Lunds Universitet
Romanska Institutionen
IT-Rumänska, 1-20p
Coralia Ditvall

Delkurs 1. Introduktion till Rumäniens språk och kultur (Realia)

Inlämningsuppgift

Zigenare som slavar

Tinet Elmgren
kommiekomiks@rambler.ru

Handledare: Coralia Ditvall

Innehållsförteckning

1. Inledning
1.1 Syfte
1.2 Terminologi

2. Källor

3. Diskussion
3.1 Slaveriet
3.2 1900-talet
3.3 Unikt?
3.4 Idag

4. Sammanfattning

1. Inledning

En av de mest typiska av det otal rasistiska klichéer som finns beträffande romer är att människor av denna etnicitet ska vara ”frihetsälskande naturbarn”. Åtminstone utanför Rumänien är det inte särskilt välkänt att romer hölls som slavar i Valakiet och Moldavien – de områden som utgör största delen av dagens Rumänien – från 1400-talet fram till 1856 respektive 1855.

1.1 Syfte

Frågorna som är av störst intresse i denna uppsats är hur slaveriet såg ut, och vilken sorts spår det har lämnat efter sig jämfört med andra europeiska länder.

Varför skriva om Rumäniens romer? "När de väl är i Rumänien skyndar sig utländska journalister till föräldralösa barn och romasamfundet, som [om] de inte kunde hitta något annat viktigt att skriva om", skrev Luiza Ilie i den rumänska studentnättidningen The Bullet[1].

De flesta rumäner som jag har talat med om ämnet för min uppsats har blivit lite sura och undrat om det inte finns många andra intressanta saker i landets historia som kunde lämpa sig som ämne. Intresset för romer upplever de som besvärande, och kanske generande. Förvisso är det verkligen så att utländska media för det mesta rapporterar ganska ensidigt om Rumänien: barnhemsbarn, gatubarn, trafficking, Greve Dracula och just romer är de ämnen om vilka man oftast skriver. Samtidigt glöms andra viktiga och intressanta ämnen bort, såsom korruptionen, det faktum att samma gamla kommunister till stor del ännu sitter kvar vid makten (fast de numera har vänt kappan efter kapitalismens vindar), den fattigdom och utsugning som "normala rumäner" lider av, osv.

Emellertid är min uppsats inte i första hand riktad till rumäner, utan till svenskar som kan tänkas vilja veta mer om Rumänien. Som sagt är romernas slaveri ganska okänt på dessa breddgrader, och kan förtjäna att belysas.

1.2 Terminologi

Vad gäller terminologi är rom (sg.) och roma (pl.) den officiella benämning som antogs vid en internationell romakongress i Schweiz 1979. Namnet "zigenare" är omstritt, och anses oftast vara nedsättande. Varianter av detta ord förekommer i många språk - "Zigeuner" på tyska, "цыгане" (tsygane) på ryska, "cikani" på tjeckiska och "ţigani" på rumänska. Beteckningen har möjligen sitt ursprung i vanföreställningen att detta folkslag skulle ha tillhört aqinganoi ("athinganoi" - grekiska för "oberörbar"), en persisk sekt av magiker och spåmän som kom till Grekland under 700-talet.[2] Vissa forskare menar att beteckningen "athinganoi" för romer är en förväxling mellan det bysantinska ordet för romer - "atsinganoi" (grekiska; ordets latinska variant är "adsincani") och ovan nämnda persiska sekt[3].

Orsaken till att romaledare tar avstånd från beteckningen "zigenare" är att det har blivit väldigt belastat. Liksom ordet "arab" i hebreisk slang används "zigenare" i flera språk som en negativt laddad beteckning på en person. Detta ord och dess varianter har ofta associationer till luffare, tjuvar, tiggare, magiker, spågummor osv. På slovakiska betyder verbet "ciganit" att ljuga, och på flera språk har "zigenare" blivit liktydigt med "svarting" eller "svartmuskig".

Likaså förekommer i många språk associationer mellan begreppet "zigenare" och diverse positiva, kanske alltför romantiska egenskaper, bl.a. i de svenska uttrycken "zigenarblod", "zigenarkärlek" och "zigenarprinsessa". I populärlitteraturen uppträder ofta svarthåriga, mörkhyade skönheter, av vilket Viktor Rydbergs Singoalla är ett typexempel. Romantiska och stereotypa föreställningar om romer går igen i litteraturen, från Maxim Gorkijs novell Makar Tsjudra till Virginia Woolfs roman Orlando.

