whitebook.html, 2005-04-13
Stabile 2001 = Stabile, Alberto: Вызов Солженицына: «Террористам – смертная казнь», inopressa.ru 13/6 2001,
http://www.inopressa.ru/details.html?id=5398 2005-04-13; ursprungligen publicerad i La Repubblica 12/6 2001
Tokareva 2000 = Токарева, Виктория: Сказать, не сказать, Будет другое лето, Вагриус, Москва 2000
Tsutsiev 1998 = Цуциев, Артур: Русские и кавказцы – очерк незеркальной неприязни, Вестник IC I, Владикавказ 1998, http://www.inci.ru/vestniki/vest26.html, 2004-10-07
Verchovskij 2002 = А. Верховский: Ксенофобия в деятельности государственных органов: место ксенофобии в политике государства, Национализм, ксенофобия и нетерпимость в современной России, Московская Хельсинкская Группа 2002, http://www.mhg.ru/publications/19DDC23 2005-03-17
Voznesenskaja 1985 = Voznesenskaja, Julia: Kvinnornas decamerone, Bokförlaget Alba, Malmö 1987