Så är det förstås även i rumänskan. Slår man upp "ţigan" i Teoras rumänsk-engelska lexikon hittar man talesätt som "a se muta ca ţiganul cu cortul" ("att flytta som zigenaren med tältet"), "tot ţiganul îşi laudă ciocanul" ("varje zigenare prisar sin hammare" - samma andemening som "varje krukmakare berömmer sin egen kruka"), och "a se îneca ca ţiganul la mal" ("att drunkna som zigenaren vid stranden" - den överförda betydelsen är något i stil med "den sista droppen får bägaren att rinna över": zigenaren, som underförstått inte simmar så bra, har med nöd och näppe tagit sig över floden och råkar drunkna just när han når den andra stranden)[4].

I dagligt tal används ordet "ţigan" på många olika sätt, oftast med negativ och/eller stereotyp laddning. Om till exempel en hund inte vill låta husse lägga koppel på den, kan husse utbrista "var inte en sådan zigenare!" till hunden[5].

Då slavarna i Moldavien och Valakiet kallades "zigenare", även om en del av dem var icke-romer, kommer jag vid behov att använda "zigenare" som samlingsbegrepp för dessa slavar. När ett ord skall beteckna specifikt romer kommer jag givetvis att använda mig av beteckningen "rom".

2. Källor

Vid sökandet efter svar på dessa frågor har jag förutom litteratur och artiklar i ämnet - både på papper och i internet - även samtalat med bekanta från Rumänien. Till en viss del har jag också observerat vardagslivet i Rumänien under min vistelse där i juli 2004 och dragit vissa försiktiga slutsatser av detta, beträffande bl.a. språkbruk och förhållandet mellan romer och rumäner.

Litteratur som har varit av särskilt stor hjälp är inte minst David Crowes A history of the Gypsies of Eastern Europe and Russia samt The Gypsy Historical Experience in Romania, och likaså många artiklar som lagts ut på webbplatsen The Patrin Web Journal.

Bland rumänskfödda informanter har Mihai Tomescu, fram till nyligen bukarestbo och numera student vid IIIEE i Lund, utmärkt sig som särskilt villig att diskutera mitt ämne och utbyta synvinklar.

3. Analys

3.1 Slaveriet

De allra första omnämnandena av romer i området som utgör dagens Rumänien daterar från omkring sekelskiftet 1400. Det var dokument som behandlade slavar.

Slavarna var romer och krimtatarer i Valakiet och Moldavien, som var ett slags krigsbyte från friktionerna med mongoliska trupper. Så småningom blev slaveriet alltmer utbrett, eftersom slavarna, som hantverkare, fyllde ett tomrum mellan bondeklassen och adeln, och blev i princip ”arbetarklassen” i Moldavien och Valakiet. Slavarna var längst ner i botten av den sociala pyramiden, och romaslavarna arbetade främst som hantverkare och smeder för furstliga hov eller kloster, medan krimtatarslavarna till största delen fungerade som lantarbetare.[6]

Historiker brukar förklara de valakiska och moldaviska högre klassernas behov av att förslava sina hantverkare med att hantverkarna helt enkelt var så oumbärliga att man befarade att de skulle ge sig av annars. Att hålla sig med slavar innebar dock inte minst en outsinlig ström av nästan gratis arbetskraft.

Redan på 1400-talet hade slaveriet blivit vida etablerat. Nar Valakiet och Moldavien efter sin relativt korta period av självständighet blev vasallstater under Ottomanskt herravälde utvecklades en fullfjädrad feodalism i dessa stater, och samtidigt som bondens lott blev allt hårdare, och regelrätt livegenskap upprättades, blev även slaveriet institutionaliserat. Enligt P. N. Panaitescu var från och med nu ”Tziganernas öde så nära förbundet med böndernas att det är omöjligt att tala om de förslavade zigenarna utan att samtidigt nämna de förslavade bönderna”[7].

Emellertid fanns det många anmärkningsvärda skillnader mellan den livegnes och slavens lott. Slaveriet grundade sig så småningom uteslutande på etnicitet – de flesta slavar var romer, och därför kallade man även icke-romska slavar för ”zigenare”[8]. ”Herrelösa zigenare” som hittades ute i bygden fångades in och blev automatiskt slavar: den valakiska brottsbalken från 1818 fastställde i sin paragraf 6: ”Envar zigenare som är utan ägare är furstens egendom”[9]. De livegna bönderna var inte i lika hög grad ”egendom” som man kunde göra med vad man ville. En slav kunde skänkas bort som ”konkubin” (att sälja henne som prostituerad var dock olagligt[10]), och slavägare kunde tortera och döda sina slavar som de ville. Att döda dem var visserligen förbjudet i lag, men praktiskt taget ingen verkar någonsin ha blivit åtalad for ett sådant brott[11]. Det var också mer eller mindre fritt fram att våldta slavar – en lag från den kod som skrevs av Vasile Lupu, hospodar av Moldavien 1634-1654, lyder som följer: ”Paragraf 39: [Den fria man] som, givande vika för kärlek, möter en flicka på vägen och omfamnar henne, skall inte bli bestraffad överhuvudtaget.” (Det kan vara intressant att jämföra detta med paragraf 28: ”En slav som våldtar en kvinna skall brännas levande.”)[12]

Zigenarna betraktades oftast i ännu högre grad än de livegna som icke-mänskliga. Under 1700-talet hade allvarliga politiska oroligheter skapat förutsättningar för en så hård utsugning av landsbygden att bönder flydde i stora skaror från provinserna. Constantin Mavrocordat, som regerade över Valakiet och Moldavien i några separata omgångar under denna period, såg det som nödvändigt att avskaffa livegenskapen i båda provinser för korta perioder. Den Moldaviska Församlingen förfasade sig över att "vissa godsägare har haft vanan att sälja livegna (vecini) som slavar (robi), och behandla dem som zigenare, ... de har skiljt barn från deras föräldrar och flyttat dem från ett ställe till ett annat"[13]. Det ter sig ganska uppenbart att man hade mycket olika uppfattningar om de livegna respektive slavarna.

Slavarna var uppdelade i ”husslavar” (ţigani de casaţi) och ”fältslavar” (ţigani de ogor). Husslavarna var vidare uppdelade i Kyrkans slavar (sclavi monastiveşti) och Kronans  eller Statens slavar, dvs. adelsmännens slavar (sclavi domneşti), hovets slavar (sclavi curte) och godsägarnas slavar (sclavi gospod). Aven fältslavarna var uppdelade i två underkategorier – bojarernas slavar (sclavi coevesţi) och de små godsägarnas slavar (sclavi de mosii).

Kronans slavar hade tre huvudsakliga sysselsättningar: guldgrävare (rudari eller aurari), björntämjare (ursari) och skedtäljare (lingurari). Dessutom fanns det en klass av arbetare som kallades laieşi – individer som tilläts röra sig med viss frihet over ägorna, och utförde många olika arbeten, bland annat korgmakare (kirpaci), smeder (kovaci), sivmakare (ciurari) och vitvaskare (chivuţe). Till denna grupp räknade man även musikerna (lautari). Kyrkans slavar inkluderade vatraşi, som var stalldrängar, kuskar och kockar, samt laieşi.[14]

På sina gods hade bojarerna allt de behövde – kockar, bagare, postiljoner, trädgårdsmästare, murare, skomakare, smeder, musiker och andra slags arbetare – allt i form av zigenarslavar. Om bojaren önskade, kunde han ”stänga sina portar och leva flera månader i sträck med sin familj, sina tjänarinnor och sina män – 80 till 100 av dem (Tziganer) – utan att ha minsta behov av dem som levde utanför”.[15]

Ekonomin var så avhängig av tillgången på slavar att det "importerades" stora mängder zigenare från närliggande områden.

1837 beskrev den liberale författaren och sociale kritikern Mihail Kogălniceanu sina barndomsminnen om robi:

”Jag såg människor som var kedjade vid armar och ben, andra med järnklämmor omkring pannan, och ytterligare andra med metallringar kring halsen. Grym misshandel och andra bestraffningar, såsom utsvältning, att bli hängd över rykande eld, isolerad fångenskap och att kastas naken i snön eller de frusna floderna - sådant var den fördömde zigenarens öde.”[16]

Kogălniceanu skulle bli en av de främsta förkämparna för slaveriets avskaffande. Den ryska ockupationen av Moldavien och Valakiet mellan 1829 och 1834 beredde väg för diskussioner kring emancipation, och med ansträngningar från visionärer som Mihail Kogălniceanu och Alexandru Ghica började provinserna så småningom acceptera tanken på frihet även för zigenarna. Mellan 1842 och 1847 befriades slavar av Kyrkan och Kronan i båda provinser, och revolutionära stämningar 1848, som hämtat inspiration från Västeuropa, skapade en atmosfär som skulle leda till fullständig emancipation. Under den ryska återockupationen av provinserna strax före Krimkrigets utbrott beslöt Ghica att befria alla zigenska slavar i Moldavien den 10. december 1855, och ett liknande beslut fattades i Valakiet två månader senare. Fullkomlig emancipation kom åtta år senare med uppnåendet av full frihet för alla livegna bönder i den nya unionen av Valakiet och Moldavien.

Även om zigenarna hade det mycket bättre efter emancipationen gjorde emellertid deras låga status på den sociala stegen dem särskilt ömtåliga inför de allvarliga sociala och ekonomiska ojämlikheter som så djupt förträlade andra medlemmar av bondeklassen och de lägre klasserna.

Mycket tack vare en fortlöpande serie politiska kriser som hemsökte landet under åren som följde självständigheten lyckades de rumänska storbönderna så småningom vinna kontroll över den största delen av jordbrukslandet. Cirka 20 procent av befolkningen, varav många var zigenare, var utan land och desperata. Många före detta slavar, utan pengar eller egendom, erbjöd till och med sig själva till återköp åt sina före detta ägare, för att åtminstone få mat och tak över huvudet. Andra flydde från trakten, i rädsla för att slaveriet strax skulle återupprättas igen, liksom hade skett efter en kortvarig befrielse 1848[17].

3.2 1900-talet

Efter första världskriget tilldelades Rumänien en ansenlig mängd nya landområden som styckats av från Österrike-Ungern, för att stärka det som "en demokratisk ö mot bolsjevismen"[18]. I gengäld tvingades regeringen garantera vissa rättigheter för de etniska minoriteterna i en serie överenskommelser som undertecknades efter kriget och fastlades i konstitutionen 1923.

Politiska oroligheter till trots började en etnisk medvetenhet uppstå bland många romer, och romska förbund och tidningar grundades. Men det allt starkare förtrycket under Kung Carol II:s och det fascistiska Järngardets regim tvingade romerna, liksom de andra etniska minoriteterna, att under det sena 30-talet hålla låg profil.

Rumänien, liksom många av dess grannländer, gled med i det fascistiska lägret. 1941 skapade Carols efterträdare Ion Antonescu tillsammans med den tyska regeringen provinsen Transdnistrien som "en förebildlig rumänsk bosättning genom storskalig rumänsk kolonisering"[19] - en eufemism för en avlastningsplats för zigenare, judar, och andra individer av oönskad rastillhörighet från Rumänien och andra länder. Under de följande två åren transporterades omkring 25.000 rumänska zigenare till eländiga förhållanden i Transdnistrien. De som blev kvar fick utstå trakasserier, som dock avtog när regeringen började intressera sig för ett separat fredsfördrag med de allierade.

Antonescu avsattes 1944, och Kung Mihai intog hans plats. Under dennes regeringstid lyckades Sovjetunionen så småningom anstifta en "kommunisering" av landet. Det kommunistiska partiet fick nytt liv, och dess medlemsantal växte från 1.000 1944 till 217.000 under det därpå följande året. Romer och andra minoriteter gick med i partiet och intog lokala och regionala partiposter.

Den Rumänska  Folkrepubliken, under ledning av Gheorghe Gheorghiu-Dej, garanterade visserligen formellt rättigheter för minoriteterna, men det blev snart uppenbart att regeringen helst ville assimilera bort alla etniska grupper.

Romer behandlades dock lite annorlunda än andra minoritetsgrupper, dels på grund av en traditionell ambivalent attityd gentemot romaminoriteten, och dels på grund av ledarskapets oförmåga att bestämma sig för huruvida zigenarna var en "etnicitet" eller en "klass".

Nicolae Ceauşescu, som tog över efter Gheorghiu-Dejs död 1965, lade till en början mindre vikt vid tvångsassimilering. Enligt Helsinki Watch var under det tidiga 1970-talet ”den officiella policyn att helt enkelt ignorera existensen av romer”, och 1972 förklarade den rumänska regeringen att minoritetsfrågan var löst[20]. Det gick dock inte att ignorera den stora mängden romer, som av många regeringsorgan beräknades vara ”minst 540.000" (2,5 % av hela befolkningen). Inte minst var arbetslösheten i denna grupp oroväckande hög: 32,7 % för män och 48 % för kvinnor – och bland de 66.500 nomadiserande och semi-bofasta romerna var över 84 % arbetslösa.[21]

Följaktligen beslöt sig regeringen för att göra mer för att integrera romerna i det rumänska samhället. Det planerades ambitiösa program för att få de nomadiserande romerna att bli bofasta, och för att förbättra den allmänna hälsan och utbildningsnivån i gruppen.

Planerna nådde dock inte riktigt upp till sina högtravande mål. Förvisso kom fler romabarn i skolan, och de som stannade kvar länge nog kunde skaffa sig högre utbildning, och valde ofta att ”byta nationalitet” och låtsas vara rumäner - eller ungrare - för att undvika diskriminering. Likaså lämnade tvångsförflyttningen av nomadiserande romer till nybyggda ghetton i städerna, eller till inte alltför gästfria byar på landsbygden, spår efter sig som skulle vara en faktor i upptrappningen av våld under det tidiga 90-talet.

Inte minst under Ceauşescu betecknades kommunistpartiets doktrin av rumänsk nationalism. Dessa nya ideal i kombination med det traditionella föraktet och stereotypiseringen av romer höll vid liv och uppmuntrade en ”etnisk hierarki” som behandlade romerna som en underlägsen ras eller klass[22].

Efter ”revolutionen” 1989 uppstod en mängd nya romaorganisationer, och politiska, litterära och kulturella aktiviteter blomstrade. Detta nya uppsving i romsk självmedvetenhet var möjligen en av grunderna till de växande anti-zigenska känslorna som snart började hemsöka Rumäniens romer.

Romerna fick än en gång fungera som syndabockar för Rumäniens enorma problem. Under åren strax efter Ceauşescu-regimens fall förekom det något som närmast kan betecknas som pogromer mot romabyar på den rumänska landsbygden. Nästan uteslutande följde incidenterna samma mönster: ett bråk (som i vissa fall, som i Bolintin Deal i april 1991, och Plăieşii de Sus i juni samma år, slutat med att en rom stuckit ihjäl en icke-rom) tjänar som förevändning, och därefter tränger sig icke-romer in i romabyn och bränner ner hus och misshandlar invånarna, varav de allra flesta inte hade något med bråket eller brottet att göra.

Den tyska föreningen Gesellschaft für Bedrohte Völker registrerade omkring två dussin sådana incidenter 1990 - sedan dess har siffran sjunkit något.[23] Rädslan för våldet fick ett stort antal romer att emigrera, inte minst till Tyskland.

Regeringens och polisens reaktioner mot dessa tendenser uteblev till stor del. Och regeringens överseende med våldet mot romer var särskilt uppenbart under det officiellt inspirerade "gruvarbetarupproret" i Bukarest, juni 1990. Upproret var en reaktion mot de fredliga demonstrationerna mot den fortsatta närvaron av Ceauşescus män på höga regeringsposter, som pågått sedan april samma år. Den 12 juni beslöt president Iliescu att göra slut på demonstrationerna. När polisen visade sig maktlös bussades 10.000 gruvarbetare från Jiu-dalen till Bukarest. Efter att ha anställt förödelse i stadens centrum drog en del av gruvarbetarna vidare till vissa zigenarkvarter, där de plundrade och misshandlade allt vad de kom åt. Regeringsvänliga media var förstås positiva till gruvarbetarnas framfart, och framställde även demonstranterna som "samhällsdrägg" som "slagit läger mitt i Rumäniens huvudstad och profiterade av illegala aktiviteter"[24].

Under 90-talet lugnade sig våldet så småningom, och trots att borgmästaren i Piatra Neamţ år 2001 gjorde rubriker även utomlands med sitt projekt att skapa ett "zigenarghetto" i före detta hönshus bakom taggtråd[25], förekommer denna slags pogromer inte längre. Därmed inte sagt att fördomar och rasistiska åsikter försvunnit. Trots en hel del hedervärda undantag, liksom byn Urşani i Oltenien nära Horezu, där rumäner och romer verkar ha varit på god fot och samarbetat utan problem så länge man kan minnas, härskar ömsesidig misstänksamhet och misstro mellan romer och icke-romer på de flesta håll i Rumänien.

3.3 Unikt?

Slaveriet må ha blivit mest institutionaliserat i Moldavien och Valakiet, men även i vissa andra europeiska stater förekom det olika former av slaveri eller andra metoder för att tillägna sig romerna som arbetskraft.

I till exempel Österrike-Ungern blev romerna förslavade på samma sätt som i Moldavien och Valakiet. Redan 1476 hade Kung Mathias givit staden Hermannstadt (Sibiu) tillåtelse att utnyttja romerna till slavarbete, och de anställdes främst som smeder och för att tillverka vapen och tortyrredskap[26]. Under Maria Theresias regeringstid (1717-1780) vidtog man dock ganska hårdhänta åtgärder för att fullständigt assimilera bort Ungerns romer: de inkallades till armén, förbjöds tala sitt eget språk, barnen skickades till skolan, och de vuxna förbjöds att idka sina traditionella yrken. Assimileringsförsöken lyckades emellertid bara till en viss del.

Medan vissa former av slaveri förekom sporadiskt och i liten skala på 1500-talet i bland annat Spanien och England, tillämpade man i stora delar av Europa oftast olika former av förtryck, såsom pogromer och summariska avrättningar, för att jaga bort romerna. "Zigenarjakt" var en populär sport bland överklassen, och 1826 skrev Friherre von Lenchen längst ner på sin lista med jaktbyten: "En zigenarkvinna och hennes spädbarn".[27]

I länder som Spanien, Portugal och Frankrike gick man ett steg längre och deporterade romer till kolonierna.

Ett portugisiskt dekret som kom i effekt i augusti 1685 dirigerade om transporten av romer från de afrikanska kolonierna Cabinda, Quicombo och Mossamedes till Maranhão, en enorm koloni i norra Brasilien. 1718 blev den brasilianska staden Bahia den centrala avlastningspunkten för romer. Guvernören beordrades att göra det olagligt för romerna att tala sitt eget språk eller lära ut det till sina barn, så att det snabbt skulle dö ut.

1682 beordrade Louis XIV fogdarna i hela Frankrike att "arrestera alla dem som kallas bohemier eller egyptier … att binda männen vid fångkedjorna för att ledas till våra galärer och tjäna där i evighet, [medan kvinnorna, å sin sida, skall bli] piskade och landsförvisade från kungadömet". Snart dök det upp romer i de franska kolonierna i Nordamerika. Alexander Jones skrev 1834 om en koloni med "zigenare" i Biloxi Bay i Louisiana (dagens Mississippi), som tagits dit av fransmän vid ett mycket tidigt stadium av statens första kolonisering (dvs. omkring 1700): "de är franska 'zigenare' och talar det franska språket; de kallar sig 'egyptier' eller 'zigenare'."[28]

Vad gäller jämförelser med andra östeuropeiska länder kan man observera att "zigenarhat" finns i många av de post-kommunistiska länderna. Särskilt starkt har detta fenomen varit ibland andra Ungern, Tjeckien och Slovakien, där denna inställning till stor del också förekommer hos regeringen och myndigheterna.

Serbien och inte minst Makedonien har däremot länge kännetecknats som mycket toleranta mot romaminoriteten. I Serbien, liksom i Kroatien och Bosnien, blev romerna tyvärr offer för den etniska rensningen under kriget på 1990-talet. De flesta romerna ville inte delta på någon sida, och blev följaktligen lika illa behandlade av alla tre parter. I Makedonien skedde inte detta, och landet brukar framställas som "den enda ljuspunkten"[29] på Balkan vad gäller romernas situation.

När det nu gäller att jämföra Rumänien med andra länder bör man givetvis inte glömma att ta upp Bulgarien.

Den bulgariska grundlagen förbjuder att bilda partier på etnisk grund, vilket däremot är tillåtet i Rumänien. Bulgarien är inte heller i lika stor utsträckning utsatt för internationell granskning, och kan fritt fortsätta förtrycka och ignorera romerna som minoritet. Den bulgariska assimileringspolitiken har också varit mycket mer effektiv, och en mycket stor andel av romerna är bofasta och har bulgariska namn. Assimileringspolitiken har dock misslyckats med att ge romerna bättre levnadsförhållanden, och den har definitivt inte minskat den zigenarfientliga inställningen.

Jämfört med de förslavade romerna i Rumänien hade de bulgariska romerna det dock mycket bättre under det Ottomanska Imperiet, där de behandlades lika illa eller väl som den övriga lokalbefolkningen, och som rayas (icke-muslimer, som inte åtnjöt de muslimska medborgarnas privilegier - även muslimska romer klassificerades som rayas) blev de visserligen utsatta för ett ganska hårt skattetryck, men var annars relativt fria att leva som de ville. Stora grupper av romer flydde under denna period från vasallstaterna Moldavien och Valakiet till Bulgarien, undan slaveriet. Likaså uppstod flyktingströmmar hit strax efter emancipationen.[30]

Föraktet mot romer i Bulgarien bär visserligen inte på bördan av slaveri, men romer är likväl starkt segregerade från majoriteten och har färre medborgerliga rättigheter än i Rumänien.

3.4 Idag

En rumänsk bekant förklarade de härskande fördomarna på följande vis: enligt honom grundar sig fördomarna mot ”zigenare” till stor del på dåliga erfarenheter – inte med alla zigenare, utan med vissa få. Man kanske har upptäckt att ens plånbok är borta när man gått förbi någon som uppenbarligen var zigenare på trottoaren, och därefter ser man upp varje gång man möter någon som verkar vara zigenare. Man kanske har fått för lite växel tillbaka på marknaden lite oftare från zigenare än från rumäner, och därför föredrar man att bli lurad lite mer sällan och köper bara hos rumänerna. De pojkspolingar som försökte stjäla ens hund för några år sedan kanske var just zigenare, och sedan dess ser man misstänksamt på alla unga zigenare som går förbi ens trädgård. Det finns också otaliga berättelser om snåla bukarestbor som blivit lurade av zigenska hantverkare som de anställt till att laga taket, svart, till ett pris som i början angavs som mycket billigt, men så småningom höjdes när hantverkarna ”insåg” att materialet inte räckte till, osv., tills det hela till slut kom att bli betydligt dyrare än vad det skulle ha kostat om de hade låtit registrerade hantverkare utföra arbetet.[31]

Trots att det utan tvivel finns gott om ”vanliga, hederliga människor” bland zigenarna, och ”skurkaktiga lurendrejare” bland rumänerna, är det de ohederliga zigenarna man minns, eftersom de motsvarar ens fördomar.

Fördomarna gör många människor på sätt och vis blinda inför verkligheten. Grannens flickvän, som råkar vara rom, uppfattas inte direkt som en "zigenare", eftersom man känner henne och hon klär sig, ser ut och uppför sig som vilken som helst rumän, och inte alls som klichén av en "zigenerska". Den sjuttonåriga tvåbarnsmodern som tillsammans med sin make och makens bror samlar in metallskrot, och är klädd i lång kjol och sjal över håret, ser man däremot som just "en typisk zigenerska".

Vad många rumäner visserligen vet mycket väl, men ofta inte tänker på, är att det bara är en del av romaminoriteten som skiljer sig från rumäner till utseende, klädsel och livsstil. Många romer har assimilerat sig för att undvika "zigenarstämpelns" sociala stigma, så att de lättare kan utbilda sig och arbeta i andra yrken än de som traditionellt utövas av romer.

Därav kommer också osäkerheten vad gäller officiell statistik om antalet romer i Rumänien. I en folkräkning 1992 uppgav 409.723 personer (1,8 % av hela befolkningen) att de var romer, vilket var en häpnadsväckande ökning av romabefolkningen med 80 % sedan den föregående folkräkningen 1977, då bara 227.398 personer hade registrerat sig som romer. Talesmän för de rumänska romerna uppskattar att antalet i själva verket mycket väl kan vara uppemot tre miljoner.[32]

Romerna innehar också idag en stor del av de allra sämst betalda arbetena, som gatsopare, skrotsamlare, lantarbetare, osv. Tillgången till "bättre" arbeten är starkt begränsad, dels på grund av låg utbildningsnivå, och dels på grund av diskriminering. Också på bostadsmarknaden blir romer ofta diskriminerade, och får de sämsta bostäderna, där det inte är sällsynt att en stor familj på tio personer får samsas om en en- eller tvårumslägenhet med oregelbunden el- och vattentillförsel. Detsamma gäller hälsovård och andra sociala tjänster.

Därför är det kanske inte så konstigt om vissa romer bekräftar klichén om "zigenartjuven" och väljer att förtjäna sitt levebröd med kriminella aktiviteter.

Ett av de kanske viktigaste problemen är att få romabarn att gå till skolan. Läskunnig-heten bland romerna i Rumänien är, i roma-aktivisten Nicolae Gheorghes ord, "dramatiskt låg"[33]. Anledningarna till att romabarn inte går till skolan är bland annat att de ofta blir mobbade av lärare och klasskamrater, att deras föräldrar på grund av dålig ekonomi hellre ser att de arbetar och förtjänar lite pengar, och att dåliga bostadsförhållanden gör läxläsning mycket svårt. Dessutom har romer ofta visat sig misstänksamma mot alla regeringens försök att förbättra deras situation.

I Rumänien baserar sig regeringens inställning främst på enskilda ministeriers specifika intressen och ansvar, och inte så mycket på en centraliserad strategi. Därför har utbildnings- och kulturministerierna varit mycket aktiva i sina försök att råda bot på romernas problem, medan andra regeringsdepartement inte har varit lika entusiastiska i att skapa och implementera program, eller acceptera romer som kvalificerade deltagare i sina projekt.[34]

1999-2000 deltog trots allt redan mer än 150 personer i ett program som kvoterade in romer till universitet runtom i Rumänien[35]. 2002 var siffran 390. Förutom inkvoteringen får romastudenterna igen annan positiv särbehandling.[36]

Att allt fler romer får högre utbildning och därmed tillgång till högre positioner i samhället kan bidra till en långsam förbättring av det generella förhållandet mellan romer och icke-romer. Men åtgärder mot diskriminering, fördomar och rasism måste fortfarande vidtagas på många håll, inte minst bland romerna själva.

Ilie Dinca, generalsekreterare i Roma-partiet och expert i offentlig förvaltning av romafrågor, menar att romerna "måste sluta tro att de alltid är diskriminerade av majoriteten, och likaså sluta betrakta majoriteten som en massa med xenofobiska känslor"[37].

4. Sammanfattning

Den viktigaste skillnaden mellan situationen för romerna i Rumänien jämfört med andra länder är den förhållandevis stora mängden romer i Rumänien. I motsats till västeuropeiska staters tidigare föresats att fördriva romer till fjärran kolonier, eller åtminstone andra sidan gränsen, fördes romer in i Moldavien och Valakiet för att möta det ökande behovet på slavarbetare. Rumänien har idag med stor sannolikhet den allra största andelen romer i hela Europa – detta trots massutvandringen på det tidiga 1990-talet, trots fascisternas deportationer till Transdniestr, trots den omfattande utvandringen strax efter slaveriets avskaffande, och trots utvandringen under slaveriet till mer vänligt sinnade trakter.

I de länder som fördrev sina romer utanför gränsen eller till kolonierna är populationen av romer givetvis mindre än i Rumänien. Även om det förekommer fördomar och rasistiska åsikter om romer även i dessa länder kommer de inte lika ofta till ytan, eftersom folk mer sällan konfronteras med romer i verkliga livet. Likaså har fientlighet och misstro mellan grupperna existerat och varit aktuell mycket längre i Rumänien, eftersom segregeringen är större, och romerna fler.

I övriga Östeuropa förekommer zigenarfientlighet på många håll, och i de länder där fientligheten är som värst beror det främst på att regeringen och myndigheterna till stor del också är fientligt inställda mot romer.

Även om slaveri inte var ett tillstånd som var fullkomligt unikt för romer eller Balkan har de djupt sittande, avhumaniserande fördomarna som har kännetecknat det traditionella rumänska förhållandet till romer skapat ett socioekonomiskt kastsystem där romer främst är rumäners slavar. Efter emancipationen skapade detta förhållande en atmosfär av fientlighet och fördomar mot romerna, vilket har fått dem att betraktas som värdelösa och oärliga.

Ett liknande fenomen kan observeras i fråga om de afrikanskättade före detta slavarna i USA, vilka fortfarande, trots många prominenta undantag, generellt är starkt segre-gerade från de vita före detta slavägarna, och belastas av klichéer som tillskriver dem som grupp "värdelöshet", "slöhet", "dumhet", "överdriven sexualdrift", "våldsbenägen-het" och "kriminalitet" - alltihop fördomar som också tillskrivs romer.

Problemet med den ömsesidiga misstron och föraktet mellan romerna och majoriteten i Rumänien har funnits i många sekel, och de försök till åtgärder för att förbättra situationen som vidtagits ter sig snarast som "snabba lösningar" som i slutändan inte har lyckats göra mycket skillnad.

Fördomarna på båda sidor sitter djupt, och det kommer med all sannolikhet att krävas flera generationers växlingar för att förhållandet mellan romer och icke-romer skall kunna bli någorlunda avslappnat i hela Rumänien.

5. Bibliografi

Bantaş, Andrei, Bratu, Andreea, Murar, Ioana och Nedelcu, Carmen: Dicţionar român-englez, Teora, Bukarest 2003

Barany, Zoltan: The East European Gypsies - Regime Change, Marginality, and Ethnopolitics, Cambridge University Press, Cambridge 2002

Crowe, David: A history of the Gypsies of Eastern Europe and Russia, I.B. Tauris Publishers, London – New York 1995

Crowe, David: The Gypsy Historical Experience in Romania; David Crowe och John Kolsti, The Gypsies of Eastern Europe, M. E. Sharpe, Inc., Armonk - London 1991

Fonseca, Isabel: Begrav mig stående – Zigenarna och deras resa, Ordfront förlag, Stockholm 1998

Hancock, Ian: The Pariah Syndrome, The Patrin Web Journal, http://www.geocities.com/Paris/5121/pariah-contents.htm 2004-03-17

Ilie, Luiza: Romania, Stereotypes and Gypsies, The Bullet, http://www.cji-bullet.ro/, även publicerad i Human Rights Report, http://www.hrr.ro/articol.php?a=477&s=1&ss=-1 2004-05-31

Johansen, Jan Otto: Folket som ingen vill ha - Zigenarna i Östeuropa, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 1997

Landwehr, Dominik: Die Zigeuner Osteuropas: Das Beispiel Rumänien (radioreportage december 1992) http://www.peshawar.ch/varia/gypsy.htm 2004-08-18

Marushiakova, Elena och Popov, Vesselin: A History of the Roma of Bulgaria, The Patrin Web Journal, 2/1 1998, http://www.geocities.com/Paris/5121/bulgaria-hstry.htm 2004-08-30

Totok, William: Roma sollen hinter Stacheldraht, Die Tageszeitung nr. 6581 23/10 2001, s. 11 - även på internet: http://www.taz.de/pt/2001/10/23/a0051.nf/text 2004-08-18

Vieru, Gabriela: Roma learn from program, life, The Bullet 14/10 2003, http://www.cji-bullet.ro/article.html?id=383 2004-08-18

White, Karin: Metal-workers, agriculturists, acrobats, military-people and fortune-tellers - Roma (Gypsies) in and around the Byzantine empire, Gouden Hoorn - Tijdschrift over Byzantium, Volym 7, nr. 2 (vinter 1999-2000), http://www.isidore-of-seville.com/goudenhoorn/72karin.html 2004-08-18

TILLBAKA